onsdag 30 september 2009

Julia

Här har vi Julia, en målmedveten tjej som kan mycket men gör lite väsen av sig. Jag har tagit tonvis med bilder på denna tjej, men hon har samma egenhet som jag framför kameran. Vi är bägge två blinkare, vilket gör att flertalet av bilderna blundas det på. Men här ska jag presentera de bilder jag har. Mycket vilja i den här kroppen, en vilja som kommer tyst och måldmedvetet. Den här tjejen är helt på det klara med vad hon vill uppnå och att hon kan uppnå det. Något jag tycker jag kunde lägga märke till under de här dagarna är att de flesta barnen bar på många känslor, bubblande och nästintill okontrollerbara känslor som skymtades lite då och då. Det märks att tonåren kommer mot dom och oss föräldrar med farlig fart :-)

Här mitt emot mig på tåget sitter Julia tillsammans med Lisa och Elin

Här försöker Julia tillsammans med Aron och Stevan att komma fram till någon form av lösning till övningen de sitter fast i.
Nu tröttnar de och tar paus. Det märks att hungern sätter in nu och kopplar bort det rationella
Här går Julia över och snart är hela pusslet av förflyttande över!

Flygklar. Redan i blicken kan man skönja en målmedvetenhet. Lite lik mamma tror jag ;-)

Fredrik testar säkerheten genom att lyfta hela lilla tjejen rakt upp i luften

Testar karbinhaken så att den sitter som den ska

Hallå, ett kort förmamma och pappa Julia! En hastig blick som jag förevigar med kameran

Varken titt neråt eller uppåt, utan precis där hon är. Ett steg i taget

Halva har bestigits och målet hägrar

Här är hon på toppen och blickar ner mot oss som spända följer varenda rörelse. Det är bara det att kroppen vid det här laget är helt spänd efter att följt det ena barnet efter det andra mot deras bedrifter.

Den här bildne kom lite fel, men man kan inte missa hennes hopp rätt ut i luften! Jag som själv gjort det här under en kurs i Norge (mitt i smällkalla vintern) minns ju hur det känns i varje fiber. Hjärslagen känns onaturligt höga öronen :-)

Sen den svajiga nerfärden i linan. Men hon har gjort det!

Simon betraktar höjden, medans Julia får hjälp att ta av selen

Här kommer sexton metershöga stocken rätt upp iluften. Ju längre upp, desto svårare att fullfölja. Men Julia vet att det här går, både Lucas och Ida har visat att det går och med en otrolig snabbhet och precision med knivskarp fokus tar Julia stocken för varje centimeter.

Nu börjar den svåra biten

Där! Nu är Julia i mål!

Här står Julia modell inför sina klasskamrater om hur man bär flytvästen och hur man spänner fast den så att den blir säker.

Nu ska kanoterna lyftas i vattnet.

En uppgiven Julia i kanoten. Det är svårt att lära andra göra det man själv kan. Men det kommer in i mål med bravur, både hon och Erol.
Fikastund med Cecilia och Elin

Är du där med kameran igen! ;-)

Nu är det utdelning av Diplom för barnen

Mordgåtan som ska lösas. Trötta barn och snart mat runt hörnet. Vi fick ätit gott och sedan tid för både lek, bad och annat skoj. Den här klassen har en hel bunta med modiga barn. När jag var elvaåring såg det ändå lite annorlunda ut än vad det gör för de här elvaåringarna. De lever in en tid då informationsflödet är näst intill obegränsat. De har tekniska hjälpmedel som vi inte ens kunde fantisera om. Men det som slår mig efter att ha följt de här barnen några dagar, är den attitydförändring som skett. Som tjej under min uppväxt fanns inte det här självklara utrymet att röra sig inom som för dessa tjejer.
Det finns ett självförtroende och en självklar rätt att få ta plats som jag inte minns fanns när jag var barn. Jag tror ändå att min uppväxt hade stora skillnader i relation till tex min mammas uppväxt. Visst finns det oändligt mycket att göra kvar, men det är med viss glädje jag ser att unga tjejer av idag utmanar sig själva och tar plats på ett sätt som var otänkbart när jag växte upp. Som mamma till en son kan jag reflektera över att det jag tror att flickor av idag skulle behöva mer är också att se att jämlikhet och rättvisa inte alltid handlar om att ta för sig, utan också att se vad jag har för skyldigheter att bistå. Man kan inte bara vara jämlik och rättvis i det som är roligt, utan även inom områden där det inte alltid är så kul, som att städa upp eller fixa iordning efter en uppgift.
Men att se tex Julia, med en sån tydlig självklarhet bara utamana sig själv, inte för att hon är tjej, utan för att hon vill nå ett visst resultat, det gör mig väldigt glad :-)


Inga kommentarer: