Idag har det varit en sån där solig höstdag som jag längtat efter under alla dessa regniga dagar. När sommaren lite abrupt slutade på riktigt i mitten på juli, så fanns ju förhoppningarna om en solig och skön höst med lite värme. Idag kom den dagen. Jag började dagen med en liten försiktig promenad. Igår på min vanliga lördagspromenad fick jag kramp i ena vaden och det värkte större delen av dagen. Men envis som jag är tänkte jag att det måste finnas en lösning, för inte kan jag låta bli att promenera en sån solig dag som denna! En kvarts stretching och en försiktig start som sedan kunde krämas på lite, har gjort att benet än så länge har varit krampfri. De stora killarna har besökt farmor och farfar idag och Mattias behövde måla fönstrena på utsidan, men jag och Celia har tagit oss en tur i skogen. Hon brås på pappa, för hon ville ut i skogen och plocka svamp sa hon. Det blev inga mängder, för den svampintresserade var inte med :-) Men pyttesmå gula kantareller och några trattisar blev det iallefall. Ingen mängd, men dottern blev nöjd och det var ju huvudsaken. Bilden här ovan, poserar hon och vill visa att korgen är tom, med förhoppning om att det kommer lite svamp i den. Men efter en bra bit konstaterar både hon och jag att det säkert gått bättre om Mattias följt med. Men bärintresserad som jag är så hittade vi stora blåbär och björnbär som vi mumsade på. Hade jag varit ensam hade jag utan problem fått några blåbär som fortfarande smakar gott. 
Himlen skymtande mellan de höga trädkronorna. Fint på bild, men ännu mäktigare när man står där och blickar upp. Skogen har en majestätisk utformning som gör att det ibland känns som man vandrar i gröna salar. Det är en sån otroligt härlig känsla som är svårförklarig och även svår att bjuda på bild. Det går inte att kopiera, man måste vara där och uppleva.
Vacker mossa i närbild som jag tog på vår promenad. Celia och jag stod hukade ner och betraktade detta underverk. Så fint sa Celia med vördnad i rösten och hon klappade försiktigt med sin lilla hand. Då är det lätt att bli lite tjock i halsen av det mirakel som hon och naturen i kombination står för. När jag vandrar lite fortare och hon kommer på efterslänten så ropar hon ängsligt efter mig. "vänta på mig mamma" säger hon och tar min hand i ett fast grepp.
Men gullepluttan min, inte skulle jag lämna dig här i skogen. Dig har jag ju längtat efter i hela mitt liv hör jag mig säga. Men ens förstår jag att det är så. Att det finns något väsen inom oss som längtar att få vandra brevid de små barnen och vara den som visar vägen en bit. Återigen går jag i skogen med en liten och denna gång bara en, istället för två små pojkar och berättar vad det heter och peka på myror i myrstackar, grodor som hoppar och ödlor som snabbt kilar in mellan de torra löven. Tänk vilken fantastisk gåva det här att få den tilliten i sin hand, som bara små människor kan bjuda på. Andaktsfullt inser jag det stora ansvar som ligger i barns tillit.
Här fikar vi en liten stund. Hemmabakad äppelkaka slinker ner i munnen på en liten medans vi betraktar fornlämningarna omkring oss. Hon tjatade på kaka från den stund vi steg ur bilen. Men du kan inte vara hungrig Celia hör jag mig säga, vi har ju nyss ätit. Säg att du är sugen istället , för det kan man vara trots att man har ätit. En stunds tystnad och så hör jag den lilla rösten säga att hon är sugen på kaka. Snappar snabbt upp det vesäntliga :-)
Poserar vant för sin mamma. Jag inser att det finns ofantliga mängder bilder på dessa barn och deras kompisar. Det fanns så många härliga träd som växte så roligt i denna skog.
Här är ett forntidsröse, det största på hela hisingen. Hela området var fullt med fortidslämningar från både järn och bronsålder. Förra gången på promenad i regnet med Julia upptäckte vi en fornborg. En häftig känsla av att tiden både rusat och stått still. Att trampa samma marker som människor i en svunne tid, sånt gillar jag! 
Här hittade vi äntligen lite svamp! Pyttelite, men ändå! Lycklig liten tjej blev det iallefall som höll sin lilla korg hårt i handen för att inte tappa. Sjungandes och trallandes vandrade hon fram där i skogen och fick mig att känna mig som den rikaste i hela världen. Vilken gåva barn är!
Det var en sån blandad skog, med både tallar, granar, björk, ek och andra lövträd. En sinnlig promenad helt enkelt, där man kunde njuta av skiftande landskap.
Nu började lillstumpans krafter tryta, men hon fortsatte att sjunga iallefall, mellan varven kastade hon in frågan om vi snart var framme vid bilen. Snart säger jag, med vetskapen om att det trots allt är en bra bit. Hoppas i mitt stilla sinne att hon ska orka.
Plötsligt smyckas stigen av vackert vajande gräs, som mer ser ut som något som kommit från en trendigt designad trädgård. Vackert var det iallefall och smälte in i skogen
Våtmark med vita björkar som reste sig ur den gröna mossan. Man bara väntar på att en alver ska komma fram mellan trädstammarna. Vackert var det iallefall.
Här är jag igen mamma!
Har syra bland mossa och löv som skvallrar om höstens ankomst.
En trött tjej som fortfarande kämpar på
Underbart vacker stenmur omgärdat av en rätt luftig granskog. Tog andan av mig lite. Det är en otroligt vacker natur vi har här i norden, så priviligierade är vi med denna i jämförelse rena luft som vi kan andas in. Tillgången till naturen vi har genom vår allemansrätt. Fantastiskt!
Nu reser sig tallarna och bjuder på barriga stigar.
Från en höjd kan man betrakta de höga husen vid Lillhagsparken och det känns lite skumt att man bara en liten bit får sig härlig skog till livs.
Nu är lilla stumpan väldigt trött och bara runt kröken till höger står vår bil och väntar på oss. Så fantastiskt av en sån liten människa att orka med att trampa omkring. För mig som vuxen blev det nästan fyratusen steg. Det är ju en rätt bra bit för en 3½ åring , speciellt när terrängen var rätt svår, även för mig. Skändla bergen kan jag varmt rekommendera. Underbart en solig söndag i september att få njuta av vacker natur, sol och ett soligt barn :-)