Förmågan att acceptera det som är utanför vår kontroll

För ett tag sedan fick jag en fråga av någon som läste min blogg. Personen i fråga reagerade på dessa ord som jag har skrivit: "Vi insåg att relationer till stort handlar om vår egen förmåga att acceptera det som är utanför vår makt att påverka." Hennes fråga var då: "Hur kom du fram till denna ståndpunkt? Den är ofattbar för mig att förstå".

Jag kom fram till detta efter att jag och min man Mattias haft några turbulenta år, framförallt då vår relation bytte skepnad och vi började bilda familj. Jag insåg att när man börjar bilda familj ställs mycket på sin spets och mönster man bär med sig från sin familj träder fram i ljuset som man innan barn aldrig tänkt att man hade.

Jag hade många och långa åsikter om hur jag tyckte att Mattias var, både som man och förälder. Jag drog mig heller inte för att tala om detta. Han hade lika många åsikter om mig och hans strategi var ungefär som min, med en liten touch. Han slutade prata med mig och stängde mig ute. Väldigt vanligt att det här sker har jag förstått efter familjeterapiande, kurser och samtal med andra.

Vi kom efter mycket om och men till en punkt då vi bara inte ville längre. Jag blev bara trött när jag såg honom och han kände likadant för mig. Vi tyckte att den andra var skulden till att vår relation inte blev som vi önskade. Det vi inte reflekterade så mycket över, var att vi bar med oss olika bilder av vad vi förväntade oss av en relation och av varandra. En förväntan som också härbergerade en stor mängd frustration över det som inte uppfylldes - av den andre.

När vi stod inför faktum och vårt hus var sålt insåg jag att en separation inte skulle kunna åstadkomma en större förståelse för varandra. Förmågan att kunna kommunicera skulle inte växa med en skilsmässa och de som skulle få betala det största priset för detta, som skulle få göra det största offret, skulle vara våra barn som då var fyra fem år.

Jag dividerade med mig själv och insåg att det enda sättet att kunna mötas var att se problemet från den sida där jag kunde göra någon förändring, nämligen mig själv och min egen skuld i det hela. Därför bokade jag ett samtal med Mattias och la fram min bild av vad jag tyckte hade gått snett och berättade om vad jag kunnde se vad min egen medverkan.

Jag bad om förlåtelse för det jag själv brustit i, för det var det enda jag kunde göra något åt insåg jag. Hur mycket jag än tyckte att han hade brusit i vår relation, så kunde jag inte påverka detta, endast han själv. Men genom att visa Mattias att jag själv kunde ta ansvar för mina brister, vågade han syna sina. Detta medförde att vi kunde mötas och verkligen prata med varandra igen, på riktigt.

Detta ledda i slutänden till att vi faktiskt insåg att vi kunde gå vidare, förlåta både oss själva och varandra och starta om igen. För relationen handlar om att själv ta ansvar för sina egna känslor, sina egna brister och sina egna förväntningar och drömmar. Genom att inse ända ner i sina grundvalar att den enda människa jag kan förändra är mig själv, inte någon annan, kunde vi bygga den bro som krävdes för ett gemensamt liv.

Detta har inte inneburit att vi bor i ett rosa land utan bekymmer. Vi har mer bekymmer än vad vi orkar med ibland, men det som byggdes då var en förtröstan om att det alltid finns en väg ut, att vi alltid tillsammans kan hitta en gemensam väg och lita på att den andre till syvende och sist alltid tar sitt eget ansvar för det som händer.

Vi måste bara lära oss att acceptera det som är utanför vår fömåga att förändra, nämligen någon annan. Vi kan bara vänta in och förbereda på att våga gå till mötes när den andre har modet att möta oss. I min och Mattias relation har jag insett att jag är den som snabbast och lättast förstår vad som driver oss. Jag ser ofta varför saker händer och jag kan formulera de subtila skeenden som sker i en relation. Jag är den av oss som har modet att vänta in tills han har modet att gå till mötes.

Mattias är den av oss som bäst kan hantera vardagens nödvändiga gråhet, alla måsten och rutiner som bara måste hanteras för att få ett liv att så smidigt som möjligt passera onödiga hinder. Han är den som lotsar mig genom vardagens töcken och jag är den som lotsar i relationens landskap. Där har vi ingått en tyst pakt och hitintills har det fungerat bra för oss. Mattias är den som har modet att vänta in mig när livet inte riktigt vill sig för mig.

Vi har insett att genom att älska mer än att förvänta sig, bildas ett möte som tål både det ena och det andra. För vi vet att vi är människor och vi vet att det är människor vi lever med, inga gudar som kan uppfylla den andres önskningar. Men det är svårt ibland det där med relationer. Ibland kan jag se att vi har såna förväntningar på varndra nu förtiden. Vi ska kunna åstadkomam så mycket.

Jag fick en Amelia av en son i morsdagspresent. Jag hade inte hjärta att säga att det inte är någon tidning jag har sånt intresse för, men det var kärleksfullt tänkt. Min pappa fick syn på den och utbrast att det är många förväntningar kvinnor ska leva med idag. De ska vara lyckade yrkesmänniskor, fantastiska mödrar, underbara fruar som ska kunna prestera mellan lakanen och goda vänner.

När han pekade på alla förväntningar insåg jag att det där är ju få som orkar leva upp till. När ska man egentligen få vara bara människa? Vi lever i en tid då allt negativt ska tänkas bort, då det som är kvar av en ska vara en högpresterande människa utan några bekymmer eller negativa tankar. Det för mig är inte att vara människa.

Människans brister och negativa tankar behövs ibland, för det är de som gör att vi blir ödmjuka och utvecklar förmågan att leva oss in i andra, även de som till synes inte är så lyckade. Vi kan inte enbart vara negativa, men vi är både och i lagoma propotioner. Det är ok att tycka att livet är fantastiskt, men det är också helt ok att tycka att det inte är så bra alltid.

I vår relation finns förståelsen för det som inte är perfekt. Ingen av oss är perfekta och ibland har vi en relation vi egenltigen inte vill ha. Men ur den resan kommer vi fram till stunder då vi bara känns så perfekta för varandra och våra liv kunde inte vara bättre. Jag tror att det kallas livet och den kan man inte alltid kontrollera och framförallt så är det bara mig själv jag kan förändra.

Att genomskåda ett uttjatat grepp som ibland byter skepnad

Ämnet för dagen på en blogg jag ibland besöker, handlade om religion vs ateism. En förening som kallar sig Humanisterna (en förening för ateister. Märkligt tycker jag eftesom jag känner oerhört många troende som anser sig vara humansiter) håller på att marknadsför sig genom att ta till klassiska grepp som enligt mig handlar mer om att förenkla än att verkligen skapa debatt.

De använder ett sätt att framhäva sig själv genom att spotta på något annat. Väldigt osmart enligt mig. Det förutsätter att alla andra är dumhuvuden och inte kan tänka själva. Jag som då kan använda mina grå (ibland iallefall), ser vart det här förenklade sättet handlar om. Jag har mött detta bland troende inom alla olika religioner, inom politiska falanger och inom den växande nyandliga rörelse jag brukar kalla "självhjälps gurusarna".

Man kan även hitta detta bland alla slags av grupper eller personer där det handlar om att härbärgera en åsikt av något slag. En tendens att slå över och skapa motpoler som handlar om att någon/några har mer rätt än andra. Det är samma mekanismer, samma grepp och samma uttjatade förhållningssätt som hela tiden byter skepnad. Jag såg en dålig film härom månaden på TV6 tror jag att det var. Det handlade om en man som kommer i kontakt med fallna änglar.

Änglar som Gud har förskjutit och som inte hade någon kropp. För att överleva behövde de en kropp att ta i besittning och levde genom att vandra från kropp till kropp bara genom att ta på någon. Jag tycker det är en oerhört bra bild för att beskriva alla form av fanatism. Den överlever endast när vi vidrör det och låter vår livskraft bli näringen för dess livskraft.

Fanatism av alla de sorter handlar om att sluta tänka och istället låta färdiga bilder av hur livet är bli det som styr ens tankar och handlingar. Jag har själv varit och nosat på fanatism och min erfarenhet av det är hur otroligt lätt det är att avsäga sig sina egna tankar och sitt eget förnuft. Fundamentalism är en form av fanatism. Både när det gäller religion och politik.

Jag minns inte var jag läst detta eller hört, men jag minns en förklaring från en som betraktade

kommunismen utifrån hur den beskrivs idag (eller då) när den jämförde med hur det blev i Sovjet staten. Han menade att det inte var en rättvis bild av de ideér som Marx stod för och hur det blev i Sovjet. Han beskrev hur Sovjet var ett feodalt bondesamhälle när revolutionen skedde.

Hur systemet egentligen aldrig förändrades, utan att det var skepnaden som ändrades, inte strukturen. Hur kommunismen blev en yta på de feodala skelettet som redan fanns i det som blev Sovjet unionen. Hur förtryckarna som var tsarfamiljen och de rika istället byttes ut mot de höga politiska digniteterna inom komunistpartiet. Den här bilden har följt mig genom alla år, för jag tyckte att det var en sån oerhört bra beskrivning av hur lätt det är att bara se yta och inte se vad som egentligen händer.

Med denna läsning blev det så uppenbart för mig att betrakta det som sker på riktigt.

För det är så att det finns så otroligt starka makter i våra liv som vill att vi ska se från just deras fönster eller glasögon. De finna väldigt starka krafter som inte vill att varje enskild person ska tänka själva. Det finns krafter som gärna vill göra oss till "massor" som lättare går att förleda än enskilda tänkande personer. Jag har ibland förletts att svälja de enkla svaren, för att jag vid en punkt inte orkar vara kvinnan som går mot strömmen.

Det har funnits en längtan hos mig som gärna har velat höra till en grupp eller bli räknad med av andra. Jag har varit där och gått därifrån. Det jag tror starkt på idag är att det är nödvändigt att våga ifrågasätta och kritisera. För mig idag är det viktigare att försöka se motiven bakom istället för den utsmyckade illussion som vi ofta matas med. För att ta till en religiös katastrof i vår närtid behöver vi ju bara säga Knutby, så förstår vi ju de starka krafter som kan styra oss som "massa".

Jag tror att det är nödvändigt att ha en diskussion om detta fenomen som handlar om att vi låter oss förslavas och förledas från vårt eget kritiska tänkande. Men den kampanj som de sk Humanisterna gör tycker jag är beklaglig. Deras kampanj och deras retorik skiljer sig inte så mycket från dom i Knutby eller sovjet staten när den var som mest aktiv. Det handlar om enkla grepp som utgår från att idiotförklara oss som individer och som hellre vill svartmåla än att ha dialog.

För jag tror på dialogen. Jag tror inte på enkla svar och framförallt tror jag inte på att åstadkomma varken fred eller välmåga för världens befolkning genom att utgå från "rätt och fel". Det har funnits människor i alla tider som använt högre ideal, tro eller politik för sina egna syften och det är något som jag tror att vi alltid får räkna med. Det gäller då att inte avsäga sig sitt eget kritiska seende och verkligen se när kejsaren står naken.

Jag tror inte att konflikten på Irland handlade om katolicism vs protestantism. Jag tror att det handlade om makt och man utgick från det som engagerade flest människor. För tro berör och kan förleda, oavsett om det handlar om religiös tro eller politisk tro. Jag tror inte konflikten mellan Israel och Palestina handlar om judendom vs islam. Jag tror att det handlar om makt. Makt skapar rädsla och rädsla kan få igång "massorna"

Vi måste lära oss att skilja på sånt här. Många säger att religion startar så många krig. Jag tycker det är att förenkla det hela. För om religionen inte funnits, hade man hittat något annat som invändning. Ta de sk hedersmorden. Man hänvisar till en familjs heder för att mörda sina kvinnliga familjemedlemmar. Inte handlar det om heder. Det handlar om makt och rädsla. Att hålla sin position i förhållande till andra. Det handlar om ursäkter för att få rätt, inte om heder, tro eller politik.

Jag tycker de sk Humanisternas kampanj är patetisk och tragisk, för de stänger all diaolg som egentligen är nödvändig för att hålla religionen eller politiken sund. Det är det samma som främlingsfientliga rörelser. De stänger för dialoger som egentligen skulle vara nödvändiga att ha och istället är det människor som i doldhet röstar på dessa partier som egentligen gör mer ont än gott. Därför att dialogen är död.

Jag anser att det är viktigt att att alla får tro eller inte tro på vad de vill. Att livsåskådningar får finnas och att man istället bygger broar emellan så att en fruktbar dialog växer än att demoniserar andra människors behov att uttrycka sig, oavsett var man står. Humanisterna i Sverige kunde ha haft en viktig roll tillsammans med andra trosinriktningar att skapa en fruktbar mylla för att kritisk granska och på så sätt hålla Sverige sunt. Istället handlar de likadant som de fundamentalistiska religiösa grupper sin redan finns.

Min fråga är ju då, behöver vi mer fundamentalism i våra liv, oavsett varifrån de kommer? Är vi inte mer betjänta av mer tänkande personer som vågar stå för sin sak utan att svartmåla andra?

Tema Vänner: Lena

Det här temat har jag ju inte tänkt att gör i någon form av ordning, utan hur andan faller på. En ganska ny bekantskap är Lena, som jag skrev lite om när hon fyllde fyrtio. Hon är mamma till två tvillingflickor som går i min son Lucas klass. Hon tillhör dom där människorna som ju mer man lär känna dom så upptäcker man en dold rikedom som man först inte ser. Vid första anblicken kan man tro att hon är en trevlig människa och så lär man känna henne och hon är inte trevlig längre. Förstår ni vad jag menar med trevlig? En människa som är lätt att ha att göra med på det där ytliga sättet, rätt slätstruken.

Lena är långt ifrån en slätstruken människa. Hon har ett djup inom sig som man inte alls ser förrens efter ett tag. Lena har en förmåga som jag inte upplevt hos någon annan förut, en förmåga att prata om allvarliga saker med stor humor. Inte så där flåsigt som en del gör, där det handlar mer om att dölja det egna obehaget inför något, utan mer eftertänksamt och med kärlek. Där det handlar om att närma sig det som skulle kunna vara känsligt eller obehagligt med en rättframhet inpacketerat i humor, istället för plumhet eller okänslighet.

Lena har en omtanke om andra som inte syns omedelbart. Den kommer runt hörnet, helt oförberett, men man ser att hon tänkt och menar väl. En tydlighet som har att det här är jag som jag är, "take it or leave it". I ett meddelande för ett tag sedan säger hon att hon inte vet vad hon kan göra för mig (när jag är ledsen), men det kanske inte är det som behövs, utan bara någon som lyssnar. Så klockrent på något sätt. Här är jag med mitt öra, jag tänker inte ha en åsikt om dig, men jag lyssnar gärna. Det är en form av omtanke som få klarar av. Att ta emot utan att alltid leverera ett omdöme.

Lena är bra på det, att se andra människor. Det handlar inte om att hon alltid håller med, men jag upplever att hon har en förmåga att se förbi det som ibland kan verka uppenbart. Lena är en person med stark integritet och det gör också att hon närmar sig andra människor med respekt för vilka dom är. För människor som jag, som ibland har en självkänsla som spökar med sin frånvarao, kan det ibland inge känslan av att hon inte vill, men jag inser att Lena är en person som inte har bråttom.

Jag som jämt har bråttom med allt, har fått en tankeställare med henne. Jag tror ju att vänner kommer till dig som möjligheter. En chans till att reflektera varandra och visa det som för oss är omöjligt att se och upptäcka själva. Det Lena har kommit med till mig är insikten om att upptäcka det som inte allitd är så uppenbart och se njutningen i den eftertänksamma resan. Med Lena har jag upptäckt glädjen i ta händelser i portioner. Att uppskatta det som inte alltid är de stora rörelserna, utan de ständiga varandet.

I Lenas föräldrarskap slås jag av ofta av den innerlighet hon har med sina två barn. Den där tysta innerligheten som finns men man får titta lite extra efter. Hon ger dom utrymme, men finns ändå där. Det tycker jag är signifikant för henne. Den finmaskiga innerligheten som hela hon vittnar om. Den kärlek och omtanke som hon packeterar in i sin fingertoppskänsliga humor. Lena är en person som jag med glädje lär känna, lite i taget och som ger mig många reflektioner bara genom att vara den hon är. Det är något jag uppskattar väldigt mycket.

Lena har en ärlighet som aldrig är påtvingande och en tydlighet som aldrig tränger sig på. Jag är tacksam för det möte hon ger.

Tema Vänner: A

A har bett mig att inte lägga ut någon bild på henne och inte nämna hennes namn, pga av sitt jobb och sin son. Men här följer en berättelse om min vän A som har varit i mitt liv en väldigt lång tid och som jag delat mycket med.

A kom in i mitt liv när jag var nyss fyllda femton. Vi fyller samma år, men hon i Juni och jag i December. När jag gick första året på gymnasiet flyttade vi ner till Göteborg från Västerås, där jag är uppväxt sedan jag var fem år. I Januari i år har vi känt varandra i tjugotvå år. Idag bor vi sju minuters bilväg ifrån varandra. Vi träffas dock inte så ofta, eftersom våra liv ser olika ut, just nu.

Hon har en son som ska fylla sjutton nu till hösten. Jag minns när han var nyfödd och jag var på sjukhuset för att titta på honom. så liten låg han där i sin plastbalja på hjul. Den första vännen i mitt liv som hade en liten. Jag minns hur jag i ett halvår innan han föddes knåpade och slet ihop ett lapptäcke till honom. Jag slet med det där täcket (eftersom jag inte är så händig varken med handarbete eller träslöjd) och tänkte på det där lilla knyttet som var på väg.

Han skulle komma att förändra min väns hela liv. Det var en bestämt liten kille som kom, som var som en solstråle. Jag minns hur A slet med honom. Den lilla sömnen hon fick och hur hon fick bära hela den lilla familjen. Jag var arg på pappan till barnet, för det ansvarslösa beteendet han hade. Jag minns att jag tänkte att det inte handlade så mycket om att man var två när man fick barn. Att det handlade om att hon inte hade något val och han tog sig rätten att ha ett val när han skulle vara pappa.

Jag minns tiden då jag var barnlös och hade hur mycket tid som helst. Hur hennes liv rutades in. Till slut gick hon i från pappan till barnet, för skillnaden utan honom var att hon fick ett barn mindre att ta hand om. Hur hon kämpade i fem år med sina studier, ensamstående med bara studielån att leva på. Hur hon drygade ut kassan med att jobba extra inom vården och samtidigt ta hand om sitt barn varannan vecka.

Jag minns att jag reagerade på hur han, trots att han hade pengar, aldrig betalade några utgifter som hade med deras gemensamma barn att göra. Hur han fick ett barn i sitt liv utan insats. Att det alltid var hon som gick till doktorn med honom. Hur hon fick ta hela det ansvar som har med att bli förälder och han bara lånade sonen varannan vecka.

Jag tror att det var en av de stora anledningarna till att jag aldrig fick barn med min före detta man. Att jag på nära håll såg hur man resten av sitt liv blev bunden till en person bara genom att ha gemensamma barn. Jag insåg någonstans djupt inom mig att det inte var läge att ha barn med någon som slog mig, att jag då aldrig skulle bli fri, den dagen jag orkade ta mig loss. Genom att betrakta A och de omständigheter hon fick utstå genom sitt föräldraskap när barnet själv inte kunde upprätthålla kontakten med sin andre förälder, gjorde att jag känslomässigt insåg fällan i att ha barn med någon som inte var mogen uppgiften.

A och jag har haft en berg och dalbane relation. Ibland har det varit fantastiskt bra, ibland mindre bra och ibland så finns vi bara där. Det som utmärker min relation till henne är att vi vet att vi finns där. Det finns en vän genom alla mina vuxna år som för det mesta har kommit när jag fyller år på juldagen. Det är A. Det är inte så många som en juldag har tid att gratulera, för de är upptagna med släkten. A har nästan alltid tagit sig tid till min dag, något jag alltid varit glad över.

A känner mina föräldrar, har en relation till dom. Vi är bägge ensambarn och har halv om halvt tagit del av sådant man gör som syskon. Vi har inte alltid massor av tid för varandra, men vi firar varandras bemärkelsedagar, ringer varandra när något stort händer. När hennes son gick ut nian förra våren, då var vi självklara gäster, fastän den tid vi umgås egentligen inte talar för det. För det finns något självklart i vår relation som bara kommer av massa år och massa erfarenheter.

Med A delar jag passionen för filosofiska samtal, böcker, livets mystik. Med henne och ingen annan har jag odlat telefonsamtal kulturen. Vi inte bara pratar i telefon, vi umgås. Vi gör sånt i telefon som andra skulle dra sig för, som att äta, gå på toaletten, laga mat eller något annat. Jag inser att det är få som kan tänka sig det. Vi samtalar på ett sätt jag inte gör med någon annan. Den här instinktiva förståelsen av vad vi vill säga, utan att säga för många ord, det har jag med henne som jag inte har med någon annan.

Det märkliga är att de jag har allra bäst relation med idag, är också de som jag delat de flesta känslor med. Som att vara riktigt arg med, varit glad och skrattat med och sist men inte minst, delat djup sorg med. A är en vän jag inte delar så mycket tid med, men desto mer delar det som är vesäntligt i livet. Samtalen om allt mellan himmel och gjord och vetskapen om att man inte måste vara så perfekt för att vara i varandras liv. Vi kan tom vara lite obekväma för varandra emellanåt och ändå finnas kvar. Det uppskattar jag, att vi har högt i tak, min vän och jag.

På bloggvärldsbloggen handlar veckans tema om Gud. Hur man förhåller sig till Gud, tro och även icke-tro. Jag tänkte att under veckan kanske jag kunde åstadkomma något om mina egna funderingar kring tro. Men har redan läst en som jag tycker har många spår av där jag själv är och det är den här bloggen som skriver både tankvärt och provocerande om sin tro. Man kan ju inte beskylla Mymlan för att vara slätstruken :-) Hon har ju sinne för det här med intressanta ämnen. En god start på denna vecka önskar jag er alla!

Smultronställen i Göteborg: Ragnhildsholmen

Ragnhildsholmen, mellan Säve och Kungälv. Den gamla Kungälvs vägen

Tema Vänner: Mattias

Jag funderade lite idag kring det här med relationer och vänner i synnerhet. Något som växte fram i mitt huvud var att jag vill påbörja ett tema här på min blogg, som jag ska flika in mellan andra inlägg och det temat ska handla om olika vänner. När andan faller på ska jag skriva olika inlägg om olika vänner, för vänner är något helt fantastiskt. Nu tänkte jag inte följa ett system eller rangordna någon, men jag kände instinktivt att om jag ska göra en serie bloggar om mina vänner så är vill jag börja med Mattias, mannen jag är gift med och delar ett liv med.

Av alla de vänner jag har, så är Mattias min allra bästa vän. Jag känner att anledningen till att vi lyckats vara tillsammans i femton år, med tanke på alla berg och dalbanor genom åren, är att vi i botten av vår relation har en stark vänskap. En vänskap som gjort att vi som par har hållt när känslorna inte alltid orkat hela vägen. För så är det ju, att förälskelse och passion är inte alla förunnat att ha hela tiden. Framförallt i en barnfamilj :-) frestas de romantiska lagren av vardagens ständiga logistiska planering.

På min första blogg skrev jag detta inlägget som en hyllning till våra femton år tillsammans. Det tog lång tid i mitt äktenskap innan jag insåg att de negativa känslorna jag ibland hyste för min man handlade mer om vad jag gjorde och inte gjorde eller mina förväntningar som ledde till att jag var frustrerad. När jag väl insåg att jag valt den människa jag valt och att vi bägge hade önskningar om varandra som ingen av oss kunde tillgodose, var det lättare att leva tillsammans.Lyckan och tillfredsställelsen ligger inte i att någon ska uppfylla det för oss, utan att vi är beredda att uppfylla det för oss själva och i den paradoxen kan man mötas och skapa en närhet och ett djup som för en samman.

Jag skrev i höstas på min förra blogg att det finns en sång som ofta sjungs på bröllop och heter "kärleken förde oss samman" (tror jag) och jag skulle vilja ändra titeln till "förståelsen förde oss samman" även om det inte skulle låta så romantiskt.Det ska levas ett långt liv med många utmaningar som tex barn och en fruktansvärd grå vardag som är fylld med både krav och tidsbrist. Mitt i det när många av oss drömmen om den passionerade kärleken och jag tror att vi måste inse det orimliga i det hela. När jag börjar bli missnöjd i min relation börjar jag med att se över med mig själv. De krav jag känner att jag vill att Mattias ska leverera börjar jag syna, för att se om jag själv gör det.

För vi har en tendens vi människor att vi ofta börjar med kravlistan hos andra, innan vi ser om vi själva är beredda att göra vad som krävs av andra. Kärleksbetygelser för mig har fått en annan dimension idag. När vi börjar att träda in i tider med frost tar min man sig alltid tid att skrapa rutorna till min bil och jag blir alltid lika rörd och tacksam för att han ser mig. Han är ingen man som kommer hem med blommor till mig (inte för att jag leverera några heller), men han är alltid den som ser till att bära det som är tungt, bara för att han vet att jag avskyr att bära tunga saker. Han är oftast den som tar morgon ruschen hemma hos oss för att han vet hur vimsig och trött jag är, medan han är den som är mest stabil av oss två på den tiden av dygnet. För mig är det kärlek i vardagens grå dimma.

Att leva med någon i en kärleksrelation, handlar ytterst också om att bygga en vänskap. En av sakerna som skiljer denna vänskap från de andra man har, är ju att det är svårare att bara gå. Med andra vänner kan man skapa en tillfällig distans, när man känner att det börjar bli för jobbigt eller att man är på kollisionskurs med varandra. Alla relationer har ju perioder då vi utmanar varanda och det tycker jag tillhör. Det jag uppskattar mest i relationer är att man vågar utmana och också stå ut med de obehagskänslor som tillfälligt uppstår. Min erfarenhet säger mig att de relationer som står starkast kvar är där vi vågat just det, att finnas kvar fastän vi känner för att springa iväg.

Jag brukar beskriva mig själv som en relationsmänniska. Det är jag i mycket, men ju mer åren går,ser jag att en större del i mig också är i stark behov av tillbakadragande och ensamhet. Jag tror att en stor del av mig behöver tiden bara med mig själv för att kunna möta mina relationer på det sätt jag vill. Relationen med barnen tar ju den mesta tiden, men jag vill ha mina vuxenrelationer också. Det är där sociala medier kommer in. Ett ypperligt tillfälle att hålla kontakt med andra, tills den dagen kommer då man också har mer tid att lägga på möten "face to face". Facebook är ett sånt ypperligt hjälpmedel.

Det jag uppskattar mest hos Mattias är hans förmåga att låta mig få vara den person jag är. Efter en period under tidigare år där vi ständigt krockade i vårt gemensamma liv sa han en sak som jag med kärlek och värme tänker tillbaka på. "Erica, du är en sån där människa man inte kan hålla kvar genom att hålla fast. Dig måste man hålla med öppen hand och låta dig ha luft under vingarna. Precis som en näve sand". För mig är det den vackraste kärleksförklaring jag någonsin har fått. För det är den viktigaste delen i en relation. Förmågan att acceptera varandra för vilka vi är. Det är nog en av det svåraste handlingarna man kan ge sig in på. Att möta varandra där den andre är, oavsett våra rädslor, önskningar eller begär.

För mig är det av extra betydelse, eftersom jag under större delen av mitt liv har haft sensorerna öppna för andra människors önskningar och behov. Resan till den punkt där det ska råda balans mellan mina egna önskningar och andras har varit både lång och krokig. Ibland faller jag tillbaka. Där har relationen med Mattias varit avgörande. Med honom har jag kunnat vara tygg. Han har varit min "hemma hamn" dit jag har kunnat angöra bryggan innan jag planerat nya seglatser ut i det okändas hav. Han har varit mitt ankare till det här livet.

Det låter så dramatsikt, men för mig är han nyckeln till att orka beträda okända marker och utsätta mig för sånt som utmanar mig och mitt liv. Hans tålamod, kärlek och förståelse för vem jag är och hur jag är har varit en förutsättning för mig att kunna bygga den tillit jag har till livet. För livet är något jag inte alltid är vän med. Jag är en fighter, en överlevare, men det finns en tråd i mig som är skör och det är den relation jag har till livet. Min vän, man och livskamrat tillsammans med våra tre barn är det som gett mig den extra kraft jag behöver för att möta livet och dess livsvillkor utfrån det bagage och tillgångar jag har.

Denna resa genom livet är både spännande och ibland outhärdlig. Den bjuder på överraskningar både till glädje och sorg. Därför börjar jag mitt tema om vänner och den vänskap som erbjuds mig. Förutom min familj, är vänskapen det jag håller högst. Jag ska avsluta mitt första inlägg om vänner genom att avsluta med ett citat ur "Distans och Relation" - Martin Buber som är utgivet av Dualis.

"En personlig realtion förutsätter att man vågar se den andre, i hans absoluta självständighet och genuina oåtkomlighet. Man får inte sätta en idol, en drömbild, mellan sig och motparten. Den vitala kontakten med andra levande varelser - och all den lust och olust, den lockelse, hänförelse och bundenhet, som den medför - är utan tvivel en omistlig ingrediens och drivfjäder i tillvaron. Den skall bara inte förväxlas med ögonblick av personlig relation, som inte behöver kännas "märkvärdiga", men är djupare, mer genomgripande. något som rätt och slätt sker och som angår ens existens".

Farmor Gun

Intressant läsning hos Farmor Gun, som kommenterar EU valet. En skärpt dam det där. Blir väldigt imponerad över att hon orkar ha koll på alla bloggar och dylikt som skriver om det ena om det andra. Väldigt upprörd är hon om det här med FRA , IPRED och annat som har med integritetskränkande handlingar och uttalanden. Väl värt ett besök hos henne tycker jag.

Röster om Alkohol

Besök Mymlan på hennes andra blogg, bloggvärldsbloggen, som har veckans tema "Alkohol". Genom hennes kommentarsfält fick jag del av andra som bloggat om detta känsloladdade ämne. Några tankvärda funderingar från Ivana, en dikt som säger rätt mycket kommer från den reflekterande bloggen, och en bakåt blick från barndomen av sjumilakliv. Ett litet roligt inlägg från trollhare fick mig att skratta en del. Klokskap från Béa är också väl värt att läsa. En sak är helt klart, det här med alkohol sätter ju igång människors känslor och reaktioner. Frågan man kan ställa till sig själv är ju varför :-)

Älska Barn

Små fötter

Är det självklart att man kan älska barn? För mig som har barn och möter många barn blir svaret inte självklart.

Men om jag skulle vinkla om min frågeställning till "borde alla barn vara älskade" så är ju svaret solklart.

Ibland kan jag tycka att mina barn är olidligt jobbiga, men jag är alltid på det klara med att jag älskar dem. Ofta handlar det ju inte så mycket om att de är jobbiga, snarare att jag som vuxen har svårt att bemöta deras reaktioner. För det är ju vi vuxna som har perspektiven och har den erfarenheten som skulle kunna hjälpa oss att använda vår inlevelseförmåga.

Jag kan möta barn ibland som jag känner att jag har svårt för. De väcker något hos mig som gör att jag inte hanterar situationen. Det har hänt med barn i de klasser som mina barn går i. Då kan man välja att agera eller reagera när det handlar om kontakt med ens egna barn, sen kan man låta bli, för det är inte mitt barn. För det mesta försöker jag förhålla mig så gott jag kan, så att jag visar barnen att bara för att jag har svårt för något barn, innerbär det inte att det är något fel på det barnet, utan att jag har svårt att hantera det som händer. Att känslan som kommer upp är ett budskap till mig om vad jag behöver arbeta på eller att känslan talar om något för mig som jag bör veta.

Där vi bodde förut, hade jag ett samtal med en kvinna som på perkeringen som tillhörde bostadsrättsföreningen. Vi pratade om ditt och datt och helt plötsligt öppnar hon upp och berättar om den realtionen hon har. Att mannen i relationen har en som med sig in i deras gemensamma liv från ett tidigare förhållande. Han är fyra år och så där go som bara en fyraåring kan vara. Hon berättar om hur svårt hon har att älska honom och att hon har bestämt sig för att hon inte behöver älska honom. Just i det läget när vi pratade så såg jag det från hennes vinkel. Jag kunde någonstans förstå hur mycket frustration och dåligt samvete det måste ha byggts upp i henne. Hur hon kände att hon borde, men inte kunde hitta känslan.

Jag funderade en del och kände med familjen. Det är nog inte den lättaste situation att leva familjeliv från. En dag när jag kom hem från en promenad med en god vän mötte jag den lilla fyraåringen som försökte komma upp på sin alldeles för stora cykel. "Hjälp mig" ropade han när han såg mig komma ur bilen. När jag väl hunnit fram hade han löst det själv och upplyste mig så rart om att han fastnat med foten.

När han gjorde det vände han upp huvudet mot mig och solen lyste i hans solblekta hår. Jag såg ett litet barn, med sina öppna ögon som sökte kontakt. Barns ögon kan vara så tillitsfulla, öppna och nyfikna. Det bara högg tag i mig och det gjorde så ont i min själ. En tanke som for genom mitt huvud var att inget barn borde få uppleva den erfarenhet som kommer med att leva ihop med någon vuxen som inte älskar dem. Alla barn borde ha den där självklara känslan av att vara älskade precis som de är. Att allt jag gör inte möts med glädje eller förståelse, men att känslan av att vara älskad är orubblig. Det borde vara så.

Det är inte det att jag tycker att hon känner fel. Jag känner bara att han inte borde vara med om detta. Jag själv har erfarenhet av att inte vara önskad och jag vet hur det känns i själen, bortom mitt kontrollerade känslopaket, där jag intellektualiserar bort kärnan av min känsla. Bortom det finns en sorg som är avgrundsdjup och så bottenlös att jag nästan inte mäktar med det. Det är en del av mitt känsloliv som med mellanrum dyker upp och nästan jämnar mig med marken. Känslan är så svart att jag ibland inte vet om jag ska komma upp därifrån. Det är den känslan som inplanteras i en när man är mycket liten och inte har varken erfarenhet eller logik att försvara sig med. När känslan då är att inte vara älskad eller ens önskad, det sätter djupa spår.

Det får mig att fundera på hur det hade varit om jag och Mattias gjort slag i saken och skilt oss, då för sju år sedan och verkligen gått ifrån varandra. Hur hade vardagen sett ut för våra pojkar. Celia fanns ju inte då. Vad hade hänt om Mattias träffat någon som kände så för våra pojkar. Skulle jag och Mattias ha kunnat prata om det? De flesta skiljer ju sig för att de har svårt för att kommunicera. Det var även situationen med oss. Jag tror ju inte att vi hade kunnat förmedlat oss med varandra bättre för att vi gått skilda vägar. Det har ju tagit de här åren för att komma dit där vi är nu. Ett bättre utgångsläge än då.

Om jag hade träffat någon som inte älskade mina barn. Vad hade jag gjort då? Nu kan jag ju säga att jag hade gått med en gång. Men som jag vet är verkligheten och hur vi vill ha den två skilda världar. Hade jag kunnat leva med den insikten om att mina barn hade en annan vuxen som inte älskade mina barn och inte ville ta del av deras vardag? Jag har svårt för den tanken. Det är ju inte lätt att träffa någon heller. Tänk om vi hade passat så jättebra ihop, men det här med barnen inte funkat. Hade det spelat någon roll för mig? Jag tror det. För den erfarenheten som de kommer att ha från sin barndom, kommer med stor sannorlikhet prägla hela deras liv. Men känslan av att hitta rätt och viljan att leva med någon annan är också stark. Hur hade ett sånt läge påverkat mig?

Varje barn borde få vara trygga i den förvissningen om att de är älskade och att det finns vuxna i deras "varje dag" liv som är beredda att ta ansvar för dem oavsett vems barn de är. Vuxna som är så vuxna att de hittar en lösning eller går. Vuxna som inser att varje vuxen individ har ansvar för alla barn, oavsett hur de kom till mig. Tar man steget in i en relation där det ingår barn, då borde det inte vara så förvånande att det uppstår komplikationer som inte hade varit där om det bara hade varit två vuxna. Eller är jag naiv? Svåra frågor och inte alltid lätta svar, men på sin egen blogg kan man iallefall lägga ut sina tankar och titta på dem utifrån. Vem vet, någon kanske ger mig en vinkel till som tåls att fundera över.

Det är lätt att sitta med sina funderingar och tycka till, med sina ideal som rättesnören. Något helt annat att leva ute i världen. med alla de känslor, begär och bagage man har med sig. Visst har barn rätt till allt det där jag skriver om. Mer än rätt. Vi vuxna har egentligen en skyldighet att ge barn, oavsett vem barnet är, det skydd och den respekt de förtjänar. De borde leva sin barndom med den fasta förvissningen om att de är älskade. Men så är det inte.

Varje barn har inte det så. Jag tänker bara på mina egna barn. Visst skulle jag vilja deklarera med stolthet att jag har trygga barn med massor av självkänsla som bara kärlek kan ge dom. Men det kan jag inte. Vi har gett dom de bästa vi kan ge, men vi är människor och både jag och Mattias har det bagage vi har. Självkänsla är något man måste ha för att ge. Jag ser att vi är helt andra föräldrar till Celia än vad vi var för våra killar när de var små. Hon har en trygghet, som baseras på tryggare föräldrar, tryggare vuxna än vad våra killar fick erfara när de var små.

Det är läskigt som förälder att se vilken skillnad det kan vara. Hur ens eget tillstånd påverkar ens barn liv. Men jag vet att vi hela tiden gjort vårt bästa, utifrån de människor vi är och var. Så är det ju, att man helst skulle vilja ge ens barn en "felfri" uppväxt, men det är tillräckligt bra att göra så gott man kan.

Varför provocerar ett "nej tack" så mycket?

Jag var inne på Bloggvärldsbloggen och såg att Mymlans bloggtema denna vecka handlar om Alkohol. Det finns så mycket att tycka om alkoholen, både till åsikter och forskning som finns. Jag tänkte göra ett försök att formulera mina tankar och känslor kring det här med alkohol. För fakta om vad som händer med alkoholen i kroppen kan man ju gå in här. Men hur påverkar alkoholen människor, förutom att man blir påverkad vid intag av drycker som innehåller alkohol?

Jag själv dricker otroligt måttligt. Det ligger ingen moralisk eller annan värdegrundad åsikt bakom mitt beslut. Jag ser inget mervärde för mig själv att tillföra varken min kropp eller mina sinnen en substans som rubbar mitt sinnestillstånd för mycket. Däremot tycker jag väldigt mycket om att dricka ett glas vin någon gång då och då och njuter verkligen av det, men i små doser. Jag upptäckte tidigt att jag blir väldigt påverkad av lite och jag tycker det blir obehagligt att när jag inte har kontroll över mina sinnen. Kontrollfreak, ja kanske :-D

Jag har inget emot när andra dricker, bara det inte blir så där pinsamt att de gör bort sig totalt. Som när jag vid en fest blir så där odrägligt antastad av en man som gömmer sig bakom sitt "något" höga intag av alkohol. Sånt gillar jag inte! Men det ligger inga moraliska värderinga bakom mitt sätt att vara med alkholen, som många tycks tro. Däremot har jag upptäckt att andra människor blir väldigt provocerade av att jag inte dricker.

Ibland på fester väljer jag att ta ett glas vin, smuttar på det och slänger ut när ingen ser, bara för att slippa hamna i massa frågor om varför jag inte dricker. Men då och då blir jag både irriterad och sur att ingen kan acceptera att jag kan ha kul ändå, jag har inget emot när andra tar ett glas. Jag kan ju undra vad skillnaden är.

Men jag har lagt märke till att när någon tar ett ställningstagande som skiljer sig från mängden provocerar det. Ett tag fick jag för mig att ta bort allt intag av socker och gjorde det under två års tid. Det var ju minst lika provocerande för omgivningen som att låta bli ett glas vin eller någon annan dryck. För min del späs fördomarna om mitt "nej tack" på ordentligt, när det kommer fram att jag har en pappa som är präst. Ögonbrynen höjs något :-) Vad är det då med alkoholen som gör att människor går igång så?

En period i livet gick jag på många tolvstegsmöten (som AA, NA och liknande möten). Deras existens kom till min kännedom via en dåvarande god vän som hamnat i trubbel. Under en period av tre/fyra år gick jag varje vecka på anhörigmöten och deltog även på olika konvent som anordnades av olika beroende grupper. För mig var det en lärorik tid, inte så mycket för substanserna i sig, som en mänsklig resa i beteenden , begär och behov. Det som jag mötte där, har påverkat mig för all framtid.

Den långvariga nedbrytningen av familjen och trasiga relationer som var kännetecknet för alla dessa männiksors liv. Ä det särskilda människor? Det här är människor som du och jag. Ur alla samhällsklasser, yrkeskategorier, olika kön och olika tro tillhörighet kom dom med sin förtvivlan och skärvor av sina liv. Sånt påverkar. Ett tag valde jag att inte dricka för min erfarenhets skull, men insåg att val måste vara baserade på något annat än andra människors öden.

På ett NA möte (Anonyma Narkomaner) fick jag veta att enligt dom så var den allra farligaste drogen alkohol. Jag tror dom. För alkhol har ett sånt existensberättigande idag att det är större sannorlikhet att du blir ifrågasatt för att du inte dricker än tvärtom. Under sådana rådande former, är det faktiskt toksvårt att säga nej. När man står där i ett sällskap och får en frågande blick eller en min som tydligt talar om att du anses galen som inte tar dig ett glas, då är det svårt att vara den där som skiljer sig från alla andra.

En sak som jag kan konstatera är ju att detta sätter igång något hos människor. Känslor, värderingar och påhopp. Jag anser att åsikter och erfarenheter bär alla, sen vad man gör av dom är det som skiljer oss åt. En del som slutar med något, som att dricka, äta eller röka. har en tendens att vilja förändra omgivningen för att det är så förtvivlat svårt att skilja ut sig ur mängden. Jag har själv varit där och kan skratta mig fördärvat åt mig jsälv och hur jag kan vara i sådana situationer.

Men jag kan också förstå att människor hamnar där, för man blir så uppmärksammad när man ändrar nåt eller sticker ut. Då känns det lättare att vara på offensiven än defensiven. För omgivningen kommer definitivt vilja få dig att ta det där glaset, ta den där kakan, extra protionen eller cigaretten. För det ligger i människans natur att vilja bli bekräftad och för väldigt många handlar det om bekräfta varandra i liknande handlingar.

Risken att bli en besserwisser

När man har ordet helt för sig själv utan att riskera att bli emotsagd eller inflikad av någon som ifrågasätter det man hasplar ur sig, är ju risken att låta som en besserwisser otroligt stor. När jag läser det jag själv skrivit, vilket jag gör då och då, inser jag att det låter som om jag tror att jag äger hela sanningen. Jag blir lite full i skratt när jag "hör" mig själv och ekot av mina tankar och funderingar.

Att låta som en besserwisser det gör jag även i verkliga livet, jag kommer på mig själv ibland att det kan uppfattas som om jag tycker att bara jag har rätt och att jag har någon sorts mandat att tala om för andra hur "det ska va". Det var länge sedan jag slutat att be om ursäkt för det. De som känner mig eller lär känna mig ser att jag inte är en fullblods besserwisser, bara en deltidare ;-)

Jag anser att jag har manglat mig själv i att syna mig själv i kvadrat och kommit ur den värsta fasen av självcentrerad livsåskådning. Nu står jag kvar med mycket starka åsikter,uppfattning om vad jag vill och hur jag vill ha mitt liv och också hur jag betraktar min omvärld. För den sakens skull innebär det inte att jag är stängd för andra åsikter. Jag lyssnar gärna på motsatta åsikter och processar dem i någon del av min hjärna.

Jag är mycket starkt för åsiktsfrihet. Det innebär ju att man riskerar att möta motstånd i det man själv står för eller blir presenterad för något man själv tycker är helt absurt. Men jag har hellre den öppenheten än en inskränkt värld och ett inskränkt livsrum för vad som är tillåtet. Jag anser att man måste lita på människors goda och deras sunda förnuft. Möter man inte det får man tänka på alla de människor som faktiskt använder sitt förnuft och omdömesförmåga på bästa sätt.

Jag minns att jag i skolan lästa om Voltaire och blev så facinerad av att någon kunde vara så rakryggad och öppen för annat än den egna åsikten. "Jag håller inte med er min herre, men jag skulle kunna dö för att ni ska ha möjlighet att yppa er åsikt" eller något i den vägen uttalade han ju sig i en tid för så mycket länge sedan. Jag tycker om det mottot. Det måste få finnas rum för fler åsikter eller livsåskådningar än min egen, även om det innebär att det är motsatt till det jag står för.

Att ha en åsiktsfrihet innebär ju däremot inte att det har rätt att stå där oemotsagd. Varje gång jag öppnar upp och tar ståndpunkt måste jag ju ta den chansen/ risken att bli motsagd eller ifrågasatt. För mig är det så otroligt självklart att det är så även om jag ibland kan bli otroligt uppretad eller irriterad över mottagandet som jag kan bemötas med. Det stora i det hela är ju att jag hela tiden får en möjlighet att utvecklas och växa som människa.

Vad är det vi väljer

När jag tittade på valvakan igår blev jag facinerad över våra märkliga sätt att protestera på. Jag minns en diskussion med en studeikamrat när jag var runt tjugofem, då vi diskuterade det här med att rösta blankt. För mig blir ju en sån röst ett sätt att tala om att jag tar mig rätten att rösta blankt som ett sätt att protestera mot det etablerade politikerna. Det för mig gör ju samma verkan som när mina söner när de var små fick för sig att inte äta för att markera sin egen vilja. Jag minns att jag då och nu med vår dotter försöker prata om att det finns bättre sätt att protestera än att straffa ut sig själv.

Att inte rösta finns inte på min karta. Jag är emellanåt väldigt dålig på att ta reda på fakta, men det finns alltid sätt att göra. En god vän till mig kände att hon inte hade en aning om vad hon skulle rösta på och valde då att lägga sin röst på det som en god vän till henne brinner för. När jag frågade henne om anledningen till att ge bort sin röst på det sättet, så svarade hon mig att hon tycker det är bättre att ge bort sin röst till någon som verkar från en bred politisk plattform, än att ge utrymme till missnöjespartier genom att inte rösta alls.

Det tyckte jag var beundransvärt. För det är ju så, att varje uteblivien röst blir i praktiken en röst åt partier som sverigedemokraterna eller andra obskyra partier. Det märkliga för mig är också det att det troligtvis är så att människor röstar mer efter en höft, eftersom man inte anser att en röst i EU valet är så viktig. Vilket är märkvärdigt när man tänker att de på valvakan poängterade att av tio frågor som kommer upp i riksdagen är sex frågor redan förankrat i EU parlamentet. Med det perspektivet blir det ju ändå viktigare att folk går och röstar.

Någon menade på igår att vi inte röstar så medvetet som till riksdagsvalet för att det inte gäller våra skattepengar. Då blir jag helt förbluffad. Det är ju rätt mycket av våra skattepengar som går till EU! Märkligt uttalande tycker jag. Jag känner en djup tacksamhet till er alla som har varit och röstat och ber ödmjukast er andra att tänka till inför de valen som ligger framför oss!

Ett nytt försök på ett nytt ställe

Efter att ha varit nyfiken ett bra tag på det här fenomenet började jag blogga för över ett år sedan, kikat lite på andras och förtjusats och förvånats. Jag gillar ju att "prata" och nu kan jag göra det helt ostört, nästan utan att få mothugg :-) Jag är en person som egentligen gillar mothugg, för det får mig att utvecklas och se saker från en utsikt som jag inte tidigare besökt. Men på det här sättet kan jag obehindrat brodera ut mina tankar och det är något förföriskt över det hela. Jag vill prova ett annat bloggverktyg för att se om det är bättre. Det här att blogga har hittils varit en en rolig och spännande resa som jag ser fram emot att fortsätta med här.

Här följer en kort yttre beskrivning av mig själv. Framförallt är jag mest stolt över att jag är mamma till tre helt underbara barn som ibland kan driva mig till det yttersta och lite till. Mina äldsta barn är två tvillingpojkar som är födda -98, alltså elva år i år. Det känns märkligt att tänka att jag har barn som är elva år. Det känns nästan som igår när de föddes och vände upp och ner på precis hela mitt liv. Näst efter att komma till Sverige som femåring är födelsen av mina tvillingpojkar det som rubbat mina cirklar mest. Mitt yngsta barn är tre år (född -06) och är min efterlängtade tjej. Hon är så älskad och omhuldad av sina äldre bröder att man blir alldeles varm i hjärteroten. I hennes värld är hon allas nav. För mig som är adopterad som ett rätt stort barn och som har känt på det här att både vara den mest ratade och den mest efterlängtade ger hennes övertygelse om att vara den ende i många människors liv en genklang av både hopp, kärlek och sorg. Jag är gift med Mattias, en man som är fast rotad i myllan. Vi är så otroligt olika varandra, men ändå kompletterar vi varandra så bra. Vi har varit på väg ifrån varandra, men ångrade oss och fortsatte våra liv tillsammans. Efter det smög det sig in en acceptans hos varandra om våra olikheter, där vi idag ser att alla relationer egentligen handlar om vår egen förmåga att acceptera det som är utanför vår makt att påverka. Jag har inga syskon, utan har istället vänner som ställföreträdande syskon. Jag skulle kunna tugga på i det oändliga, men jag gör ett stopp här, just nu iallefall.