Gott Slut och Önskningar om ett Gott Nytt År 2010 till Er alla!

Idag var Celia hos farmor och farfar. Då passade jag på att dona lite inför Nyårsafton och fick även tid med bara killarna. Vi fick några timmar ute på isen idag. Delsjön hade tio till femton cm tjockt islager som vi promenerade på, grabbarna och jag. Vi fick lite bannor av fadern för att vi inte tagit med några isdubbar ut. Fick lite dåligt samvete. Men å andra sidan så är jag lite mer isvan än mannen som inte gärna åker skridskor, vilket jag älskar att göra.

Här skymmer det lite på eftermiddagen och killarna skickar en isklump mellan sig som lite av mini curling. Lucas konstaterade att det inte alltid blir som det är tänkt med mig. Överraskningarna duggar tätt. Vi planerar en sak och gör något helt annat. Skönt att de har en något mer förutsägbar pappa som ger dom lite stabilitet i livet också :-D

Lucas i solen. Det är en speciell känsla att kunna stiga rätt ut på sjön och bäras av ett lager is. En skräckblandad förtjusning som vi alla tre njöt av.

En glad Lucas som idag ville vara med på bild. Härlig dag i sol. Det är lättare att bli glad med sol än ett ständigt grått töcken över himlen. Hösten har varit osedvanligt mörk och mulen måste jag säga. Det spritter till i själen när solen tittar fram!

Denna bilden är så vacker i det där speciella ljuset som ibland infinner sig vissa vinterdagar. Både mättad och ändå avspeglar en värmande kyla.

Jag och Lucas poserar framför Johan som tar kort på oss. Något att minnas när vi badar några meter därifrån till sommaren.

Lucas tar kort på sin mamma. Jag tror att han trivs i omvända roller ;-)

Johan och jag på isen. Solen omger oss med sitt soldis. Vi njöt verkligen idag av mycket tid på isen och fick lite solljus relflekterande över oss. Vi försökte promenera på stigarna längs med vattnet, men det gick inget bra. Det var rena rama isgatorna och vi hade behövt skridskor mer än skor. Isarna var lättare att beträda och så blev det nästan åtta tusen steg bara på isen.

En glad Johan som tycker det är så spännande med isen. De hoppar och skuttar som nyutsläppta kalvar på grönbete.

Denna bilden tycker jag blev så bra på killarna. De är så avslappnande och nöjda. En dag tillsammans ute i solen gör gott för själen. Glada och Nöjda killar som gick och lade sig idag.

Fick tips av en god vän som själv är lärare. Så skönt med självrannsakan. Inser när jag läser att det är få människor som orkar se nyanserat på sig själv utan att hamna i skuld eller försvar. Väldigt uppfriskande iallefall.

Att se ur fler vinklar

Något som är otroligt svårt är att leva med en ambition att försöka se livet ur fler vinklar än den som är min omedelbara upplevelse. Det låter enklare än vad det i praktiken är. Min erfarenhet är att det inte går att förstå och se allt, men att förhållningsättet att försöka har gett mig mer insikter än om jag låtit bli. Genom mina år har jag samlat på mig upplevelser som präglat mig mycket. Som nitton åring jobbade jag i hemtjänsten och det är ett jobb som jag har en drös med erfarenheter ifrån. Framförallt genom alla de människor jag arbetade med där och de levnadsöden jag mötte i alla de gamla.

Ett av många minnen som fortfarande idag lever starkt i mig, är följande historia. Det var en diskussion om arbetsmiljön i den grupp jag arbetade med. En sak som många störde sig oerhört mycket över var en man som rökte mycket. Hela hans hem var inpyrt av rök och när vi hade varit hos honom så luktade det som ett överfullt askfat. Många hävdade att det var en arbetsmiljö som var direkt farlig. Chefen lyssnade tålmodigt och när alla hade fått vräka ur sig sin frustration sa hon en sak som förändrade mig i grunden.

Hon sa att reaktionerna var förståeliga och att hon kunde se att arbetsmiljön hos den mannen inte var bra. Men hennes fråga till oss var hur vi skulle känna om någon kom hem till oss och ställde krav på att vårt hem var deras arbetsmiljö. Hon frågade oss också om vi tyckte det var rimligt att avsäga oss rätten till vilka vi var och vårt hem för att vi var i behov av hjälp. Dessa frågor fick mig att inse att det inte bara finns en sanning, en upplevelse eller en lösning som passar alla alltid. Beroende på hur man valde att se eller ur vilken vinkel skulle en lösning ta form, så var svaren helt olika.

Vi har en skuld fråga som väger tungt. Har man mer rätt att kräva något för att en part är i beroende ställning? Finns det en skuld att utkräva för att den ena parten är "givaren" och den andre är "mottagaren"? Det är en fråga jag tror att många skulle behöva fundera över. Framförallt olika yrkeskategorier som arbetar med människor i beroendeställning borde ställa sig den fråga och också studera situationen med sig själv i beroende sitsen. Att relatera till något med sig själv i den situation som inte är till mesta fördel är nyttigt.

Alla yrken där människor ingår, som vårdpersonal av alla kategorier, lärare, poliser, ja listan kunde göras väldigt lång. Egentligen är detta en fråga som berör alla. Jag har funderat mycket på denna fråga de händelser som ägt rum i min ena sons skola. Det som slår mig är att man lagt ner mycket tid och energi att försöka se det ur de vuxnas perspektiv, men negligerar barnens perspektiv. För en skola är inte bara yrkesutövarnas arbetsmiljö, det är också barnens arbetsmiljö och det är något som många väljer att se bort ifrån.

Man nämner det i förbifarten, men eftersom barnen inte har en facklig organisation eller politiskt organ som kämpar för deras frågor hamnar ofta deras perspektiv i skymundan. Det är mer ord än handling när det handlar om hur barnen känner. Det är ingen som skulle anse att fackliga företrädare gör fel när de kämpar för sina medlemmar. Enligt lag har de rätt till detta. Men föräldrar som kämpar för sina barns sak, anses som en mob och man tar sig rätten att fördöma eller förlöjliga. Det för mig är en stor gåta.

Det finns inte bara ett sätt att se på en situation, det är jag oerhört medveten om, men att inte ens ta med fler synvinklar än en i en seriös dialog är helt absurt för mig. Det finns inte bara en sanning, men det är viktigt att ta med allas situation och värdera det lika högt för att verkligen kunna komma till en lösning. Vi har så mycket lättare att se och känna sympati för en vuxen yrkesutövare än att se hur ett barns vardag kan te sig, därför att vi som vuxna har lättare att relatera till den vuxnes situation.

Om det dessutom handlar om att bli ifrågasatt eller kritiserad, vilket vi gärna vill slippa så lever vi oss in i den situationen, för barn anser vi ska kunna ta saker som vi vuxna aldrig skulle acceptera, därför att de är barn. Mina erfarenheter inom vården är också sådana att det är en gängse uppfattning att man som yrkesutövare har rätt att förvänta sig tacksamhet från de som är mottagarna för vården. Den tacksamheten får gärna uttrycka sig som undergivenhet och accepterande av regler som den starkare parten förväntar sig.

Jag anser att som yrkesutövare inom yrken där man arbetar med en part som är i beroendeställning, är en av de största skyldigheterna man har att balansera upp det underläget. Den part som har mest "makt" har större skyldigheter mot den part som är mest i underläge. Det krävs en stark ledning som hjälper sin personal att inse detta. Inte en ledning som själva sitter fast i ett tänk som är förankrad i hierarki. Den som är "starkast" har störst skyldighet att vara "snäll" som Bamse säger och det är så sant som det är sagt!

Här är den vackra tårtan som min mamma gjort förmig! Den var dessutom väldigt god!

Vacker bukett från Anne och Mattis

Fin present från Lena och Elin som kom förbi på förmiddagen och gratulerade

Julblomma från goa vänner.

Vår gran på julafton. De flesta paket lyckades jag gömma där bak :-)

Det är intensivt att fylla år dagen efter julafton. Men dagen blev lyckad!

Johan och Celia

Ljus för Tro, Hopp och Kärlek

Något vi behöver varje dag. Ett Tack vill jag sända alla ni som berikar mig så!

Livet handlar ibland om att vända den sidan till som gör det lättare att fylla på med det som är bra för en själv. Något som jag ibland inte kan se i närkontakt. På distans med tid som förflutit, är det också lättare att se att det som inte alltid var bra i ett närperspektiv, alltid mer eller mindre har något fantastisk och lärorikt med sig i det långa perspektivet. Det gäller bara att komma ihåg det hela vägen, även om det inte alltid känns så.

Johan och Lucas i somras

Jag och Celia i starkt vattendrag

Vi simmar runt och njuter

En dag för att minnas! Blir idag trettionio år och det är sista året jag har en trea som första siffra i antal år jag är. Tänker tillbaka på det gågna året och inser att det har varit ett händelserikt år. Jag ser fram emot det nya året som innebär mycket spänning och ovisshet. Men jag tror det blir ett omvälvande och lärorikt år. Så idag ska jag fira min födelsedag med samma gäng som jag firade jul med igår, plus lite nya inslag.

God Jul!

När vi bodde på Sandlyckan. Trötta killar som inte riktigt vill vara med och Celia i magen.

Är du klar snart mamma?

Lucas och Johan 2005 Tänk vad tiden går fort!

Julaftonsmorgon och jag vaknar i ottan som vanligt. Mannen sussar gott och barnen likaså. Nu har jag varit vaken några timmar och känner att julafton gör sig påmind genom att barnet i mig vaknar. Det här underbara snövädret gör ju att julstämningen ökar markant. Sänder glada tankar och julhälsningar till er alla! Senare idag kommer mina föräldrar, Mattias föräldrar och goa svågern hit för att fira med oss. Det bästa med våra jular från min synvinkel är att mina och Mattias barn får ha alla sina nära och kära runt sig. Det blir en sån styrka att ha så mycket kärlek i sin omgivning. Är så glad för att mina barn får det och sänder en extra tanke till alla de barn som inte får det i jul. Min barndom har ju präglats av båda lägren. Från det utlämnade barnet som fick förlita sig mest på sig själv till ett omhuldat barn som hade föräldrar och anna släkt som överöste mig med kärlek och omtanke. Det gör att min glädje för mina egna barn blir så markant. Det är fortfarande mörkt och snön ligger vit och jag är klarvaken med ett litet barn hoppandes i mig. Jag ser fram emot det nya året och det är det första året jag verkligen känner att jag längtar till på mycket länge. Det bådar gott.

En God Jul önskar jag er alla!

Julen runt hörnet

Julen är runt hörnet och barnens förväntningar dallrar i alla hörn. Julen är nog den högtid som jag ser fram emot allra allra mest. Det är högtiden där barnen är i centrum. Jag känner med alla de barn som inte får möjlighet att känna att detta är högtiden fördom. Det borde vara förbjudet att utsätta barn för något annat än kärlek och glädje.

Att förstå sitt uppdrag

Jag tänker på hur olika det kan vara, fastän förutsättningen anses lika. I skolan som Johan går på, finns inga stora lokaler som rymmer en stor mängd med folk. Det gör att Luciafirande och annat begränsas för anhöriga. Barnen får anmäla sig från varje klass när de ska ha Luciatåg. Det mysiga med detta är att man blandar barn i alla åldrar, suddar ut gränserna mellan olika årskurser. I Lucas skola har tredje årskursen hand om Luciatåget, vilket gör att alla föräldrar någon gång under barnens skolgång får vara med och se skolans Luciatåg. För och Nackdelar. Innan man gjorde en organisationsförändring i Backa och flyttade sexorna till det man förr kallade högstadiet, hade man i Johans skola ett julspel, där alla femmor fick sjunga i det man kallade "änglakören" och sexorna utförde själva julspelet.

I år hade man tänkt att hoppa över julspelet, men våra barn i femman protesterade och den fantastiska musikläraren gjorde tillsammans med dom en förkortad och förenklad variant, utan änglakör. Vi föräldrar var inbjudna att se på detta. Det var fantastiskt att få uppleva detta. En otroligt fin avslutning på terminen, där barn från alla årskurserna var med och tittade med sina pedagoger, föräldrar som var där fån femmorna och så denna fantastiska rektor som man nästan inte hittar ord för att beskriva. Maritta är en form av ledare som insett att öppenhet, tillmötesgående och tydlighet är det som krävs för att föra en arbetsgrupp, barn och föräldrar mot det mål som hon tänkt. På de här tre åren som vi har haft Johan på den här skolan har jag aldrig hört personalen tala illa om sin chef.

Allihop förlitar sig på att hon gör sitt bästa för allas bästa, trots att hon många gånger under de här åren tvingats till obekväma beslut och neddragningar som försämrat situationen både för de anställda och barnen. Hennes recept på detta är en öppenhet mot alla och tydlighet i vad hon står. Hon ska i vår gå i pension, några år för tidigt. Jag förstår att en del av arbetsglädjen har blivit naggad i kanten, för hon har ställts inför uppgiften att dra ner på ett sätt som jag inte tror att hon står för. En ren spekulation, men det är vad jag tror. Men av alla är hon väldigt uppskattad och barnen känner frihet att vända sig direkt till henne.

Hennes bemötande av barnen är av sådan karaktär att hjärtat fylls med värme. En som förstår sitt uppdrag att även värna om dom, trots att de inte kan formuleras sig eller kämpa för sin sak. Utrustad med ett öra som är extra lyhört och ett hjärta som brinner för den verksamhet hon är där för att leda. Med värme beskriver hon förksolan och skolan som ett växthus för alla sorters frön och fröna är barnen som man värnar om på ett sätt som är enastående. Detta är ingen friskola eller en speciell skola som utger sig för att ge extra inflytande eller påverkansmöjlighet som förälder. Detta är en skola där man har förstått att utan föräldrar kommer man inte långt med sitt uppdrag.

I Läroplanen kan man läsa på många punkter, om det här med samverkan mellan hem och skola. Men det blir ett hinder om pedagoger är rädda för att föräldrar ska lägga sig i. Att istället erbjuda samarbete kring barnens sociala utveckling (jag pratar inte om det pedagogiska), där både familj och skola är viktiga faktorer gör att man aldrig behöver känna sig hotad. Men det ska till en vilja att förstå dessa faktorer för att de i verkligheten ska praktiseras. Ibland möter man personer som verkligen passar för sina yrken och ibland inser man att de också finns de motsatta. När det gäller människor i beroendeställning, som tex barn, gäller det att man är på det klara med den uppgift man har i sitt yrkesval. En sak är att man kan inte ha större krav för barn än vad man har för vuxna, det blir så absurt att det blir surrealistiskt.

Med mina tvillingkillar har jag som förälder kommit i kontakt med förskolan och skolans värld för allra första gången. Med Celia blir det mer att gå längs upptrampade vägar. Genom alla åren har merparten av de jag mött i form av pedagoger, chefer och annan personal varit helt fantastiska. Någon gång har jag tyckt att enstaka människor jag mött varit mindre lämpliga, så är det nog alltid i de flesta yrkeskategorier. Men den stora massan består av enastående människor som dag efter dag kämpar för att tillämpa sitt yrke och det dom tror på med största empati och glöd. Enastående är ordet!

I min vildaste fantasi har jag aldrig kunnat drömma om att få vara med om människor som tror att barnen är till för dom. Att barnen ska bli en avspegling av hur duktiga de är som yrkesmänniskor och när de inte lever upp till de förväntningarna visar de med all tydlighet att de inte håller måttet. Att sedan tro att man kommer att hjälpa barnen att utvecklas från den utgångspunkten är ju ett skämt! Skolledningen är i full fart med försöka mörka sina tillkortakommanden och sprider ut ett rykte om att vi spridit vår skrivelse till all personal, vilket är absurt. Jag börjar misstänka att man använder sig av den här skrivelsen för att flytta fokus från sina egna brister.


Jag inser att inflytande och dialog är ett lotteri och att man där är helt beroende av enskilda faktorer som vilken rektor eller pedagog ens barn har. Skrämmande!

En annan tid

En liten glad sommar tjej som slipper sin väldigt avskydda overall! Idag när jag hämtar henne på förskolan sitter hon vid ett litet bord med en kompis mitt emot och en kompis som står och lagar pannkakor till dom på låtsas. Det är inte förrens jag sitter i bilen och kör därifrån som det slår mig hur annorlunda den scenen var mot liknande lekar när jag var liten. Den lite större kompisen som ska börja förskoleklass till kommande höst, han står och steker låtsaspannkakor till sina lite yngre tjejkompisar. Jag förstår att det är långt kvar till när vi har en jämnställdhet i dess rätta bemärkelse, när jag reagerar på att så skulle jag och mina kompisar inte lekt när jag var liten. För mig handlar jämställdhet väldigt lite om vem som gör vad, utan snarare hur vi väderar det som sker. Vi tycker fortfarande att det är så mycket häftigare när killar gör något normbrytande än när tjejer gör så. För dessa barn var det en självklarhet, för de har sett sina pappor stå och steka pannkakor till sina familjer.

Min lilla ljuvliga! I sommar fick hon lära sig att bada i annat vatten än de tempererade. Här vid en brant klippa där vi lagt ut en trasmatta (enligt ypperligt tips från goda vänner) så att hon slipper skada fötterna. Gott med goa bilder när mörker och rusk hägar i vardagen.

Snurrigt värre

Mitt liv just nu är en snurr i hög fart. Har bestämt mig för att sakta ner. Jag funderar kring det här när man låter andra människor stjäla ens engagemang ifrån en. När man låter lusten rinna ut. Jag har hört till leda att det är en själv som bestämmer sin egen status och jag håller med i de flesta fall. Men då och då händer det att någon person eller situation triggar igång såpass mycket att entusiasmen försvinner. En vän sa till mig en gång att de flesta konflikter skulle lösa sig om människor förstod att det här med att kunna bekräfta för någon annan sina egna misstag. Det är det som de flesta av oss har svårast för. Vi löser det på olika sätt. En del löser det genom att försöka hålla sig undan konflikter och andra genom att ständigt se misstagen i andra. Sen finns det några som inte värjer sig för konflikter. Inga av de varianterna är bättre än någon av de andra sätten, det är bara olika konsekvenser man får leva med. Jag är en person som i olika delar av livet provat olika modeller. Det här att hålla sig undan konflikter är något jag provat minst, men jag har praktiserat det mer än vad många som känner mig idag tror :-)

Den erfarenheten lärde mig att det är svårt att få djupa relationer med människor man undviker konflikter med. Man lär känna varandra till en viss nivå och sen kommer man inte så mycket längre. Det kan vara fantastiska relationer, underbara människor och härliga erfarenheter man gör med varandra, men man djupnar aldrig. Jag har också provat att försöka lägga alla problem i andras knän också, speciellt som yngre försöker man den här modellen. Den varianten lärde mig att insikterna blir få. För är det alltid någon annans fel, så behöver man aldrig reflektera över sig själv. Bekvämt, men otroligt ytligt och ensamt. Det är inte många som orkar ha en långvarig relation med någon som alltid vill lägga sina egna tillkortakommanden i den andres famn. Sedan finns det dom där som alltid ser alla fel andra har, men inte har förmågan att betrakta sig själv och sina egna brister, som vi ju alla har. Jag har alltid undrat om det kan vara ett sätt att flytta fokus från sig själv till andra, så man slipper se sig själv.

För det gör ont att betrakta sig själv och de brister som finns i en själv. Det gör förfärligt ont, för jag tror att vi är många som går runt och gärna vill vara utan dom. Men samtidigt är ju våra brister, det som gör oss mänskliga. När man kan betrakta dom i sig själv, så är det också det som gör att vi kan se förlåtande på andra, för vi förstår ända ner i vår konstitution, eftersom vi själva varit där. De där som inte värjer sig för en konflikt är något jag prövat en del, mer i olika perioder i livet. Det är inte alltid den bästa vägen. Men i de stunder då det är nödvändigt är det en bra egenskap att kunna hämta hem i sitt inre. Det finns tillfällen då det är bättre att undvika så mycket det går, men det finns också tillfällen då det är nödvändigt att man ställer sig i skottlinjen. Vilka tillfällen det är, kan vara svårt ibland att se innan. Oftast ser man det först efteråt.

Men jag personligen tror att det är av yttersta vikt att kunna betrakta sig själv och erkänna sina brister och tillkortakommanden när det är nödvändigt. Lika ofta som det är viktigt att vi erkänner för oss själva när vi gör något bra eller bara tycker om oss själva för att man är den man är. Jag önskar ibland att jag kan vakna på morgonen och bara gör allting på bästa möjliga sätt. Det blir tyvärr inte alltid så i mitt liv. Alltför ofta kan jag gå och lägga mig på kvällen (eller natten) och önska att jag varit en bättre mamma, en roligare fru, en snällare dotter eller varit en bättre vän. Men ju äldre jag blir inser jag att jag inte är ensam om detta. Det hör till. Vi behöver en viss mått av ofullkomlighet, för det är det som gör oss mänskliga.

Jag har inte svårt att varken se eller förstå att andra är ofullkomliga. Jag har heller inga problem med att de inte kan erkänna sina brister och tillkortakommanden. Det jag däremot har ohyggligt svårt för är när man låter andra betala priset för sina egna brister. En sak är svårare än det och det är när det är barn som betalar det priset, sånt gör mig både väldigt ledsen som fruktansvärt arg. Det finns en föreställning om att barn och deras känslor inte går att ställa i relation till det som vi vuxna känner. Barns känslor är av exakt samma karaktär som det som vuxna känner. Det skiljer sig också i samma variationsrikedom som hos oss vuxna. Det som däremot skiljer är förmågan till att sätta dom i ett vidare sammanhang, eftersom barn inte har samma mängd av erfarenhet av helt förklarbara skäl. Skälet är att de inte hunnit leva lika länge som oss vuxna.

Jag är väldigt engagerad i mina barn, deras skolgång och deras liv i stort. Jag har inte altlid varit säker på om jag vill ha barn. Väldigt länge kände jag att jag inte ville ta på mig det ansvaret, det kändes för stort och för komplicerat för mig att mäkta med. Den dagen jag insåg att min längtan var större än mina förbehåll, ja då började jag sakta vänja mig vid tanken. Sedan kom mina pojkar och fullständigt skakade om både min och Mattias värld. Mina erfarenheter före fem år, har naturligtvis påverkat mig starkt. Framförallt min erfarenhet av utlämnande och maktlöshet. Att som barn får erfara hur det känns att vara maktlös, så maktlös att hela ens liv hänger i en tråd förändrar en i grunden och något blir aldrig som det var från början.

För er som inte vet, så adopterades jag från Korea och kom hit som femåring. En erfarenhet jag är mycket tacksam för, trots att det finns saker jag gärna varit utan. Jag blir starkt påverkad när vuxna människor inte förstår att barn är utsatta, bara genom att vara barn. Vi som vuxna har en oerhörd makt och när vi har tillgång till makt bör vi vara medvetna om de skyldigheter vi har att förvalta det väl. Vi har skyldighet som vuxna att vara språkrör för dom i den vuxna värld de lever i. Vår främsta skyldighet är som föräldrar till våra barn, men också som andra vuxna för alla barn i vårt samhälle. De barn som finns runt oss, är de som ska vara med och skapa det samhälle våra barn ska leva i. Vi vuxna oavsett vad för barn vi har, vilka yrken vi har är skyldiga de små i vårt samhälle att föregå med gott exempel.

Det går inte att tvinga någon, eller lagstadga något, men det finns en moralisk skyldighet anser jag att lyssna in även de som kanske inte har språket i vuxenvärlden, att tala för sin sak på ett sätt som får oss att lyssna. I går var jag på ett möte i en av mina söners skola. Det jag har med mig främst från det mötet är hur vuxna människor bagatelliserar barns känslor eller berättelser av deras egen erfarenhet. Man försvarar en vuxen människa med fyra års högskoleutbildning, och avfärdar barnens utsagor som spekulationer. Anledningen? För vi har ju inte varit i klassrummet och sett. Undrar tillsammans med andra föräldrar om skolans utsagor till oss angående våra barn också är spekulationer, eftersom vi inte befunnit oss i klassrummet för att verifiera att det stämmer.

Jag blir arg över att barns berättelser om sina erfarenheter inte tas på lika allvar som när en vuxen berättar. Det är då jag inser att när någon inte är beredd att ta ansvar för sitt misstag, är det alltid adresserat till någon annan. När den andra då är barn, ja då blir konsekvenserna så förödande. Jag förstår att det här händer, både i hemmen och i skolorna, men det gör inte det mer acceptabelt. Vi har en skyldighet till alla barn att föregå med gott exempel. Vill vi att de ska bli ansvarsfulla individer, med förmåga att både förlåta och ha förståelse för andra, då måste vi vuxna lära dom. Att berätta och erkänna sina misstag skulle kunna lära dom att det inte är så farligt, att det går att korrigera de felsteg som alla kan göra. Så många konflikter som inte skulle behöva vara, om människor kunde ta ansvar för sina misstag eller brister.

Det är lätt att tappa fokus, när man möter människor som inte förstår att de är skyldiga barnen att anstränga sig att förstå. När man är en person som inte är rädd för att sticka ut hakan eller vågar säga emot, då är det lätt att människor projicerar sina egna rädslor på en. Detta kan ske på lite olika sätt. Det ena är att man blir den som är jobbig. Man kanske själv bär ett missnöje inom sig, men ser hellre förbi än tar fighten. När någon gör det som man själv undvikit, då blir det den som sticker ut hakan som blir måltavla för missnöjet. Det andra är att det blir jobbigt att se att andra engagerar sig när man själv undviker. Istället för att vara glad för att någon gör det, tycker man att de andra är bråkstakar. Det tredje är att man är rädd för det som sägs. Det kan vara något som sätter ljuset på något jag inte vill se. Då blir det budbäraren som får skulden för det den egna rädslan. I såna lägen är det lätt att låta sig bli stulen på sitt engagemang.

Lusten sipprar ut genom ens porer. Vi skulle på ett möte igår med rektorn på skolan. Det som det blev i verkligheten blev ett möte med två styrelseledamöter istället och en väldigt tyst rektor. Jag inser att den där skolan inte styrs av rektorn. Hon är en förvaltare åt de där två kvinnorna, själva föräldrar på skolan och är där för att vara språkrör för resten av skolans föräldrar. Min ena son kommer hem idag och ber att få byta skola. Han ber att få byta till sin tvillingbrors skola, helt självmant. Det är lätt i det skedet att vilja gå honom till mötes. För det kanske är så att man ibland måste lämna scenen för att låta andra ta ansvar eller ta konsekvenerna av sina egna handlanden. Det kanske är så att man stillatigande vill se på när ens barn far illa av att vuxna i deras närhet som är där för att ta vara på deras intressen istället gör dom till kärl för sin egen inkompetens. Då kanske jag är obekväm som inte orkar se på. Obekväm som påtalar det som många vill dölja. Att plötsligt befinna sig i sagan om kejsaren utan kläder är ingen rolig erfarenhet. Det är lätt då att bli bestulen på sitt engagemang.

Celia sticker ut huvudet genom biltaket när vi åker runt i Safariparken på Kolmådern. Här tar hon kort med sin låtsaskamera.

En liten kille i en större kropp

Lucas

Det märkliga är att han alltid kommer att vara den där tre-fyraåringen i min värld. Jag hade så svårt att förstå varför min mamma alltid envisades med att inte se att jag blev större. Nu när jag betraktar mina egna "små" inser jag att man ser på sina barn med ett annat perspektiv än vad man själv ser på sig själv. Som vuxen minns man mer av när de var små än vad de själva gör.

Nätverk av Kärlek

Här är Lucas och Johan med sin farmor och farfar (vänster till höger).

Mina barn har lyckan att ha ett nätverk av kärlek runt sig och för det är jag så tacksam. Mina killar har fått en sån fin uppväxt med framförallt farmor och farfar som ryckt in i tid och otid när min och Mattias tid inte alltid räckt till. En sak som enbart är farmor och farfars förtjänst är att de lärde våra killar att cykla som femåringar. Som de slet med detta. Det finns något inom mig som blir så lycklig när jag ser den kärlek, omtanke och engagemang som våra barn, alla tre, får av både farmor och farfar som mormor och morfar. En kärlek som jag själv som barn längtade efter. Jag har alltid varit outsider i mina familjer. Jag tror att varken mina mor- eller far föräldrar någonsin egentligen förstod det här med adoption och jag kände mig så sekundär gentemot alla mina kusiner i relation till dom. Det var först med min mormor på äldre dagar, då vi sågs ofta eftersom min mamma hade min mormor hos sig varje helg de sista åren hon levde, som hon närmade sig mig med den självklarhet jag längtat efter som barn. Därför ger det mig en sån lycka att se den kärlek som mina barn överöses med från just sina far- och morföräldrar.

Den i min barndom jag minns allra mest av, såsom andra kanske minns sina far- och morföräldrar, är min moster Gunbritt. Hon såg mig som det barn jag var och hon visade med sån tydlighet att jag var en del av hennes liv, som dotter till hennes syster. Den självklara kärleken och engagemanget var stort, trots att vi bodde fyrtio mil i från varandra. Fortfarande idag kan jag tänka på henne med saknad och längtan, för hon var en sån generös och kärleksfull människa som togs ifrån oss alla alldeles för tidigt.