Att förstå sitt uppdrag

Jag tänker på hur olika det kan vara, fastän förutsättningen anses lika. I skolan som Johan går på, finns inga stora lokaler som rymmer en stor mängd med folk. Det gör att Luciafirande och annat begränsas för anhöriga. Barnen får anmäla sig från varje klass när de ska ha Luciatåg. Det mysiga med detta är att man blandar barn i alla åldrar, suddar ut gränserna mellan olika årskurser. I Lucas skola har tredje årskursen hand om Luciatåget, vilket gör att alla föräldrar någon gång under barnens skolgång får vara med och se skolans Luciatåg. För och Nackdelar. Innan man gjorde en organisationsförändring i Backa och flyttade sexorna till det man förr kallade högstadiet, hade man i Johans skola ett julspel, där alla femmor fick sjunga i det man kallade "änglakören" och sexorna utförde själva julspelet.

I år hade man tänkt att hoppa över julspelet, men våra barn i femman protesterade och den fantastiska musikläraren gjorde tillsammans med dom en förkortad och förenklad variant, utan änglakör. Vi föräldrar var inbjudna att se på detta. Det var fantastiskt att få uppleva detta. En otroligt fin avslutning på terminen, där barn från alla årskurserna var med och tittade med sina pedagoger, föräldrar som var där fån femmorna och så denna fantastiska rektor som man nästan inte hittar ord för att beskriva. Maritta är en form av ledare som insett att öppenhet, tillmötesgående och tydlighet är det som krävs för att föra en arbetsgrupp, barn och föräldrar mot det mål som hon tänkt. På de här tre åren som vi har haft Johan på den här skolan har jag aldrig hört personalen tala illa om sin chef.

Allihop förlitar sig på att hon gör sitt bästa för allas bästa, trots att hon många gånger under de här åren tvingats till obekväma beslut och neddragningar som försämrat situationen både för de anställda och barnen. Hennes recept på detta är en öppenhet mot alla och tydlighet i vad hon står. Hon ska i vår gå i pension, några år för tidigt. Jag förstår att en del av arbetsglädjen har blivit naggad i kanten, för hon har ställts inför uppgiften att dra ner på ett sätt som jag inte tror att hon står för. En ren spekulation, men det är vad jag tror. Men av alla är hon väldigt uppskattad och barnen känner frihet att vända sig direkt till henne.

Hennes bemötande av barnen är av sådan karaktär att hjärtat fylls med värme. En som förstår sitt uppdrag att även värna om dom, trots att de inte kan formuleras sig eller kämpa för sin sak. Utrustad med ett öra som är extra lyhört och ett hjärta som brinner för den verksamhet hon är där för att leda. Med värme beskriver hon förksolan och skolan som ett växthus för alla sorters frön och fröna är barnen som man värnar om på ett sätt som är enastående. Detta är ingen friskola eller en speciell skola som utger sig för att ge extra inflytande eller påverkansmöjlighet som förälder. Detta är en skola där man har förstått att utan föräldrar kommer man inte långt med sitt uppdrag.

I Läroplanen kan man läsa på många punkter, om det här med samverkan mellan hem och skola. Men det blir ett hinder om pedagoger är rädda för att föräldrar ska lägga sig i. Att istället erbjuda samarbete kring barnens sociala utveckling (jag pratar inte om det pedagogiska), där både familj och skola är viktiga faktorer gör att man aldrig behöver känna sig hotad. Men det ska till en vilja att förstå dessa faktorer för att de i verkligheten ska praktiseras. Ibland möter man personer som verkligen passar för sina yrken och ibland inser man att de också finns de motsatta. När det gäller människor i beroendeställning, som tex barn, gäller det att man är på det klara med den uppgift man har i sitt yrkesval. En sak är att man kan inte ha större krav för barn än vad man har för vuxna, det blir så absurt att det blir surrealistiskt.

Med mina tvillingkillar har jag som förälder kommit i kontakt med förskolan och skolans värld för allra första gången. Med Celia blir det mer att gå längs upptrampade vägar. Genom alla åren har merparten av de jag mött i form av pedagoger, chefer och annan personal varit helt fantastiska. Någon gång har jag tyckt att enstaka människor jag mött varit mindre lämpliga, så är det nog alltid i de flesta yrkeskategorier. Men den stora massan består av enastående människor som dag efter dag kämpar för att tillämpa sitt yrke och det dom tror på med största empati och glöd. Enastående är ordet!

I min vildaste fantasi har jag aldrig kunnat drömma om att få vara med om människor som tror att barnen är till för dom. Att barnen ska bli en avspegling av hur duktiga de är som yrkesmänniskor och när de inte lever upp till de förväntningarna visar de med all tydlighet att de inte håller måttet. Att sedan tro att man kommer att hjälpa barnen att utvecklas från den utgångspunkten är ju ett skämt! Skolledningen är i full fart med försöka mörka sina tillkortakommanden och sprider ut ett rykte om att vi spridit vår skrivelse till all personal, vilket är absurt. Jag börjar misstänka att man använder sig av den här skrivelsen för att flytta fokus från sina egna brister.


Jag inser att inflytande och dialog är ett lotteri och att man där är helt beroende av enskilda faktorer som vilken rektor eller pedagog ens barn har. Skrämmande!