Snurrigt värre

Mitt liv just nu är en snurr i hög fart. Har bestämt mig för att sakta ner. Jag funderar kring det här när man låter andra människor stjäla ens engagemang ifrån en. När man låter lusten rinna ut. Jag har hört till leda att det är en själv som bestämmer sin egen status och jag håller med i de flesta fall. Men då och då händer det att någon person eller situation triggar igång såpass mycket att entusiasmen försvinner. En vän sa till mig en gång att de flesta konflikter skulle lösa sig om människor förstod att det här med att kunna bekräfta för någon annan sina egna misstag. Det är det som de flesta av oss har svårast för. Vi löser det på olika sätt. En del löser det genom att försöka hålla sig undan konflikter och andra genom att ständigt se misstagen i andra. Sen finns det några som inte värjer sig för konflikter. Inga av de varianterna är bättre än någon av de andra sätten, det är bara olika konsekvenser man får leva med. Jag är en person som i olika delar av livet provat olika modeller. Det här att hålla sig undan konflikter är något jag provat minst, men jag har praktiserat det mer än vad många som känner mig idag tror :-)

Den erfarenheten lärde mig att det är svårt att få djupa relationer med människor man undviker konflikter med. Man lär känna varandra till en viss nivå och sen kommer man inte så mycket längre. Det kan vara fantastiska relationer, underbara människor och härliga erfarenheter man gör med varandra, men man djupnar aldrig. Jag har också provat att försöka lägga alla problem i andras knän också, speciellt som yngre försöker man den här modellen. Den varianten lärde mig att insikterna blir få. För är det alltid någon annans fel, så behöver man aldrig reflektera över sig själv. Bekvämt, men otroligt ytligt och ensamt. Det är inte många som orkar ha en långvarig relation med någon som alltid vill lägga sina egna tillkortakommanden i den andres famn. Sedan finns det dom där som alltid ser alla fel andra har, men inte har förmågan att betrakta sig själv och sina egna brister, som vi ju alla har. Jag har alltid undrat om det kan vara ett sätt att flytta fokus från sig själv till andra, så man slipper se sig själv.

För det gör ont att betrakta sig själv och de brister som finns i en själv. Det gör förfärligt ont, för jag tror att vi är många som går runt och gärna vill vara utan dom. Men samtidigt är ju våra brister, det som gör oss mänskliga. När man kan betrakta dom i sig själv, så är det också det som gör att vi kan se förlåtande på andra, för vi förstår ända ner i vår konstitution, eftersom vi själva varit där. De där som inte värjer sig för en konflikt är något jag prövat en del, mer i olika perioder i livet. Det är inte alltid den bästa vägen. Men i de stunder då det är nödvändigt är det en bra egenskap att kunna hämta hem i sitt inre. Det finns tillfällen då det är bättre att undvika så mycket det går, men det finns också tillfällen då det är nödvändigt att man ställer sig i skottlinjen. Vilka tillfällen det är, kan vara svårt ibland att se innan. Oftast ser man det först efteråt.

Men jag personligen tror att det är av yttersta vikt att kunna betrakta sig själv och erkänna sina brister och tillkortakommanden när det är nödvändigt. Lika ofta som det är viktigt att vi erkänner för oss själva när vi gör något bra eller bara tycker om oss själva för att man är den man är. Jag önskar ibland att jag kan vakna på morgonen och bara gör allting på bästa möjliga sätt. Det blir tyvärr inte alltid så i mitt liv. Alltför ofta kan jag gå och lägga mig på kvällen (eller natten) och önska att jag varit en bättre mamma, en roligare fru, en snällare dotter eller varit en bättre vän. Men ju äldre jag blir inser jag att jag inte är ensam om detta. Det hör till. Vi behöver en viss mått av ofullkomlighet, för det är det som gör oss mänskliga.

Jag har inte svårt att varken se eller förstå att andra är ofullkomliga. Jag har heller inga problem med att de inte kan erkänna sina brister och tillkortakommanden. Det jag däremot har ohyggligt svårt för är när man låter andra betala priset för sina egna brister. En sak är svårare än det och det är när det är barn som betalar det priset, sånt gör mig både väldigt ledsen som fruktansvärt arg. Det finns en föreställning om att barn och deras känslor inte går att ställa i relation till det som vi vuxna känner. Barns känslor är av exakt samma karaktär som det som vuxna känner. Det skiljer sig också i samma variationsrikedom som hos oss vuxna. Det som däremot skiljer är förmågan till att sätta dom i ett vidare sammanhang, eftersom barn inte har samma mängd av erfarenhet av helt förklarbara skäl. Skälet är att de inte hunnit leva lika länge som oss vuxna.

Jag är väldigt engagerad i mina barn, deras skolgång och deras liv i stort. Jag har inte altlid varit säker på om jag vill ha barn. Väldigt länge kände jag att jag inte ville ta på mig det ansvaret, det kändes för stort och för komplicerat för mig att mäkta med. Den dagen jag insåg att min längtan var större än mina förbehåll, ja då började jag sakta vänja mig vid tanken. Sedan kom mina pojkar och fullständigt skakade om både min och Mattias värld. Mina erfarenheter före fem år, har naturligtvis påverkat mig starkt. Framförallt min erfarenhet av utlämnande och maktlöshet. Att som barn får erfara hur det känns att vara maktlös, så maktlös att hela ens liv hänger i en tråd förändrar en i grunden och något blir aldrig som det var från början.

För er som inte vet, så adopterades jag från Korea och kom hit som femåring. En erfarenhet jag är mycket tacksam för, trots att det finns saker jag gärna varit utan. Jag blir starkt påverkad när vuxna människor inte förstår att barn är utsatta, bara genom att vara barn. Vi som vuxna har en oerhörd makt och när vi har tillgång till makt bör vi vara medvetna om de skyldigheter vi har att förvalta det väl. Vi har skyldighet som vuxna att vara språkrör för dom i den vuxna värld de lever i. Vår främsta skyldighet är som föräldrar till våra barn, men också som andra vuxna för alla barn i vårt samhälle. De barn som finns runt oss, är de som ska vara med och skapa det samhälle våra barn ska leva i. Vi vuxna oavsett vad för barn vi har, vilka yrken vi har är skyldiga de små i vårt samhälle att föregå med gott exempel.

Det går inte att tvinga någon, eller lagstadga något, men det finns en moralisk skyldighet anser jag att lyssna in även de som kanske inte har språket i vuxenvärlden, att tala för sin sak på ett sätt som får oss att lyssna. I går var jag på ett möte i en av mina söners skola. Det jag har med mig främst från det mötet är hur vuxna människor bagatelliserar barns känslor eller berättelser av deras egen erfarenhet. Man försvarar en vuxen människa med fyra års högskoleutbildning, och avfärdar barnens utsagor som spekulationer. Anledningen? För vi har ju inte varit i klassrummet och sett. Undrar tillsammans med andra föräldrar om skolans utsagor till oss angående våra barn också är spekulationer, eftersom vi inte befunnit oss i klassrummet för att verifiera att det stämmer.

Jag blir arg över att barns berättelser om sina erfarenheter inte tas på lika allvar som när en vuxen berättar. Det är då jag inser att när någon inte är beredd att ta ansvar för sitt misstag, är det alltid adresserat till någon annan. När den andra då är barn, ja då blir konsekvenserna så förödande. Jag förstår att det här händer, både i hemmen och i skolorna, men det gör inte det mer acceptabelt. Vi har en skyldighet till alla barn att föregå med gott exempel. Vill vi att de ska bli ansvarsfulla individer, med förmåga att både förlåta och ha förståelse för andra, då måste vi vuxna lära dom. Att berätta och erkänna sina misstag skulle kunna lära dom att det inte är så farligt, att det går att korrigera de felsteg som alla kan göra. Så många konflikter som inte skulle behöva vara, om människor kunde ta ansvar för sina misstag eller brister.

Det är lätt att tappa fokus, när man möter människor som inte förstår att de är skyldiga barnen att anstränga sig att förstå. När man är en person som inte är rädd för att sticka ut hakan eller vågar säga emot, då är det lätt att människor projicerar sina egna rädslor på en. Detta kan ske på lite olika sätt. Det ena är att man blir den som är jobbig. Man kanske själv bär ett missnöje inom sig, men ser hellre förbi än tar fighten. När någon gör det som man själv undvikit, då blir det den som sticker ut hakan som blir måltavla för missnöjet. Det andra är att det blir jobbigt att se att andra engagerar sig när man själv undviker. Istället för att vara glad för att någon gör det, tycker man att de andra är bråkstakar. Det tredje är att man är rädd för det som sägs. Det kan vara något som sätter ljuset på något jag inte vill se. Då blir det budbäraren som får skulden för det den egna rädslan. I såna lägen är det lätt att låta sig bli stulen på sitt engagemang.

Lusten sipprar ut genom ens porer. Vi skulle på ett möte igår med rektorn på skolan. Det som det blev i verkligheten blev ett möte med två styrelseledamöter istället och en väldigt tyst rektor. Jag inser att den där skolan inte styrs av rektorn. Hon är en förvaltare åt de där två kvinnorna, själva föräldrar på skolan och är där för att vara språkrör för resten av skolans föräldrar. Min ena son kommer hem idag och ber att få byta skola. Han ber att få byta till sin tvillingbrors skola, helt självmant. Det är lätt i det skedet att vilja gå honom till mötes. För det kanske är så att man ibland måste lämna scenen för att låta andra ta ansvar eller ta konsekvenerna av sina egna handlanden. Det kanske är så att man stillatigande vill se på när ens barn far illa av att vuxna i deras närhet som är där för att ta vara på deras intressen istället gör dom till kärl för sin egen inkompetens. Då kanske jag är obekväm som inte orkar se på. Obekväm som påtalar det som många vill dölja. Att plötsligt befinna sig i sagan om kejsaren utan kläder är ingen rolig erfarenhet. Det är lätt då att bli bestulen på sitt engagemang.