Här tänker jag visa en del av den utsikt jag har från mitt inre och från mina tankar om världen och människorna i den.
onsdag 26 maj 2010
Vintern rasat ut
Vintern ger vika och sommaren börjar ta form, trots lite regnskurar. Jag njuter och är glad för sommaren som breder ut sig med sin grönska och sina löften om äventyr ;-D
söndag 23 maj 2010
Ur barnamun om att längta
Jag sitter och läser för min dotter och mina goda vänners lille son som är 3½ år. Vi bor i Göteborg men är på besök den här helgen i Stockholm där de bor. Vi pratar om att längta efter varandra och om att bo långt bort. "Vi får skicka kort på mobilen till er på mig och lillasyster, så får ni skicka kort på Celia, Johan och Lucas" är lösningen han ger mig. Tänk att vara snart fyra år 2010 med alla den teknik som finns till hands. Jag tänker på när jag var liten och inser att väldigt mycket har hänt från när jag var liten.
lördag 22 maj 2010
Perspektiv
torsdag 20 maj 2010
Vänskap genom livet del II
I helgen som var blev vi bjudna till ett par goda vänner på deras lantställe. Det var ett väldigt vackert ställe, men underbar natur och stillhet. Ett gammalt ställe som med varsam hand och envishet renoveras. Jag blir imponerad över drivkraften, den enorma kärleken i handverket och visonerna om hur det kan bli. Jag har dessutom besökt det bästa utedasset jag någonsin besökt. Rejält byggt och det kändes så rent där och nästan helt luktfritt. Rojalist som jag är, blev jag imponerad av fotografiet av kungen och drottningen, även om det var tänkt som ploj över det hela.
Jag ska inte tråka ut er med allt vi gjorde, utan berätta för er vad som grep mitt hjärta allra mest med besöket. Det var historiens vingslag och människors sammanhang och djupa rötter. Min väninnas föräldrar är från trakten och har långtgående rötter där. Sånt imponerar på mig, jag med mina flyktiga rötter. Det är sällan som man i vuxen ålder hittar vänner, som dessutom anstränger sig för att presentera en för sina föräldrar och sin bakgrund.
För en tid sedan blev vi hembjudna på middag till hennes föräldrar, när vi varit på ett badhus hela dagen som ligger i närheten av där de bor. Jag blev så rörd över gästfriheten, att släppa in oss som de inte kände i sitt hem, bjuda på mat och visa sin fantastiska samling av gamla ting som hittats på olika auktioner. Nu under helgen fick vi också besöka deras lantställe, som är föräldragården till min väninnas pappa.
Vi fick också en tur till den föräldragård som min väninnas mamma vuxit upp på och berättelser om trakten och roliga anektdoter. Jag blir så i hjärteroten rörd av sånt. För mig betyder det inte bara berättelser, utan också om vänskap i dess helhet. Man bjuds in till att möta människor i deras sammanhang, i trådarna av deras rötter. Det sker så sällan idag. Det var inte igår jag presenterades för någons föräldrar och blir hembjudna till dom. Vi borde göra så oftare.
Mötet blir annorlunda när vi också förstår varifrån vi kommer. Jag känner en ynnest över att få ta del av min vän och hennes familjs historia. Jag blir rörd över våra vänners vilja att göra oss delaktiga i deras liv och deras historia. Jag blir så rörd och känner mig så älskad.
Jag ska inte tråka ut er med allt vi gjorde, utan berätta för er vad som grep mitt hjärta allra mest med besöket. Det var historiens vingslag och människors sammanhang och djupa rötter. Min väninnas föräldrar är från trakten och har långtgående rötter där. Sånt imponerar på mig, jag med mina flyktiga rötter. Det är sällan som man i vuxen ålder hittar vänner, som dessutom anstränger sig för att presentera en för sina föräldrar och sin bakgrund.
För en tid sedan blev vi hembjudna på middag till hennes föräldrar, när vi varit på ett badhus hela dagen som ligger i närheten av där de bor. Jag blev så rörd över gästfriheten, att släppa in oss som de inte kände i sitt hem, bjuda på mat och visa sin fantastiska samling av gamla ting som hittats på olika auktioner. Nu under helgen fick vi också besöka deras lantställe, som är föräldragården till min väninnas pappa.
Vi fick också en tur till den föräldragård som min väninnas mamma vuxit upp på och berättelser om trakten och roliga anektdoter. Jag blir så i hjärteroten rörd av sånt. För mig betyder det inte bara berättelser, utan också om vänskap i dess helhet. Man bjuds in till att möta människor i deras sammanhang, i trådarna av deras rötter. Det sker så sällan idag. Det var inte igår jag presenterades för någons föräldrar och blir hembjudna till dom. Vi borde göra så oftare.
Mötet blir annorlunda när vi också förstår varifrån vi kommer. Jag känner en ynnest över att få ta del av min vän och hennes familjs historia. Jag blir rörd över våra vänners vilja att göra oss delaktiga i deras liv och deras historia. Jag blir så rörd och känner mig så älskad.
Vårgrönt
Vänskap genom Livet del I
Vänskap är något jag aldrig slutar att förundras över. Vänskap är som en slags konstverk, som alltid blir ny i olika konstellationer. Av alla relationsformer så vurmar jag allra starkast för vänskapen.
Att vara förälder är helt obeskrivligt och kan vara både fantastiskt och helt galet. Det är bara det att föräldraskapet är inte samma genom åren som går. Jag anser att ett gott föräldraskap övergår till någon form av vänskap när barnen är vuxna. Min erfarenhet säger mig att det sällan blir så. Det är få personer som verkligen vågar utveckla en vänskap med sina barn, en sorts vänskap där man ger ifrån sig sina mandat som "den vuxne". De allra felsta vill både ha kakan och äta upp den. Jag tänker mig att någon gång kanske jag kommer att få ha det så med mina barn.
En kärleksrelation tror jag mår bäst av att grunda sig på en vänskap för att kunna utvecklas och inte stagnera. Fast vänskap är ju också en form av kärleksrelation, men jag tror att ni förstår vad jag menar här. Vänskap kan överbrygga tid och rum, den kan också abrupt avslutas. Vänner som följt med sedan barnsben är en stor gåva av stora mått. Det är dom som också vet saker om en när man var barn.
Något jag också uppskattat genom åren som gått är de vänner som kommit till under vägens gång. De är relationer som inte bär med sig någon form av bagage eller förutfattade meningar om vem du är. De är berikande på sitt alldeles speciella sätt.
Hur ser dina vänskapsrelationer ut och vad är det du uppskattar mest av vänskap?
Att vara förälder är helt obeskrivligt och kan vara både fantastiskt och helt galet. Det är bara det att föräldraskapet är inte samma genom åren som går. Jag anser att ett gott föräldraskap övergår till någon form av vänskap när barnen är vuxna. Min erfarenhet säger mig att det sällan blir så. Det är få personer som verkligen vågar utveckla en vänskap med sina barn, en sorts vänskap där man ger ifrån sig sina mandat som "den vuxne". De allra felsta vill både ha kakan och äta upp den. Jag tänker mig att någon gång kanske jag kommer att få ha det så med mina barn.
En kärleksrelation tror jag mår bäst av att grunda sig på en vänskap för att kunna utvecklas och inte stagnera. Fast vänskap är ju också en form av kärleksrelation, men jag tror att ni förstår vad jag menar här. Vänskap kan överbrygga tid och rum, den kan också abrupt avslutas. Vänner som följt med sedan barnsben är en stor gåva av stora mått. Det är dom som också vet saker om en när man var barn.
Något jag också uppskattat genom åren som gått är de vänner som kommit till under vägens gång. De är relationer som inte bär med sig någon form av bagage eller förutfattade meningar om vem du är. De är berikande på sitt alldeles speciella sätt.
Hur ser dina vänskapsrelationer ut och vad är det du uppskattar mest av vänskap?
tisdag 18 maj 2010
Dagar i Maj
Varje år undrar jag vad det är med Maj som gör att livet blir så intensivt och till bredden fylld med aktiviteter som inte går att jämföra med någon annan månad en ... december möjligen. Det är som om allt ska hända just här och nu, helst igår ;-D
Måndagen blev en Norsk dag, med sjuttonde Maj. och jag skickade några glada tankar till både min far och min släkt i Norge, med förhoppning om att de fick sig en fin Nationaldag. De har en rasande vacker nationalsång måste jag tillstå. Tycker mycket om den svenska också, men den norska dryper mer av inlevelse på något mystiskt vis.
Idag är det min mammas födelsedag och det firade hemma hos dom med god grillmat och underbar tårta och jordgubbar.
Måndagen blev en Norsk dag, med sjuttonde Maj. och jag skickade några glada tankar till både min far och min släkt i Norge, med förhoppning om att de fick sig en fin Nationaldag. De har en rasande vacker nationalsång måste jag tillstå. Tycker mycket om den svenska också, men den norska dryper mer av inlevelse på något mystiskt vis.
Idag är det min mammas födelsedag och det firade hemma hos dom med god grillmat och underbar tårta och jordgubbar.
fredag 14 maj 2010
En nybadad älskling!
onsdag 12 maj 2010
Självbild
tisdag 11 maj 2010
Identifikation
Jag har funderat mycket på detta med vårt aldrig sinande behov av att identifiera oss med någon, några eller något. Med detta identifikationsbehov kommer paradoxalt nog också ett behov att att sticka ut ur mängden. Det löser många genom att skapa ett Vi och Dom, istället för ett Jag och Du. Jag förstår att vi skapar våra gränser för att göra saker begripliga för oss själva. Men jag tänker ibland att våra ansträngningar har en tendens att bygga murar högre än Berlin muren och vår strävan efter förståelse och begriplighet av vår omvärld istället gör det mer obegripligt genom att begränsa oss. Jag tycker mig se detta ofta i alla möjliga olika sammanhang.
Detta sker inom politiken, inom religioner, ja inom det mesta faktiskt. Ett tag var jag aktiv inom olika grupper med tolvstegsprogrammet som bas. Ett oerhört starkt hjälpmedel för många där livet fallit sönder totalt. Tyvärr upptäckte jag efter ett tag att behovet av Vi och Dom också smugit sig in här. Jag kan förstå detta. När man inte känner sig som en del av den allmänna normen, så finns ett behov av av att vända på steken. Om jag känner mig "onormal" eller blir sedd som det, så gör jag de som anses som "normala" till "onormala". Plötsligt inträffar en känsla av att ta "makten" i egna händer.
En person jag beundrar omåttligt är Nelson Mandela. Det är en person jag gärna skulle ha samtalat med. Det jag beundrar mest hos honom är hans förmåga att förbise behovet av hämnd. Någonstans använde han de där åren av fångenskap till att tänka till, istället för att gro igen av hat. Han förstod att enda vägen ut ur helvetet, handlar om att inte göra samma sak. Han förstod att förändring kan man endast uppnå genom att handla nytt. Det blir ingen genomgripande förändring om du endast kastar om spelarna.
Du kan inte få ett nytt resultat genom att göra samma saker, oavsett om det är jag eller en annan som gör det. Resultatet blir densamma oberoende av vem som gör det, om handlingen är densamma. Ändå tror vi att vi förändrar genom att göra Vi och Dom av det mesta. Senast idag såg jag på en kommentar på FB där någon förklarade ett begrepp som var nedsättande om de människor utan NPF- diagnos. Jag förstår behovet, förstår bara inte vinsten.
Lika meningslöst som att de med olika samfundstillhörigheter kastar skit på varandra genom att förklara att några inte har "den rätta tron". Jag kan förstå behovet av identifikation, men förstår inte behovet av att hävda sin identifikation genom att dissa någon annans identifikation. Varför såga av den gren vi sitter på? Vår mänsklighet.
Detta sker inom politiken, inom religioner, ja inom det mesta faktiskt. Ett tag var jag aktiv inom olika grupper med tolvstegsprogrammet som bas. Ett oerhört starkt hjälpmedel för många där livet fallit sönder totalt. Tyvärr upptäckte jag efter ett tag att behovet av Vi och Dom också smugit sig in här. Jag kan förstå detta. När man inte känner sig som en del av den allmänna normen, så finns ett behov av av att vända på steken. Om jag känner mig "onormal" eller blir sedd som det, så gör jag de som anses som "normala" till "onormala". Plötsligt inträffar en känsla av att ta "makten" i egna händer.
En person jag beundrar omåttligt är Nelson Mandela. Det är en person jag gärna skulle ha samtalat med. Det jag beundrar mest hos honom är hans förmåga att förbise behovet av hämnd. Någonstans använde han de där åren av fångenskap till att tänka till, istället för att gro igen av hat. Han förstod att enda vägen ut ur helvetet, handlar om att inte göra samma sak. Han förstod att förändring kan man endast uppnå genom att handla nytt. Det blir ingen genomgripande förändring om du endast kastar om spelarna.
Du kan inte få ett nytt resultat genom att göra samma saker, oavsett om det är jag eller en annan som gör det. Resultatet blir densamma oberoende av vem som gör det, om handlingen är densamma. Ändå tror vi att vi förändrar genom att göra Vi och Dom av det mesta. Senast idag såg jag på en kommentar på FB där någon förklarade ett begrepp som var nedsättande om de människor utan NPF- diagnos. Jag förstår behovet, förstår bara inte vinsten.
Lika meningslöst som att de med olika samfundstillhörigheter kastar skit på varandra genom att förklara att några inte har "den rätta tron". Jag kan förstå behovet av identifikation, men förstår inte behovet av att hävda sin identifikation genom att dissa någon annans identifikation. Varför såga av den gren vi sitter på? Vår mänsklighet.
Träden
Bara så här kort. Träden håller på att klä på sig. Skira lövverk breder ut sig över landskapet, med ett budskap. Det är snart sommar!
måndag 10 maj 2010
Jag slutar aldrig att förvånas
Ibland tänker jag mig att man med tiden börjar förstå livet eller att överraskningarnas påverkan blir mindre och mindre. Ändå slutar jag aldrig att förvånas. Ju mer jag tillåter mig att ta till mig livet, desto mer överraskningar har den till mig och jag slutar aldrig att förvånas över dess komplexitet.
Idag fick jag vara med om en ynnest. En vän som vågade dela med sig av sin smärta och frustration. Det är något iallefall jag sällan får vara med om. Att någon vågar ställa sig naken och blotta det den personen ser som sina tillkortakommanden är ett förtroende som få människor orkar eller vågar dela med sig av. Många kan dela med sig av sina sorger eller bekymmer, men det är något helt annat. Jag vill inte gå in i vad och vem och försöker hitta ett exempel.
När jag och Mattias var på en kurs en gång som handlade om att resa tillsammans i varandras inre insåg jag att trots att vi varit gifta i tio år (vid det tillfället) så hade jag egentligen aldrig lyssnat ordentligt på honom, utan att färga mitt lyssnande med mina förutfattade meningar eller mina tolkningar. Det knäckte min självbild en del. Att i det skedet tala om för honom om mina inskter gjorde att jag kände mig väldigt naken. För jag med mina terapier bakom mig, alla böcker jag läser och kurser jag går på, hade jag inte lärt mig mer?
Att göra sig naken handlar om att berätta om det som ruskar om ens självbild eller det man tror kommer att förändra andras bild om en själv. Med mina erfarenhter mätt, så anser jag att det är något som sker ytterst sällan. När tillfällena kommer, gäller det att upptäcka dom och bara känna sig så priviligierad att få ta del av den stunden och vara tacksam för de lärdomar om en själv som uppenbarar sig. För när någon orkar blotta sig, sker mötet och insikterna som finns inbäddade i närvaron kan bidra till något gott för båda.
Jag kommer att somna idag och känna mig ovanligt priviligierad.
Helgen tillbringade jag på ett hotell som låg ett stenkast från Haga slott. Jag var på årstämman/fullmäktigemötet för Riksförbundet för Hem och Skola. En organisation jag inser är en fantastisk plattform för att påverka till en bättre skola för våra barn, både lokalt och nationellt. Jag fick ynnesten att väljas in i förbundsstyrelsen och jag tänker använda det förtroendet till att medverka till att förbättra barnens vardag, utifrån ett föräldraperspektiv. Hem och Skola är ett varumärke som kan göra skillnad för barnen. Något som jag känner varmt för.
För en vecka sedan visste jag inte om det här. Livet är märkligt och jag slutar aldrig att förvånas över de överraskningar och gåvor som livet har med sig. Det finns möjligheter i de vitt skilda delar av livet som lurar på oss från den allra mörkaste håla till det ljusaste rum inom oss. Märkligt.
Idag fick jag vara med om en ynnest. En vän som vågade dela med sig av sin smärta och frustration. Det är något iallefall jag sällan får vara med om. Att någon vågar ställa sig naken och blotta det den personen ser som sina tillkortakommanden är ett förtroende som få människor orkar eller vågar dela med sig av. Många kan dela med sig av sina sorger eller bekymmer, men det är något helt annat. Jag vill inte gå in i vad och vem och försöker hitta ett exempel.
När jag och Mattias var på en kurs en gång som handlade om att resa tillsammans i varandras inre insåg jag att trots att vi varit gifta i tio år (vid det tillfället) så hade jag egentligen aldrig lyssnat ordentligt på honom, utan att färga mitt lyssnande med mina förutfattade meningar eller mina tolkningar. Det knäckte min självbild en del. Att i det skedet tala om för honom om mina inskter gjorde att jag kände mig väldigt naken. För jag med mina terapier bakom mig, alla böcker jag läser och kurser jag går på, hade jag inte lärt mig mer?
Att göra sig naken handlar om att berätta om det som ruskar om ens självbild eller det man tror kommer att förändra andras bild om en själv. Med mina erfarenhter mätt, så anser jag att det är något som sker ytterst sällan. När tillfällena kommer, gäller det att upptäcka dom och bara känna sig så priviligierad att få ta del av den stunden och vara tacksam för de lärdomar om en själv som uppenbarar sig. För när någon orkar blotta sig, sker mötet och insikterna som finns inbäddade i närvaron kan bidra till något gott för båda.
Jag kommer att somna idag och känna mig ovanligt priviligierad.
Helgen tillbringade jag på ett hotell som låg ett stenkast från Haga slott. Jag var på årstämman/fullmäktigemötet för Riksförbundet för Hem och Skola. En organisation jag inser är en fantastisk plattform för att påverka till en bättre skola för våra barn, både lokalt och nationellt. Jag fick ynnesten att väljas in i förbundsstyrelsen och jag tänker använda det förtroendet till att medverka till att förbättra barnens vardag, utifrån ett föräldraperspektiv. Hem och Skola är ett varumärke som kan göra skillnad för barnen. Något som jag känner varmt för.
För en vecka sedan visste jag inte om det här. Livet är märkligt och jag slutar aldrig att förvånas över de överraskningar och gåvor som livet har med sig. Det finns möjligheter i de vitt skilda delar av livet som lurar på oss från den allra mörkaste håla till det ljusaste rum inom oss. Märkligt.
fredag 7 maj 2010
På vift i Stockholm
Jag är i Stockholm för tillfället. Blivit bjuden på årsstämma för Hem och Skola. Otroligt intressant. Jag bor på ett fantastiskt fnt hotell och ska strax gå och lägga mig för att sova helt ostört. Njuta! Många tankar och reflektioner som far genom mitt huvud, ska sortera och dela med mig senare! Stockholm är vackert. Synd att det är en bit hem.
onsdag 5 maj 2010
Skillnader
Jag tror det är viktigt att ha skillnader. Det gör livet mer dynamiskt och hjälper oss att skärpa våra sinnen och formulera våra drömmar och våra liv. Årstidernas växlingar är en sån bra symbol på vårt behov av skillnader. Mina tvillingsöner var rejält sura på varandra för en stund sedan. Jag frågade dom vad de tyckte var allra bäst med att vara tvilling, när de jämförde hur deras kompisar har det med sina syskon. De tittade på mig med tvivel i ögonen och ifrågasatte om det fanns något bra överhuvudtaget med att ha en tvilling.
Jag såg en film för en massa år sedan. En av de filmer jag ibland återkommer till när jag funderar på diverse olika saker. I en scen i den där filmen säger kvinnan som är spelad av Debra Winger, till mannen något i stil med att den smärta han kommer att känner när hon är död (svårt sjuk i cancer) är en konsekvens av den kärlek de har tillsammans då hon lever. De är en av de allra bästa replikerna jag hört i en film. Den målar upp för en stund de skillnader som krävs för att vi ska kunna ta till oss livets alla skrymslen och vrår.
I våra relationer får vi möjlighet att upptäcka, utöva och lära oss av hela vårt kapital som människor. Det är upp till oss hur mycket vi vill av allt det där, men möjligheten finns och den enda som begränsar är vi själva. Även i vår smärta och det andra vi vill undvika finns möjliga svar som kan hjälpa oss att nå det vi innerst inne längtar efter. Det som krävs är att vi vågar och orkar stanna upp i det för en stund och ge oss själva möjligheten att inte låta det hindra.
Skillnader, är något vi kan acceptera i teorin, men få av oss vågar leva fullt ut i de växlingar som innebär att leva i livet. Vi försöker hitta alternativ i form av alkohol, för mycket mat, socker, tabletter etc. För många av oss orkar inte och vi lever dessutom i ett samhälle som uppmuntrar till "quick fix". Budskapet till oss handlar om att vi kan göra om oss. "Make over" på alla sätt. Allt från botox till hyllmetrar av böcker som talar om för oss att vi inte duger som vi är eller att vi kan hitta genvägar i livet.
Jag tror att biljetten till det goda livet finns inom oss själva. Om det ska jag orda om en annan gång. Men samtalet med mina grabbar påminde mig om vår oförmåga att låta skillnaderna jobba med oss istället för det motstånd vi frambringar. Skillnader, växlingar och olikheter lär oss att ta vara på allt det fina som bor i oss och väntar på att få komma fram.
Jag såg en film för en massa år sedan. En av de filmer jag ibland återkommer till när jag funderar på diverse olika saker. I en scen i den där filmen säger kvinnan som är spelad av Debra Winger, till mannen något i stil med att den smärta han kommer att känner när hon är död (svårt sjuk i cancer) är en konsekvens av den kärlek de har tillsammans då hon lever. De är en av de allra bästa replikerna jag hört i en film. Den målar upp för en stund de skillnader som krävs för att vi ska kunna ta till oss livets alla skrymslen och vrår.
I våra relationer får vi möjlighet att upptäcka, utöva och lära oss av hela vårt kapital som människor. Det är upp till oss hur mycket vi vill av allt det där, men möjligheten finns och den enda som begränsar är vi själva. Även i vår smärta och det andra vi vill undvika finns möjliga svar som kan hjälpa oss att nå det vi innerst inne längtar efter. Det som krävs är att vi vågar och orkar stanna upp i det för en stund och ge oss själva möjligheten att inte låta det hindra.
Skillnader, är något vi kan acceptera i teorin, men få av oss vågar leva fullt ut i de växlingar som innebär att leva i livet. Vi försöker hitta alternativ i form av alkohol, för mycket mat, socker, tabletter etc. För många av oss orkar inte och vi lever dessutom i ett samhälle som uppmuntrar till "quick fix". Budskapet till oss handlar om att vi kan göra om oss. "Make over" på alla sätt. Allt från botox till hyllmetrar av böcker som talar om för oss att vi inte duger som vi är eller att vi kan hitta genvägar i livet.
Jag tror att biljetten till det goda livet finns inom oss själva. Om det ska jag orda om en annan gång. Men samtalet med mina grabbar påminde mig om vår oförmåga att låta skillnaderna jobba med oss istället för det motstånd vi frambringar. Skillnader, växlingar och olikheter lär oss att ta vara på allt det fina som bor i oss och väntar på att få komma fram.
lördag 1 maj 2010
Att vara övertygad
Det var en gång en man som trodde han var död. Han trodde helt och fullt att han var ett lik. Hans omgivning försökte hjälpa honom att förstå att haninte var ett lik, men utan resultat.
Han skickades till en läkare som också hade svårt att få mannen att förstå att han var en vanlig levande människa. Till sist kom läkaren på hur han skulle lyckas.
- Kan lik blöda? frågade läkaren
- Nej det är väl självklart att lik inte kan blöda, svarade mannen.
- Så du kan inte blöda? undrade läkaren
- Självklart kan jag inte blöda, sa mannen irriterat.
Läkaren tog fram en nål och stack mannen i fingret så att han började blöda. Mannen tittade häpet på sitt blödande finger. Han funderade en stund och sedan sa han
-Det var som tusan, lik kan blöda!
Detta är en text ur boken "Varför växer gräset? och 57 andra inspirerande berätteser att tänka till. Den är sammanställd och författad av Klas Hallberg och Magnus Kull
Han skickades till en läkare som också hade svårt att få mannen att förstå att han var en vanlig levande människa. Till sist kom läkaren på hur han skulle lyckas.
- Kan lik blöda? frågade läkaren
- Nej det är väl självklart att lik inte kan blöda, svarade mannen.
- Så du kan inte blöda? undrade läkaren
- Självklart kan jag inte blöda, sa mannen irriterat.
Läkaren tog fram en nål och stack mannen i fingret så att han började blöda. Mannen tittade häpet på sitt blödande finger. Han funderade en stund och sedan sa han
-Det var som tusan, lik kan blöda!
Detta är en text ur boken "Varför växer gräset? och 57 andra inspirerande berätteser att tänka till. Den är sammanställd och författad av Klas Hallberg och Magnus Kull
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)