Gott Slut och Önskningar om ett Gott Nytt År 2010 till Er alla!

Idag var Celia hos farmor och farfar. Då passade jag på att dona lite inför Nyårsafton och fick även tid med bara killarna. Vi fick några timmar ute på isen idag. Delsjön hade tio till femton cm tjockt islager som vi promenerade på, grabbarna och jag. Vi fick lite bannor av fadern för att vi inte tagit med några isdubbar ut. Fick lite dåligt samvete. Men å andra sidan så är jag lite mer isvan än mannen som inte gärna åker skridskor, vilket jag älskar att göra.

Här skymmer det lite på eftermiddagen och killarna skickar en isklump mellan sig som lite av mini curling. Lucas konstaterade att det inte alltid blir som det är tänkt med mig. Överraskningarna duggar tätt. Vi planerar en sak och gör något helt annat. Skönt att de har en något mer förutsägbar pappa som ger dom lite stabilitet i livet också :-D

Lucas i solen. Det är en speciell känsla att kunna stiga rätt ut på sjön och bäras av ett lager is. En skräckblandad förtjusning som vi alla tre njöt av.

En glad Lucas som idag ville vara med på bild. Härlig dag i sol. Det är lättare att bli glad med sol än ett ständigt grått töcken över himlen. Hösten har varit osedvanligt mörk och mulen måste jag säga. Det spritter till i själen när solen tittar fram!

Denna bilden är så vacker i det där speciella ljuset som ibland infinner sig vissa vinterdagar. Både mättad och ändå avspeglar en värmande kyla.

Jag och Lucas poserar framför Johan som tar kort på oss. Något att minnas när vi badar några meter därifrån till sommaren.

Lucas tar kort på sin mamma. Jag tror att han trivs i omvända roller ;-)

Johan och jag på isen. Solen omger oss med sitt soldis. Vi njöt verkligen idag av mycket tid på isen och fick lite solljus relflekterande över oss. Vi försökte promenera på stigarna längs med vattnet, men det gick inget bra. Det var rena rama isgatorna och vi hade behövt skridskor mer än skor. Isarna var lättare att beträda och så blev det nästan åtta tusen steg bara på isen.

En glad Johan som tycker det är så spännande med isen. De hoppar och skuttar som nyutsläppta kalvar på grönbete.

Denna bilden tycker jag blev så bra på killarna. De är så avslappnande och nöjda. En dag tillsammans ute i solen gör gott för själen. Glada och Nöjda killar som gick och lade sig idag.

Fick tips av en god vän som själv är lärare. Så skönt med självrannsakan. Inser när jag läser att det är få människor som orkar se nyanserat på sig själv utan att hamna i skuld eller försvar. Väldigt uppfriskande iallefall.

Att se ur fler vinklar

Något som är otroligt svårt är att leva med en ambition att försöka se livet ur fler vinklar än den som är min omedelbara upplevelse. Det låter enklare än vad det i praktiken är. Min erfarenhet är att det inte går att förstå och se allt, men att förhållningsättet att försöka har gett mig mer insikter än om jag låtit bli. Genom mina år har jag samlat på mig upplevelser som präglat mig mycket. Som nitton åring jobbade jag i hemtjänsten och det är ett jobb som jag har en drös med erfarenheter ifrån. Framförallt genom alla de människor jag arbetade med där och de levnadsöden jag mötte i alla de gamla.

Ett av många minnen som fortfarande idag lever starkt i mig, är följande historia. Det var en diskussion om arbetsmiljön i den grupp jag arbetade med. En sak som många störde sig oerhört mycket över var en man som rökte mycket. Hela hans hem var inpyrt av rök och när vi hade varit hos honom så luktade det som ett överfullt askfat. Många hävdade att det var en arbetsmiljö som var direkt farlig. Chefen lyssnade tålmodigt och när alla hade fått vräka ur sig sin frustration sa hon en sak som förändrade mig i grunden.

Hon sa att reaktionerna var förståeliga och att hon kunde se att arbetsmiljön hos den mannen inte var bra. Men hennes fråga till oss var hur vi skulle känna om någon kom hem till oss och ställde krav på att vårt hem var deras arbetsmiljö. Hon frågade oss också om vi tyckte det var rimligt att avsäga oss rätten till vilka vi var och vårt hem för att vi var i behov av hjälp. Dessa frågor fick mig att inse att det inte bara finns en sanning, en upplevelse eller en lösning som passar alla alltid. Beroende på hur man valde att se eller ur vilken vinkel skulle en lösning ta form, så var svaren helt olika.

Vi har en skuld fråga som väger tungt. Har man mer rätt att kräva något för att en part är i beroende ställning? Finns det en skuld att utkräva för att den ena parten är "givaren" och den andre är "mottagaren"? Det är en fråga jag tror att många skulle behöva fundera över. Framförallt olika yrkeskategorier som arbetar med människor i beroendeställning borde ställa sig den fråga och också studera situationen med sig själv i beroende sitsen. Att relatera till något med sig själv i den situation som inte är till mesta fördel är nyttigt.

Alla yrken där människor ingår, som vårdpersonal av alla kategorier, lärare, poliser, ja listan kunde göras väldigt lång. Egentligen är detta en fråga som berör alla. Jag har funderat mycket på denna fråga de händelser som ägt rum i min ena sons skola. Det som slår mig är att man lagt ner mycket tid och energi att försöka se det ur de vuxnas perspektiv, men negligerar barnens perspektiv. För en skola är inte bara yrkesutövarnas arbetsmiljö, det är också barnens arbetsmiljö och det är något som många väljer att se bort ifrån.

Man nämner det i förbifarten, men eftersom barnen inte har en facklig organisation eller politiskt organ som kämpar för deras frågor hamnar ofta deras perspektiv i skymundan. Det är mer ord än handling när det handlar om hur barnen känner. Det är ingen som skulle anse att fackliga företrädare gör fel när de kämpar för sina medlemmar. Enligt lag har de rätt till detta. Men föräldrar som kämpar för sina barns sak, anses som en mob och man tar sig rätten att fördöma eller förlöjliga. Det för mig är en stor gåta.

Det finns inte bara ett sätt att se på en situation, det är jag oerhört medveten om, men att inte ens ta med fler synvinklar än en i en seriös dialog är helt absurt för mig. Det finns inte bara en sanning, men det är viktigt att ta med allas situation och värdera det lika högt för att verkligen kunna komma till en lösning. Vi har så mycket lättare att se och känna sympati för en vuxen yrkesutövare än att se hur ett barns vardag kan te sig, därför att vi som vuxna har lättare att relatera till den vuxnes situation.

Om det dessutom handlar om att bli ifrågasatt eller kritiserad, vilket vi gärna vill slippa så lever vi oss in i den situationen, för barn anser vi ska kunna ta saker som vi vuxna aldrig skulle acceptera, därför att de är barn. Mina erfarenheter inom vården är också sådana att det är en gängse uppfattning att man som yrkesutövare har rätt att förvänta sig tacksamhet från de som är mottagarna för vården. Den tacksamheten får gärna uttrycka sig som undergivenhet och accepterande av regler som den starkare parten förväntar sig.

Jag anser att som yrkesutövare inom yrken där man arbetar med en part som är i beroendeställning, är en av de största skyldigheterna man har att balansera upp det underläget. Den part som har mest "makt" har större skyldigheter mot den part som är mest i underläge. Det krävs en stark ledning som hjälper sin personal att inse detta. Inte en ledning som själva sitter fast i ett tänk som är förankrad i hierarki. Den som är "starkast" har störst skyldighet att vara "snäll" som Bamse säger och det är så sant som det är sagt!

Här är den vackra tårtan som min mamma gjort förmig! Den var dessutom väldigt god!

Vacker bukett från Anne och Mattis

Fin present från Lena och Elin som kom förbi på förmiddagen och gratulerade

Julblomma från goa vänner.

Vår gran på julafton. De flesta paket lyckades jag gömma där bak :-)

Det är intensivt att fylla år dagen efter julafton. Men dagen blev lyckad!

Johan och Celia

Ljus för Tro, Hopp och Kärlek

Något vi behöver varje dag. Ett Tack vill jag sända alla ni som berikar mig så!

Livet handlar ibland om att vända den sidan till som gör det lättare att fylla på med det som är bra för en själv. Något som jag ibland inte kan se i närkontakt. På distans med tid som förflutit, är det också lättare att se att det som inte alltid var bra i ett närperspektiv, alltid mer eller mindre har något fantastisk och lärorikt med sig i det långa perspektivet. Det gäller bara att komma ihåg det hela vägen, även om det inte alltid känns så.

Johan och Lucas i somras

Jag och Celia i starkt vattendrag

Vi simmar runt och njuter

En dag för att minnas! Blir idag trettionio år och det är sista året jag har en trea som första siffra i antal år jag är. Tänker tillbaka på det gågna året och inser att det har varit ett händelserikt år. Jag ser fram emot det nya året som innebär mycket spänning och ovisshet. Men jag tror det blir ett omvälvande och lärorikt år. Så idag ska jag fira min födelsedag med samma gäng som jag firade jul med igår, plus lite nya inslag.

God Jul!

När vi bodde på Sandlyckan. Trötta killar som inte riktigt vill vara med och Celia i magen.

Är du klar snart mamma?

Lucas och Johan 2005 Tänk vad tiden går fort!

Julaftonsmorgon och jag vaknar i ottan som vanligt. Mannen sussar gott och barnen likaså. Nu har jag varit vaken några timmar och känner att julafton gör sig påmind genom att barnet i mig vaknar. Det här underbara snövädret gör ju att julstämningen ökar markant. Sänder glada tankar och julhälsningar till er alla! Senare idag kommer mina föräldrar, Mattias föräldrar och goa svågern hit för att fira med oss. Det bästa med våra jular från min synvinkel är att mina och Mattias barn får ha alla sina nära och kära runt sig. Det blir en sån styrka att ha så mycket kärlek i sin omgivning. Är så glad för att mina barn får det och sänder en extra tanke till alla de barn som inte får det i jul. Min barndom har ju präglats av båda lägren. Från det utlämnade barnet som fick förlita sig mest på sig själv till ett omhuldat barn som hade föräldrar och anna släkt som överöste mig med kärlek och omtanke. Det gör att min glädje för mina egna barn blir så markant. Det är fortfarande mörkt och snön ligger vit och jag är klarvaken med ett litet barn hoppandes i mig. Jag ser fram emot det nya året och det är det första året jag verkligen känner att jag längtar till på mycket länge. Det bådar gott.

En God Jul önskar jag er alla!

Julen runt hörnet

Julen är runt hörnet och barnens förväntningar dallrar i alla hörn. Julen är nog den högtid som jag ser fram emot allra allra mest. Det är högtiden där barnen är i centrum. Jag känner med alla de barn som inte får möjlighet att känna att detta är högtiden fördom. Det borde vara förbjudet att utsätta barn för något annat än kärlek och glädje.

Att förstå sitt uppdrag

Jag tänker på hur olika det kan vara, fastän förutsättningen anses lika. I skolan som Johan går på, finns inga stora lokaler som rymmer en stor mängd med folk. Det gör att Luciafirande och annat begränsas för anhöriga. Barnen får anmäla sig från varje klass när de ska ha Luciatåg. Det mysiga med detta är att man blandar barn i alla åldrar, suddar ut gränserna mellan olika årskurser. I Lucas skola har tredje årskursen hand om Luciatåget, vilket gör att alla föräldrar någon gång under barnens skolgång får vara med och se skolans Luciatåg. För och Nackdelar. Innan man gjorde en organisationsförändring i Backa och flyttade sexorna till det man förr kallade högstadiet, hade man i Johans skola ett julspel, där alla femmor fick sjunga i det man kallade "änglakören" och sexorna utförde själva julspelet.

I år hade man tänkt att hoppa över julspelet, men våra barn i femman protesterade och den fantastiska musikläraren gjorde tillsammans med dom en förkortad och förenklad variant, utan änglakör. Vi föräldrar var inbjudna att se på detta. Det var fantastiskt att få uppleva detta. En otroligt fin avslutning på terminen, där barn från alla årskurserna var med och tittade med sina pedagoger, föräldrar som var där fån femmorna och så denna fantastiska rektor som man nästan inte hittar ord för att beskriva. Maritta är en form av ledare som insett att öppenhet, tillmötesgående och tydlighet är det som krävs för att föra en arbetsgrupp, barn och föräldrar mot det mål som hon tänkt. På de här tre åren som vi har haft Johan på den här skolan har jag aldrig hört personalen tala illa om sin chef.

Allihop förlitar sig på att hon gör sitt bästa för allas bästa, trots att hon många gånger under de här åren tvingats till obekväma beslut och neddragningar som försämrat situationen både för de anställda och barnen. Hennes recept på detta är en öppenhet mot alla och tydlighet i vad hon står. Hon ska i vår gå i pension, några år för tidigt. Jag förstår att en del av arbetsglädjen har blivit naggad i kanten, för hon har ställts inför uppgiften att dra ner på ett sätt som jag inte tror att hon står för. En ren spekulation, men det är vad jag tror. Men av alla är hon väldigt uppskattad och barnen känner frihet att vända sig direkt till henne.

Hennes bemötande av barnen är av sådan karaktär att hjärtat fylls med värme. En som förstår sitt uppdrag att även värna om dom, trots att de inte kan formuleras sig eller kämpa för sin sak. Utrustad med ett öra som är extra lyhört och ett hjärta som brinner för den verksamhet hon är där för att leda. Med värme beskriver hon förksolan och skolan som ett växthus för alla sorters frön och fröna är barnen som man värnar om på ett sätt som är enastående. Detta är ingen friskola eller en speciell skola som utger sig för att ge extra inflytande eller påverkansmöjlighet som förälder. Detta är en skola där man har förstått att utan föräldrar kommer man inte långt med sitt uppdrag.

I Läroplanen kan man läsa på många punkter, om det här med samverkan mellan hem och skola. Men det blir ett hinder om pedagoger är rädda för att föräldrar ska lägga sig i. Att istället erbjuda samarbete kring barnens sociala utveckling (jag pratar inte om det pedagogiska), där både familj och skola är viktiga faktorer gör att man aldrig behöver känna sig hotad. Men det ska till en vilja att förstå dessa faktorer för att de i verkligheten ska praktiseras. Ibland möter man personer som verkligen passar för sina yrken och ibland inser man att de också finns de motsatta. När det gäller människor i beroendeställning, som tex barn, gäller det att man är på det klara med den uppgift man har i sitt yrkesval. En sak är att man kan inte ha större krav för barn än vad man har för vuxna, det blir så absurt att det blir surrealistiskt.

Med mina tvillingkillar har jag som förälder kommit i kontakt med förskolan och skolans värld för allra första gången. Med Celia blir det mer att gå längs upptrampade vägar. Genom alla åren har merparten av de jag mött i form av pedagoger, chefer och annan personal varit helt fantastiska. Någon gång har jag tyckt att enstaka människor jag mött varit mindre lämpliga, så är det nog alltid i de flesta yrkeskategorier. Men den stora massan består av enastående människor som dag efter dag kämpar för att tillämpa sitt yrke och det dom tror på med största empati och glöd. Enastående är ordet!

I min vildaste fantasi har jag aldrig kunnat drömma om att få vara med om människor som tror att barnen är till för dom. Att barnen ska bli en avspegling av hur duktiga de är som yrkesmänniskor och när de inte lever upp till de förväntningarna visar de med all tydlighet att de inte håller måttet. Att sedan tro att man kommer att hjälpa barnen att utvecklas från den utgångspunkten är ju ett skämt! Skolledningen är i full fart med försöka mörka sina tillkortakommanden och sprider ut ett rykte om att vi spridit vår skrivelse till all personal, vilket är absurt. Jag börjar misstänka att man använder sig av den här skrivelsen för att flytta fokus från sina egna brister.


Jag inser att inflytande och dialog är ett lotteri och att man där är helt beroende av enskilda faktorer som vilken rektor eller pedagog ens barn har. Skrämmande!

En annan tid

En liten glad sommar tjej som slipper sin väldigt avskydda overall! Idag när jag hämtar henne på förskolan sitter hon vid ett litet bord med en kompis mitt emot och en kompis som står och lagar pannkakor till dom på låtsas. Det är inte förrens jag sitter i bilen och kör därifrån som det slår mig hur annorlunda den scenen var mot liknande lekar när jag var liten. Den lite större kompisen som ska börja förskoleklass till kommande höst, han står och steker låtsaspannkakor till sina lite yngre tjejkompisar. Jag förstår att det är långt kvar till när vi har en jämnställdhet i dess rätta bemärkelse, när jag reagerar på att så skulle jag och mina kompisar inte lekt när jag var liten. För mig handlar jämställdhet väldigt lite om vem som gör vad, utan snarare hur vi väderar det som sker. Vi tycker fortfarande att det är så mycket häftigare när killar gör något normbrytande än när tjejer gör så. För dessa barn var det en självklarhet, för de har sett sina pappor stå och steka pannkakor till sina familjer.

Min lilla ljuvliga! I sommar fick hon lära sig att bada i annat vatten än de tempererade. Här vid en brant klippa där vi lagt ut en trasmatta (enligt ypperligt tips från goda vänner) så att hon slipper skada fötterna. Gott med goa bilder när mörker och rusk hägar i vardagen.

Snurrigt värre

Mitt liv just nu är en snurr i hög fart. Har bestämt mig för att sakta ner. Jag funderar kring det här när man låter andra människor stjäla ens engagemang ifrån en. När man låter lusten rinna ut. Jag har hört till leda att det är en själv som bestämmer sin egen status och jag håller med i de flesta fall. Men då och då händer det att någon person eller situation triggar igång såpass mycket att entusiasmen försvinner. En vän sa till mig en gång att de flesta konflikter skulle lösa sig om människor förstod att det här med att kunna bekräfta för någon annan sina egna misstag. Det är det som de flesta av oss har svårast för. Vi löser det på olika sätt. En del löser det genom att försöka hålla sig undan konflikter och andra genom att ständigt se misstagen i andra. Sen finns det några som inte värjer sig för konflikter. Inga av de varianterna är bättre än någon av de andra sätten, det är bara olika konsekvenser man får leva med. Jag är en person som i olika delar av livet provat olika modeller. Det här att hålla sig undan konflikter är något jag provat minst, men jag har praktiserat det mer än vad många som känner mig idag tror :-)

Den erfarenheten lärde mig att det är svårt att få djupa relationer med människor man undviker konflikter med. Man lär känna varandra till en viss nivå och sen kommer man inte så mycket längre. Det kan vara fantastiska relationer, underbara människor och härliga erfarenheter man gör med varandra, men man djupnar aldrig. Jag har också provat att försöka lägga alla problem i andras knän också, speciellt som yngre försöker man den här modellen. Den varianten lärde mig att insikterna blir få. För är det alltid någon annans fel, så behöver man aldrig reflektera över sig själv. Bekvämt, men otroligt ytligt och ensamt. Det är inte många som orkar ha en långvarig relation med någon som alltid vill lägga sina egna tillkortakommanden i den andres famn. Sedan finns det dom där som alltid ser alla fel andra har, men inte har förmågan att betrakta sig själv och sina egna brister, som vi ju alla har. Jag har alltid undrat om det kan vara ett sätt att flytta fokus från sig själv till andra, så man slipper se sig själv.

För det gör ont att betrakta sig själv och de brister som finns i en själv. Det gör förfärligt ont, för jag tror att vi är många som går runt och gärna vill vara utan dom. Men samtidigt är ju våra brister, det som gör oss mänskliga. När man kan betrakta dom i sig själv, så är det också det som gör att vi kan se förlåtande på andra, för vi förstår ända ner i vår konstitution, eftersom vi själva varit där. De där som inte värjer sig för en konflikt är något jag prövat en del, mer i olika perioder i livet. Det är inte alltid den bästa vägen. Men i de stunder då det är nödvändigt är det en bra egenskap att kunna hämta hem i sitt inre. Det finns tillfällen då det är bättre att undvika så mycket det går, men det finns också tillfällen då det är nödvändigt att man ställer sig i skottlinjen. Vilka tillfällen det är, kan vara svårt ibland att se innan. Oftast ser man det först efteråt.

Men jag personligen tror att det är av yttersta vikt att kunna betrakta sig själv och erkänna sina brister och tillkortakommanden när det är nödvändigt. Lika ofta som det är viktigt att vi erkänner för oss själva när vi gör något bra eller bara tycker om oss själva för att man är den man är. Jag önskar ibland att jag kan vakna på morgonen och bara gör allting på bästa möjliga sätt. Det blir tyvärr inte alltid så i mitt liv. Alltför ofta kan jag gå och lägga mig på kvällen (eller natten) och önska att jag varit en bättre mamma, en roligare fru, en snällare dotter eller varit en bättre vän. Men ju äldre jag blir inser jag att jag inte är ensam om detta. Det hör till. Vi behöver en viss mått av ofullkomlighet, för det är det som gör oss mänskliga.

Jag har inte svårt att varken se eller förstå att andra är ofullkomliga. Jag har heller inga problem med att de inte kan erkänna sina brister och tillkortakommanden. Det jag däremot har ohyggligt svårt för är när man låter andra betala priset för sina egna brister. En sak är svårare än det och det är när det är barn som betalar det priset, sånt gör mig både väldigt ledsen som fruktansvärt arg. Det finns en föreställning om att barn och deras känslor inte går att ställa i relation till det som vi vuxna känner. Barns känslor är av exakt samma karaktär som det som vuxna känner. Det skiljer sig också i samma variationsrikedom som hos oss vuxna. Det som däremot skiljer är förmågan till att sätta dom i ett vidare sammanhang, eftersom barn inte har samma mängd av erfarenhet av helt förklarbara skäl. Skälet är att de inte hunnit leva lika länge som oss vuxna.

Jag är väldigt engagerad i mina barn, deras skolgång och deras liv i stort. Jag har inte altlid varit säker på om jag vill ha barn. Väldigt länge kände jag att jag inte ville ta på mig det ansvaret, det kändes för stort och för komplicerat för mig att mäkta med. Den dagen jag insåg att min längtan var större än mina förbehåll, ja då började jag sakta vänja mig vid tanken. Sedan kom mina pojkar och fullständigt skakade om både min och Mattias värld. Mina erfarenheter före fem år, har naturligtvis påverkat mig starkt. Framförallt min erfarenhet av utlämnande och maktlöshet. Att som barn får erfara hur det känns att vara maktlös, så maktlös att hela ens liv hänger i en tråd förändrar en i grunden och något blir aldrig som det var från början.

För er som inte vet, så adopterades jag från Korea och kom hit som femåring. En erfarenhet jag är mycket tacksam för, trots att det finns saker jag gärna varit utan. Jag blir starkt påverkad när vuxna människor inte förstår att barn är utsatta, bara genom att vara barn. Vi som vuxna har en oerhörd makt och när vi har tillgång till makt bör vi vara medvetna om de skyldigheter vi har att förvalta det väl. Vi har skyldighet som vuxna att vara språkrör för dom i den vuxna värld de lever i. Vår främsta skyldighet är som föräldrar till våra barn, men också som andra vuxna för alla barn i vårt samhälle. De barn som finns runt oss, är de som ska vara med och skapa det samhälle våra barn ska leva i. Vi vuxna oavsett vad för barn vi har, vilka yrken vi har är skyldiga de små i vårt samhälle att föregå med gott exempel.

Det går inte att tvinga någon, eller lagstadga något, men det finns en moralisk skyldighet anser jag att lyssna in även de som kanske inte har språket i vuxenvärlden, att tala för sin sak på ett sätt som får oss att lyssna. I går var jag på ett möte i en av mina söners skola. Det jag har med mig främst från det mötet är hur vuxna människor bagatelliserar barns känslor eller berättelser av deras egen erfarenhet. Man försvarar en vuxen människa med fyra års högskoleutbildning, och avfärdar barnens utsagor som spekulationer. Anledningen? För vi har ju inte varit i klassrummet och sett. Undrar tillsammans med andra föräldrar om skolans utsagor till oss angående våra barn också är spekulationer, eftersom vi inte befunnit oss i klassrummet för att verifiera att det stämmer.

Jag blir arg över att barns berättelser om sina erfarenheter inte tas på lika allvar som när en vuxen berättar. Det är då jag inser att när någon inte är beredd att ta ansvar för sitt misstag, är det alltid adresserat till någon annan. När den andra då är barn, ja då blir konsekvenserna så förödande. Jag förstår att det här händer, både i hemmen och i skolorna, men det gör inte det mer acceptabelt. Vi har en skyldighet till alla barn att föregå med gott exempel. Vill vi att de ska bli ansvarsfulla individer, med förmåga att både förlåta och ha förståelse för andra, då måste vi vuxna lära dom. Att berätta och erkänna sina misstag skulle kunna lära dom att det inte är så farligt, att det går att korrigera de felsteg som alla kan göra. Så många konflikter som inte skulle behöva vara, om människor kunde ta ansvar för sina misstag eller brister.

Det är lätt att tappa fokus, när man möter människor som inte förstår att de är skyldiga barnen att anstränga sig att förstå. När man är en person som inte är rädd för att sticka ut hakan eller vågar säga emot, då är det lätt att människor projicerar sina egna rädslor på en. Detta kan ske på lite olika sätt. Det ena är att man blir den som är jobbig. Man kanske själv bär ett missnöje inom sig, men ser hellre förbi än tar fighten. När någon gör det som man själv undvikit, då blir det den som sticker ut hakan som blir måltavla för missnöjet. Det andra är att det blir jobbigt att se att andra engagerar sig när man själv undviker. Istället för att vara glad för att någon gör det, tycker man att de andra är bråkstakar. Det tredje är att man är rädd för det som sägs. Det kan vara något som sätter ljuset på något jag inte vill se. Då blir det budbäraren som får skulden för det den egna rädslan. I såna lägen är det lätt att låta sig bli stulen på sitt engagemang.

Lusten sipprar ut genom ens porer. Vi skulle på ett möte igår med rektorn på skolan. Det som det blev i verkligheten blev ett möte med två styrelseledamöter istället och en väldigt tyst rektor. Jag inser att den där skolan inte styrs av rektorn. Hon är en förvaltare åt de där två kvinnorna, själva föräldrar på skolan och är där för att vara språkrör för resten av skolans föräldrar. Min ena son kommer hem idag och ber att få byta skola. Han ber att få byta till sin tvillingbrors skola, helt självmant. Det är lätt i det skedet att vilja gå honom till mötes. För det kanske är så att man ibland måste lämna scenen för att låta andra ta ansvar eller ta konsekvenerna av sina egna handlanden. Det kanske är så att man stillatigande vill se på när ens barn far illa av att vuxna i deras närhet som är där för att ta vara på deras intressen istället gör dom till kärl för sin egen inkompetens. Då kanske jag är obekväm som inte orkar se på. Obekväm som påtalar det som många vill dölja. Att plötsligt befinna sig i sagan om kejsaren utan kläder är ingen rolig erfarenhet. Det är lätt då att bli bestulen på sitt engagemang.

Celia sticker ut huvudet genom biltaket när vi åker runt i Safariparken på Kolmådern. Här tar hon kort med sin låtsaskamera.

En liten kille i en större kropp

Lucas

Det märkliga är att han alltid kommer att vara den där tre-fyraåringen i min värld. Jag hade så svårt att förstå varför min mamma alltid envisades med att inte se att jag blev större. Nu när jag betraktar mina egna "små" inser jag att man ser på sina barn med ett annat perspektiv än vad man själv ser på sig själv. Som vuxen minns man mer av när de var små än vad de själva gör.

Nätverk av Kärlek

Här är Lucas och Johan med sin farmor och farfar (vänster till höger).

Mina barn har lyckan att ha ett nätverk av kärlek runt sig och för det är jag så tacksam. Mina killar har fått en sån fin uppväxt med framförallt farmor och farfar som ryckt in i tid och otid när min och Mattias tid inte alltid räckt till. En sak som enbart är farmor och farfars förtjänst är att de lärde våra killar att cykla som femåringar. Som de slet med detta. Det finns något inom mig som blir så lycklig när jag ser den kärlek, omtanke och engagemang som våra barn, alla tre, får av både farmor och farfar som mormor och morfar. En kärlek som jag själv som barn längtade efter. Jag har alltid varit outsider i mina familjer. Jag tror att varken mina mor- eller far föräldrar någonsin egentligen förstod det här med adoption och jag kände mig så sekundär gentemot alla mina kusiner i relation till dom. Det var först med min mormor på äldre dagar, då vi sågs ofta eftersom min mamma hade min mormor hos sig varje helg de sista åren hon levde, som hon närmade sig mig med den självklarhet jag längtat efter som barn. Därför ger det mig en sån lycka att se den kärlek som mina barn överöses med från just sina far- och morföräldrar.

Den i min barndom jag minns allra mest av, såsom andra kanske minns sina far- och morföräldrar, är min moster Gunbritt. Hon såg mig som det barn jag var och hon visade med sån tydlighet att jag var en del av hennes liv, som dotter till hennes syster. Den självklara kärleken och engagemanget var stort, trots att vi bodde fyrtio mil i från varandra. Fortfarande idag kan jag tänka på henne med saknad och längtan, för hon var en sån generös och kärleksfull människa som togs ifrån oss alla alldeles för tidigt.

Ett minne från när Celia är 2½ år. Midsommar och hon är lycklig och känner sig fin i den fina kransen som mormor har gjort till henne.

Obegränsade valmöjligheter och yttre navelsträng

Gårdagens mailkonversation var en intressant inblick i människors reaktion (inklusiva min) var gällande vår relation till prylar och barn. Jag insåg igår att mobiltelefoner är den yttre navelsträng som en del föräldrar har svårt att klippa av. Mobiltelefonen förser föräldrar med en illusion om trygghet och även en illusion om att ständigt kontakta sina barn. Det var som en god vän sa till mig, att en del föräldrar inte förstår att barnet i andra änden själv kan välja att svara eller vara kontaktbar. Vi som föräldrar kan lika lite styra våra barn att ha kontakt med oss som man hade när vi växte upp, då det mer handlade om att vi skulle ringa hem emellanåt när vi var hos våra kompisar. Jag tycker också det är intressant att föräldrar inte ser att detta också är ett ypperligt medel för barn att använda mot sina föräldrar för att få tag i de teknisak dyrgriparna. Det är bara att spela med förälderns behov av kontroll av trygghet kring sina barn, en sorts av trygghet som dessutom är väldigt relativ.

Ett annat perspektiv som kom upp är ju också vår omedelbara reaktion på strypta valmöjligheter i form av regler. I den information vi skickade ut till barnens föräldrar bad vi om att inte skicka med sötsaker och mobiltelefoner och andra tekniska prylar. Ett barn ville dessutom ha med sin pappa på lägret för denna begäran från oss. Anledningen? Det blev så mycket regler! Vi lever i en tid så våra valmöjligheter blivit fler, åt alla håll, att vi dessutom får oss matade den illusionen om att valmöjligheterna är obegränsade. Min undran är ju om det är så att människor inte klarar av att förhålla sig till de regler som kommer upp, för att vi anser att våra individuella rättigheter var gällande obegränsade valmöjligheter alltid måste komma före? Att alltid sätta kollektivet före är inget jag strävar efter, men jag blir beklämnd när man inte fattar att det finns situationer som kräver att man sätter sina egna behov åt sidan ibland.

Jag tänker att balansen mellan vad jag som individ önskar mig och vad som krävs för att jag som en del i ett större sammanhang ska bidra med, bla genom att ta till mig rådande regler. Jag tycker det är lite skrämmande att många barn idag växer upp med tron att jag ständigt ska bli underhållen, ständigt ska förses med saker och den bristande kunskap om att jag inte är ensam på denna planeten. Nu pekar jag inte finger enbart åt andra, utan jag inser att jag själv till vissa delar har gått på den minan själv. Jag inser ju att bara för att jag och Mattias har regler som i relation till andra kan vara snävare, så innebär det ju inte vi lyckats så mycket bättre. Jag inser bara att vi är många föräldrar idag som gör det oerhört svårt för våra barn, i all välmening. En god vän som har företag, får ibland vara med om att föräldrarna är med på jobbintervjuer. Då pratar jag alltså om unga vuxna.

Det finns en verklig navelsträng och den klipps när barnet föds. Sedan är det en ständig resa att hjälpa barnet att bli självständig. Då måste man som förälder se bort från sin egen betydelse och låta barnet bli självständigt. En grym svår uppgift, helt klart.

Trygghetsnarkomani

Det är en sak jag inte förstår. När blev teknisk utrustning ett trygghetssubstitut? Vad är det som får oss att tro att både vi själva och våra barn ska vara anträffbara på dygnets alla timmar? Missförstå mig inte. Jag är otroligt förtjust i den frihet som mobiltelefonen ger. Men jag har en anständig relation till den. Under resans gång som min generation har fått uppleva med den mobila revolutionen har jag fått uppfostra mig själv och bli uppfostrad av andra om hur jag använder denna frihet. Jag har varit med om att vara på café där halva tiden av min dyrbara tid gått åt till att vänta och lyssna på mobiltelefonsamtal som min "date" har istället för att träffa mig. Jag har varit med tillräckligt ofta i situationer där mobiltelefonen och dess frihet har varit viktigare än att träffa mig. Det tycker jag är oacceptabelt. Ibland stänger jag av ljudet på min telefon när jag träffar andra, för jag måste inte vara anträffbar hela tiden. Jag uppfostrar mina 12- åringar med att mobiltelefonen är ett oerhört hjälpmedel, men inte ett substiut för trygghet, eller kontakt.

Alltså, förstå det här du som inte känner mig. Jag är verkligen ett freak när det gäller tekniska prylar. Jag fullkomligt älskar dom och skulle vilja ha alldeles för mycket. Tacksam är jag över att jag har en ekonomi som sätter sina begränsningar. En kärlek jag ärvt från min far. Han har översållat våra liv med allehanda tekniska saker. Min far var bland de första med de mobila (?) telefonerna och hans förtjusning över dessa saker har jag stenhårt ärvt. Men jag har aldrig levt i någon illusion om att de är istället för något annat,s om tex. tryghet. När min son Johan ska iväg på läger nu på fredag till lördag med sin klass har vi som planerat lägret informerat om att vi inte vill ha med mobiler eller annan tekniska utrustning som tex. Nindento spel eller liknande. Vad tror ni händer? Min inbox är för närvarande "fylld" med mail där detta ämne behandlas.

Allvarligt talat. Vi ska inte till de inre skogarna i Lappland eller smålands djupa skogar. Vi ska befinna oss fyrtio minuter från hemmet. Vi ska till skogen i Lerum där vi hyrt ett hus av friluftsfrämjandet. Under fredag fram till 18:00 ska vi vara sju vuxna människor med telefoner som barnen har möjlighet att låna när de vill. Vi har en fast telefon som går att ringa in till. Sen kommer ytterligare en vuxen och då kommer vi fram till tre nästa dag vara åtta vuxna. Det är inte hundra barn, de är arton stycken. Vi kommer alltså att vara 2-2.5 barn på varje vuxen. Ett av argumenten är just barnens trygghet. I min värld ifrågasätter jag detta. I morse ringer en av mina bästa vänner som i går kväll fått reda på att hennes son, nyss fyllda sjutton, blivit rånad under fredagkvällen. Hennes förtvivlan över att någon stått framför hennes enda barn och hotat honom med kniv. De misshandlade hans ena kompis och knuffade den andra. Tre lungna grabbar som blir inringade av andra grabbar som vill åt deras mobiltelefoner och kontanter. Min väns sons telefon ratade de eftersom den ansågs för gammal. Men de andra killarna hade otur och blev av med sina. Var var tryggheten där?

Det finns inget vi kan göra för att skydda våra barn när olyckan är framme. Framförallt inte en mobiltelefon, som i denna situationen var det primära föremålet för rånet. Vad lär vi våra barn som tycker det är värt att hota någon med kniv och misshandla andra för denna tekniska pryl. Vi ger signaler om att detta är en jätteviktig pryl, när vi inte ens kan säga till vårt barn att du klarar dig utan din mobil under ett dygn. I min andra son Lucas klass, var det en självklarhet att inga mobiler skulle med. Barnen protesterade lika högt där. Jag ställer mig frågande till denna trend bland föräldrar. Det handlar om en övernattning. Barnen i Lucas klass var borta i tre hela dagar med två övernattningar och klarade sig väldigt bra! Där var vi bara sex vuxna med på nitton barn och alla barnen överlevde och ringde sina föräldrar när de ville och det passade i schemat. Utan problem. Jag tror vi gör våra barn en otjänst när vi invaggar dom i denna illusion om att lösningen på våra problem sitter i mobilen. Jag ska avsluta detta inlägg med en kommentar som min man Mattias gav mig när jag ringde honom en gång då jag hade problem med bilen och befann mig på annan ort. "Erica, vad tror du att jag kan göra härifrån för att hjälpa dig?"

Ps. Vi är fyra föräldrar som lagt ner oerhört mycket tid på detta och inte en j*el som kommenterar något positivt. Varför är det så svårt för föräldrar i denna klass att vara glad för något istället för att ägna sin tid åt ovesäntligheter?!?

Om svamp och mode

Läs denna, så förfärligt bra!

Celebrity Collage by MyHeritage

En kul grej jag hittade hos Sara. Är du intresserad, så gå in här och kolla själv. En total meningslös med rolig sak man kan göra en söndag då regnet öser ner ute.

MyHeritage: Celebrity Collage - Free family tree - Genology

Jämnställdhet I

Det här med jämnställdhet är ett rätt laddat ämne, även bland svenskar som lever i en av världens mest jämnställda länder. Det jag tycker att Sverige har lyckats med är att ge alla människor oavsett kön eller ursprunglig klass (även om man nu inte ska prata klass numer), möjlighet att få arbeta med det man drömmer om eller leva det liv man vill ha. Alla gör inte det, men för många idag tror jag det handlar mer om de egna prestationerna än om de möjligheter som finns. För vi har mer möjlighet än vad de flesta andra människor har i andra delar av världen. Detta innebär inte att vi inte kan sträva efter det som kan bli bättre, men jag tror att det är bra att också erkänna det som är bra. Jag läste för en tid sedan att det som man pratar om som "den Amerikanska drömmen", det individualistiska självförverkligandet är lättare att uppnå i de Nordiska länderna än i det land man annars tror att det händer, USA. Varför? Jo enligt den artiklen hade studien visat på att vi i Norden med vår jämlikhet och jämnställdehet ger människor bättre förutsättningar än i det starkt segregerade USA. Så i Sverige där vi levt med socialdemokratin under många herrans år, har haft högt skattetryck och där allmän vård och barnomsorg arbetats fram, är det större chans att nå den kapitalistiska drömmen än i kapitalismens högborg USA. Det tyckte jag var en väldigt intressant läsning och resultatet var något som både förvånade mig och fick mig att fundera mycket.

Så rent möjlighetsmässigt har vi kommit långt. Men personligen tror jag att vi snubblat över målsnöret. Jag anser att vi har sålt ut vår diskussion om jämnställdhet med de möjligheter vi ges. Bägge parter har möjlighet att yrkesarbeta, trots att man har barn. Men det vi har övergett är vår syn på jämnställdhet. Jag behöver bara titta flyktigt bland mina vänner och bekanta för att se att möjlighet till yrkesarbete automatiskt inte ger oss den jämlikhet vi behöver i värderingar och handlande i praktiken. Många kvinnor ser jag som i jämlikhetens namn lever ett oerhört ojämlikt liv, både praktiskt, ansvarsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Många kvinnor är det som har försatt sig i ett liv med tron om att de lever jämlikt i en av världens jämlikaste länder (till det yttre) för lika arbetsfördelning, delade bankkonton och olika pensionssparande som resultat. Att dammsuga lika många gånger, handla eller tvätta lika många gånger ger ingen jämlikhet. Jag vill utmana er som läser i tanken om vad jämlikhet är. Ni som har modet att kommentera, antingen här eller Facebook eller via mail, gör det. Jag menar på att vi i stort har ett jämlikt samhälle, men att kampen ännu ej är vunnen, för att vi kvinnor slutat se vad vi förlorat. Jag återkommer igen i detta ämne.

Det är svårt att vara motvalls kärring

Jag läste detta idag. Det är lätt att inte bli tagen på allvar när man har starka ekonomiska intressen som företräds av våra myndigheter som är tänkta att hålla våra intressen först.

Verktyg för relationer

Ikväll bjöd jag med några vänner på föreläsning om relationer. Det är Eva Berlander på Svenska Imagoinstitutet som höll i det. Det var väldigt givande. Jag och Mattias har gått på workshops med henne. En som heter "En resa i intimitet" och den andra hade hon tillsammans med Patricia Love där de visade oss verktyg på hur man kan använda mäns och kvinnors olikheter för att skapa mer närhet och intimitet i en relation. Låter så trist när man beskriver det svart på vitt. Men bägge upplevelserna var både levande och entusiasmerande. Kan varmt rekommenderas. Jag och Mattias köpte som tioårig bröllopspresent till oss själva den första workshopen och även träffat Eva i privata sessioner. Det som jag upplever som Evas signum är en närvaro av ovanlig sort och fingertopps känsla över de skeenden som sker i terapirummet, mellan de människor som befinner sig där hos henne. Mer än en gång har jag upplevt hur hon fångade viktiga delar som för oss själva hade gått förbi. En varm och genuin människa, med enastående förmåga till att se och möta de människor som kommer till henne, både på kurser och i privata sessioner. Hennes högra hand Elsa Gottfridsson är alltid så hjälpsam och fantastisk på organisation, också hon en varm och genuin människa. Jag har varit på rätt många kurser, varit i olika terapirum och har tidigare inte mött den form av genuinitet och närvaro som jag hittat hos dessa människor. Jag personligen tror när människor själva vågar visa sig som människor och inte ställer sig i en en "above" situation, så kan möte ske och det är det som sker med Eva i terapirummet, på workshops eller i ett hastigt hej eller hej då. Vill ni unna er något som par, eller som bästa vänner eller som barn och förälder, ja då tycker jag att ni ska kika på vad Eva och Svenska Imago Institutet kan erbjuda dig/er. Tack vill jag också säga till er alla som var med att det var roligt att ni följde med! Mattias pratar redan om att han har lust att fråga alla män/pappor om de vill följa med nästa gång. Ett bra iniativ tyckte jag :-)

Diskrimineringens skepnad

Jag och Mattias har blivit helt sålda på en serie som gått på SVT här i höst. Nu går en vampyr våg över filmvärlden. Twilight och efterföljaren är något jag inte ännu sätt, men True blood som gått här på SVT är en serie jag följt. Det som fascinerat mig mest med denna serie är hur de genom att föra in det övernaturliga också synliggör det som de flesta väjer sig för. Jag kan inte låta bli att dra paraleller med den diskussion som görs i samhället i stort och i kyrkor i synnerhet, nämligen debatten om människors sexuella läggning. Man kan ju tänka sig att huruvida människor har för sexuell läggning inte skulle vara av betydelse för religiösa och troende människor, därför att det finns så många andra saker som är av substans att samtala om. Vadå undrar du kanske. Det jag menar är tex världssvälten, fred på jorden och framförallt kärleksbudskapet som oftast finns i de flesta religioner. Men ändå blir detta en stor fråga för väldigt många. Det är något som får igång den mest sansade människa. Jag ställer mig frågande till detta.

I Serien True Blood har vampyrerna trätt fram ur sina "garderober" för att en japansk forskare tagit fram ett syntetiskt blod som innebär att de slipper suga blod från människor. Nu är det många vampyrer som tycker det är skönt att leva "mainstream" bland människor. Detta väcker ett våldsamt hat bland många människor och ifrågasättande om vampyrer har lika mycket rätt som "oss vanliga". Bara det att se en poster där det står "God hates fangs", alltså "Gud hatar gaddar" fick mig att se paralellerna tydligt. Det är så att ibland behöver frågorna flyttas från vår verklighet för att synliggöra de mekanismer som ligger till grund för vad det är som gör att vi människor vill göra skillnad på folk och folk. I True Blood blir alla de där frågorna som man skulle kunna applicera på frågan om samkönade äktenskap, kvinnliga präster, svarta vs vita, katoliker vs protestanter, vad är svenskt (listan kan göras väldigt lång), så synliggjorda att man inte vet om man ska gråta eller skratta.

För det är beklämmande att se hur människor tar fram sin allra fulast sida när rädslan får bestämma. När vi kan respektera även det som kanske inte är förståeligt för alla. Det tydligaste var nu i gårdagens allra sista program, där en medlem av en religiös sekt meddelar en som blivit fast för mord på kvinnor som haft umgänge med vampyrer, att han är förlåten de mord han eventuellt begått för att hans intentioner var rena. De intentioner han menade var att bekämpa vampyrerna och människors rätt till sin ras och sitt blod. Mord rättfärdigades med "rätta intentioner". För så är det ju, att för vissa inom Kyrkan, rättfärdigar man diskriminering äv homosexuella och kliver rätt över andra värderingar som att älska sin nästa, det kärleksbudskap som är ett av det största i Bibeln. Man såller bland bibelord för att rättfärdiga sin hållning för att skydda den rädsla man känner för det okända, det som inte är likt mig eller det jag står för.

True Blood sätter ljus på de ljusskygga metoder, eller den retorik som används mot homosexuella idag. I serien i ljuset av vampyrer och deras livsvillkor och visserligen kryddat med både det ena och det andra. Men just för att det är en sån sanslös serie, så blir det så synligt. För som jag skrivit en annan gång, så är steget mot att handla ont inte långt ifrån en god gärning.

Om vår rädsla som hinder

Ulrica, jag vet att du ibland läser här och här hittade jag den där texten jag pratade om på vår promend

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva,
hur skulle Jag kunna vara genialisk, underbar, begåvad, fantastisk?
Men varför skulle inte Du vara det?
Du är Guds barn.
Att du låtsas vara liten hjälper inte världen.
Det finns inget upplyst i att krympa
för att andra Människor inte skall känna sig osäkra i din närhet.
Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.
Vi är födda för att manifestera Guds härlighet som är inom oss.
Den finns i var och en!
Och när vi låter vårt eget ljus lysa,
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak.
När vi är befriade från vår egen rädsla,
befriar vår närvaro automatiskt andra.

Marianne Williamsson, Nelson Mandela i sitt installationstal 1994, Sydafrika

Förändringar och reflektioner

Ett inlägg jag hämtat från min gamla blogg, som jag gjort lite ändringar i.

Har ni varit på promenad när ljuset förändras och ett skifte sker? När man hinner fånga ljuset, precis innan skymning tar över. När ljuset börjar sjunka, men fortfarande silas genom en skir grönska som på våren. Det är något helande med naturen och den påverkar våra själar. Transformation. Något som ändrar form, övergår i något annat. Hela vår natur vittnar om detta, att ständigt skifta skepnad trots att det finns något återkommande i det hela. Det är nog det vi människor klarar av. Förändring som har sina rötter i något igenkännbart. Det är få människor som orkar med när det skiljer sig radikalt från det man redan har. Det är kanske därför som förändring över tid är lättare att handskas med, när det sker nästan obemärkt dag från dag. Men plöstligt efter några år inser man att en förändring har ägt rum. Det är som ljuset under dagens gång. Från morgonens försiktiga men ändå väldigt klara ljus, det skarpa men varna ljuset som finnsmitt på dagen, eftermiddagens ljus om sjunker lite och speglas genom den grönska som finns och till skymningen, där ljuset sakta skruvas ner, som en dimmer. Det blir någon form av tidsmarkör och hjälper oss att skilja händelserna åt lite, som ett färdigrutat papper. Vi färdas ständigt från en punkt till en annan. Hur vi gör det påverkas förutom av oss själva också av alla de andra färdkamraterna vi har i våra liv. Det finns många som tänker sig att den enskilda personen själv kan påverka allt. Jag har själv varit en som trott det. Jag inser att det är ett förenklat sätt att se på livet. Det förutsätter att vi inte har relationer med någon annan. I relationen är man inte ensam härskare. I sig själv kan man lura sig själv att man är det, men i möetet med en annan människa, blir det så tydligt att vi är två som påverkar.Det märkliga är att oavsett var människor befinner sig, om det är inom någon kyrka, idrotten, arbetsplatsen eller bland böckerna på självhjälps delen av bokaffären, så gror en längtan efter de enkla svaren. Enkelt är inte alltid det som är bra för oss. Det finns människor i min omgivning som tycker att det är helt galet när man möter en troende/religiös människa som förenklar och är ensidig. Men de skulle aldrig reflektera över hur vansinnigt det är att förenkla livet som många av dessa självhjälps böcker vill få oss att tro att livet är.Vi tilltalas av det enkla, oreflekterande som vill ge oss enkla regler till livet. Det är bara det att livet inte låter sig tuktas. Livet är en förhandlare, något man ingår en relation med. Där ges och tas och resultatet är inte alltid det man själv önskar sig. Visst kan vi påverka mycket. Jag tror inte som en del att "ödet" bestämmer hur det går. Nej, vi påverkar mer än så, men att helt designa sitt liv, det är en utopi i drömmen om det enkla livet. Livet handlar om att stöta och blöta. Ibland lyckas vi vansinnigt bra med det vi vill företa oss, ibland faller vi som en pannkaka, men jag har börjat inse att det hör till. Det vi kan däremot är att ständigt öva oss i att vara snälla och respektfulla mot oss själva. När vi är det ökar också förståelsen för vår omgivning. Att bygga empati handlar om att bygga en förståelse bank. Att det endast skulle kunna ske med hjälp av vårt intellekt, är ju en villefarelse. Empati behöver också erfarenhet. Att förstå att det skulle göra väldigt ont om jag slog i huvudet i de murade spiskupan (som jag gjorde en gång) är en väsenskild skillnad från att verkligen känna hur ont det gör när man gör det.Sedan kan ett antal "fall" hjälpa vårt intellekt att bygga förståelse, men det handlar om ett ständigt utbyte av dessa två. Intellekt och erfarnehet. När jag tänker efter så slår det mig att denna "tvåsamhet" går igenom överallt. Eller snarare dialogen genom allt. Ensamma, utan andra människor i våra liv blir vi stumma, men i interaktion med andra så utvecklar vi vår förmåga till empati och ökar vår världsbild. Förståelse kräver dialog. Dialog behöver inte allitd innebära konsensus, men i dialogen utmanar vi vår förmåga att se utanför oss själva. Dialog för mig handlar till stora delar om förmågan att också ifrågasätta vår egen ståndpunkt eller världsbild. För mig är dialog en nödvändighet, som att äta och sova. Mötet sker i detta anser jag. Förmågan att ifrågasätta sin ståndpunkt utan att för dens skull ifrågasätta sin egen existens. Många människor jag möter har svårt med det. Det är som när ljuset silas genom grönskan på en kvällspomenad i Maj, man ser världen i ett annat ljus. Så är det för mig i mötet med andra människor. Världen får ett annat ljus, förändring består bara i att man ser annorlunda. Allt annat ser likadant ut, tills jag bestämmer mig för att flytta på mig, förändra min ståndpunkt. Förändra min utsikt.

Nästan så här skrev jag i Maj.

Vill du ha ett gott skratt?

Ögonen tåras, magen krampar och jag kan knappt sluta skratta! Fick via Mymlan ett tips om en blogg. Hjälp! Vilket skrattanfall jag fick och när jag har tid ska jag gå läsa hans andra inlägg. Men vad du än gör, gå in och läs, för det här var roligt!

Höst Kyss

När hösten är här och alla löven har fallit av, så blir kontrasterna i naturen tydligare. På min promenad idag såg jag hur hur bergsknallar och andra kullar blev synligare mellan trädens nakna grenar. På våren och sommaren täcks de av gröna blad som formar en grön kulle eller förhöjning. På hösten ser man igenom och perspektiven blir annorlunda. Höjdskillnaderna djupnar. Det är en form av skönhet som fångar mig och väcker en förundran över denna vackra natur som omger oss. Det finns en närvaro i naturen, oavsett om det är skog, berg eller hav, som tar mig med storm och får mig att andas med själen som inget annat kan åstadkomma.

Idag har det regnat och man känner riktigt hur kylan gömmer sig bakom höstens andedräkt och vindpustarna har slutat smeka och övergår i höstkyssar. Biter till i kinden och ögonen tåras och ändå bedåras jag över den skönhet som naturen bjuder på. Mitt hjärta bankar hårdare för våren och sommaren, men det innebär inte att jag inte ser den skönhet som hösten dukar upp. Den nakna och nästan burdusa skönhet som avtäckning av löv och blommor innebär. Där sten och berknallar harmoniserar med trädstammar och några enstaka löv i höstiga färger. En skönhet som brutalt tränger sig på, men ändå vittnar om en ny vår.

Ibland äter sig vissa saker in i själen

Ibland finn det saker som äter sig in i själen på ett vackert sätt. Sånt som ingjuter så mycket glädje eller Aha upplevelser. Den här låten med Melissa Horn är något som har ätit sig in i mig och blir bara bättre och bättre ju mer jag lyssnar. En anna sak som får mig så där lyrisk är naturen med sin ständiga förmåga att klä sig i olika skrud, beroende på vilken tid på året det är. Bilden överst är tagen för att bli bakgrundsbild på datorn, vilket den är i skrivande stund. Ser ni tången, den är röd som bara hösten kan bjuda på. Helt fascinerad är jag, eftersom jag inte sett höstig tång någon gång förut. I eftermiddags hittade jag hos en blogg jag följer denna text som växer varje gång jag läser den. Bara överskriften får mig att bli alldeles lyrisk. Den lyder så här: "Vikten att förstå Gud sämre". En fantastisk överskrift tycker jag. Läs texten och säg mig vad den säger dig!

Den långa kedjan

Hösten smyger på och naturen ger oss hintar om att den är på väg in i sömn, eller kanske att den redan gått och lagt sig. På sommaren då strandrågen fortfarande är grön och full av framtidstro och nu då den synligt guldgul reser sig mot himlen och vittnar om soligare dagar som gått. Den står där i sanddynerna, med full förvissning om en ny vår. Förutom familjen är vänner en oerhörd rikedom. Vi människor har starka behov av att bli sedda och då framförallt genom vår omgivning. Så tänker jag mig vänskap, att äkta vänner ser de delar av en som är gröna och livgivande, samtidigt som de också ser och accepterar de delar inte är lika fördelaktiga. Att trots våra egenheter, våra tillgångar och belastningar ändå väljer att spendera tid med varandra, för att dela med sig och ta emot. Som detta träd jag hittade på vår promenad. Ibland ser vi inte ut som vi förväntar oss och ändå väljer vi att se det magiska i varandra. För mig är vänskap just det, att trots våra olater så envisas vi med att se magin i det som handlar om den andre. Det finns en styrka i det. Jag har genom tiderna alltid haft en förmåga att oftast se det magiska i varje person. Ibland när jag er mig själv i spegeln så upptäcker jag att jag förändrats genom åren.

Jag hade en tid av ren skär depression, för att jag inte kände igen mig själv. Jag kände mig så desillusionerad och våldtagen på min världsbild. Utan att vara alltför naiv hade jag en förmåga att se det som var gott i andra, en förmåga jag fortfarande har, med viss modifikation. Det som tillkommit är att jag är mer vaksam idag än förut. Jag tror inte mer på att alla vill mig gott. Den första revan kom genom mitt första äktenskap, då han nästintill slog mig sönder och samman, och då pratar jag inte bara om den kropp han gav sig på, utan den person jag var.

Nästa reva kom med den äldre man som var min mentor i några år. En person som jag valde att lita på, trots inre varningssignaler. I rädsla för att förlora de vänner jag fått genom den gemenskapen, valde jag att se bort de delar jag egentligen inte trodde på. För den ensamvarg jag alltid har varit behövde för en tid känna sig inkluderad i en gemenskap. Den gemenskapens krav blev till slut så horribla och så uppenbart sjuka att jag till slut valde att gå.

Min lärdom från den tiden är att äkta vänskap också tål oenighet och har tålighet för kritik. Vänskap som inte tål att man delar olika val och olika förhållningssätt är inte värd att härbärgera. När rädslan att förlora är större än glädjen i våra olikheter, då ska man tänka den där extra tanken som vänder en tillbaka till de sunda vätskor som vi ändå har någonstans inom oss. Jag tror starkt på att vi behöver ta vara på våra olikheter lika mycket som våra likheter.

De vänner som stannar i mitt liv idag, är sådana som tycker om mig med allt vad jag är. Min envishet, glädje, sorg, generositet, snålhet, mitt kontrollbehov, mitt temperament och min förmåga att ibland vara för rak och tydlig med vad jag tycker. Jag känner en sån oerhörd glädje för de vänner jag har i mitt liv, de som stannat till för en stund, de som väljer att ta mig till sig och de som ser en tillgång i alla mina olika och ibland motsägelsefulla sidor.

Man behöver de där vännerna som funnits en bra tag, lika mycket som de nya, för med varje person som väljer att delge varandra sin vänskap finns möjligheten om att upptäcka fler sidor av sig själv. När denna hösten drog igång var mitt löfte till mig själv att göra mer plats för umgänge med mina vänner. Det har det också blivit. Ett av de tillfällena var nu i helgen. Några vänner och jag beslutade redan i början av hösten att ta oss en schoppingtur till Ullared med övernattning i en stuga som ägs av den ena av oss. Vi åkte tidigt i fredags och kom hem på eftermiddagen på lördagen.

Förstår ni hur trångt det blir att vara fyra personer i en bil, där fyra människor shoppat som galningar? Efter ompackning när vi kom tillbaka till stugen fredag kväll fick vi bort en kasse var. Detta plus vår andra packning skulle alltså in i den bilen. Helt galet kul när vi satt bland grejer både mellan fötterna och på våra knän. Vi fick mer eller mindre packa oss in i bilen och packa oss ut. Vi hade fått körförbud ifall polisen sett oss.

Lördagen bjöd på sol och en underbar promenad fick vi i trakterna kring Frillesås. Lång morgon med frukost, samtal, promenad och en snabb kik in på freeport i Kungsbacka. Plånboken blev platt, men så är jag också nästan färdig med julklappsinköp för i år och det är inte ens december!

Under promenaden betraktade jag de här kvinnorna och kände mig priviligierad över den rikedom de ger mig genom den viljeakt som de visar genom att dela glädje, vardag och överseende med alla de olater vi bär. Jag är i en period i mitt liv då jag känner mig rik på vänner. Människor som både vågar tala om det de tycker om hos mig, samtidigt som de vågar ifrågasätta. Det är en rikdom som är större än vad de flesta förstår.

Har man varit del av en gemenskap där ifrågasättande varit tabu, där oliktänkande var ett hot, ja då värdesätter man helt enkelt andra människors förmåga att ifrågasätta och deras förmåga att ta kritik. En värld där inte det finns rum för meningsutbyte som också rymmer olika ståndpunkter, är en otäck värld tycker jag. För det är full möjligt att älska utan att tycka lika.

Denna helgen var det dessa tre som förgyllde min tillvaro och som fyllde på vänskapskontot. Fantastiska människor som bär på tre olika personligheter. Väldigt tacksam är jag över att få samtala, bli ifrågasatt och delgiven bitar från era liv. Vänner med förmåga att spegla tillbaka och låta sig speglas. Tack!

Här är Lena, en härlig bild som speglar mycket av henne. Blicken fylld av humor och närvaro. En person som vågar vara sig själv och med förmåga att med enastående humor och precision förmedla sånt som för andra skulle vara omöjligt. Lenas värme och omtanke är något signifikant för henne som är svår att omsätta i någon form av beskrivning som skulle göra henne rättvis. Lena kan både med rakhet och omtanke förmedla det hon ser och det är något jag uppskattar grymt med denna människa.

Gunilla som är vän med Nina sedan lång tillbaka i deras historia, är en varm person som gärna ser det som är bra hos andra. Gunilla är en person som växer för mig, varje gång jag möter henne. Gunilla har en enastående förmåga att se färg och form, en förmåga jag inte ens skulle kunna träna upp. Det jag upplever som starkast med Gunilla är att hon uppvisar ett äkta intresse för andra och har förmåga att lyssna på ett sätt som få klarar av. Det finns en äkthet hos denna människa som imponerar på mig.

Nina är den av dessa tre som jag samtalar oftast med. Vi har samma behov av att vända och vrida på frågeställningar. Det som imponerar mest på mig när det gäller Nina är hennes lyhördhet. Nina är en otroligt verbal person, men förmåga att prata och uttrycka sig som gör att få människor upptäcker hennes lyhördhet och förmåga att uppfatta de små skeendena. Man får lära känna Nina ordentligt för att upptäcka de sidorna. Nina kan också ha ett sätt att framföra saker som gör att hennes omtanke och förmåga att se saker i ett vidare perspektiv oftast försvinner i hennes engagerade sätt att framföra saker. Jag tror att jag ser det, eftersom jag lätt fastnar i samma fälla själv. Ibland tänker Nina med en snabbhet som gör att folk lätt missuppfattar henne och det tycker jag är synd, eftersom hon bär på så många bra ideer som försvinner i missförstånd. Nina har ett socialt patos och förmåga att se till de som är mindre lyckligt lottade än henne som alltid imponerat på mig. Hennes omtanke är av ett slag som värmer mig in i hjärteroten och gör mig glad.

Tacksam är jag för att dessa tre både lyssnar och är viliga att dela med sig av sig själva. Det gör att jag känner mig rik.

Tacksam är jag för de vänner som finns i mitt liv. Till alla er vill jag sända en glad tanke för att ni finns och berikar mitt liv. För vänskap är som en lång kedja av erfarenhet, omtanke och tålamod. Framförallt av ren skär glädje över alla de glada stunder som kantar livet och de stunder då tålamodet prövas och vänskapen överlever prövningar. Jag känner beundran för de vänner jag har, för att ni är så fantastiska!

Förtrollande Kväll

Julia och jag har barn i samma klass. Hennes son David är klasskamrat till Johan. Vår bekantskap började en gång på fixardagen som Johans skola har varje vår. Förra våren blev jag bjuden på en smycke party hemma hos henne och det var den mest märkligaste tillställning jag varit på. Förutom att alla smycken som två systrar tillverkar, var helt fantastiska, så utmärkte sig också sällskapet. Jag har aldrig tidigare varit med på en tillställning, speciellt inte ett som man kanske kan tänka sig som rätt ytligt, där alla närvarande föruotm att vara intresserade av varorna också var genuint intresserade av alla som var där.

Jag tycker själv det är väldigt kul att gå på såna här "homesales partyn" då jag som är en sån velepotta får chans att känna på saker och ting utan att bli stressad av att jag måste bestämma mig fort. Jag kan socialisera mig medans jag bestämmer mig vad jag vill ha. Som kinderägg, man får tre saker i en; god mat eller fika, träffa roliga människor och shoppa roliga saker. Jag har vänner som tycker sånt är vansinnigt ytligt och trist, men jag tycker det är ett genialt koncept. Tur är väl det att vi är så olika.

I Juni var jag bjuden till Julia på en Tjej Kväll med Spa inspiration, där hennes goda vän Linda gav oss smakprov på olika Mary Kay produkter. Det var kul att få gotta sig i det som för mig är min största last, hudvårdsprodukter. Men igår var jag där igen då Linda lite mer utförligare presenterade deras sminkutbud. Fantastiskt roligt att på ett avslappnat sätt. där man slipper stå med alla sina komplex själv, få prova ut vad som passar en själv. Kan varmt rekommenderas!

Här är några av redskapen för förvandling och förtrollning. Julia skämtade om att nu skulle man ha "före" och "efter" bilder och glömde sig att hon hade ett fotofreak hemma hos sig. Vilket påminde mig att jag tagit med kameran och bad om deras tillåtelse att lägga ut bilder på min blogg från denna förtrollande kväll som då var igår. Vi hade väldigt roligt och det gör själen så gott att få göra något helt onyttigt och bara umgås med roliga människor.

Här är kvällens värdinna nyligen rengjord med sköna produkter och helt utan makeup. Vacker redan nu, men ni kommer att få se vad färger kan göra.

Här tar Julia på sig foundation som Linda tagit fram och som passade väldigt bra.

Här med Foundation fint fördelat över ansiktet

Här har ögonpenna kommit på på ena ögat. För skojs skull valde vi olika färger till varje sida av ansiktet, vilket blev väldigt kul när resultatet var klart.

Här kommer ögonskuggan på.

Ser ni hennes vänstra öga, den högra för er som betraktar. Förvandlingen har börjat!

Förvanlingen fortsätter!

Här målas det vidare. Gröna färger valdes

Nu kommer rouget på

Andra ögat får sin behandling, mera vardagstoner valdes

Här har vi det färdiga resultatet :-)

Här är ena sidan

Vardagstoner

Mer sensuellt och fest

Här är hon lika vacker som tidigare, men mer förtrollad ;-)

Här är Jenny, rengjord och utan smink

Här med foundation och påbörjat öga

Guldtoner har valts, passar hennes ljusa hy tyckte jag och Julia

Här ser man redan hur de tillsatta färgerna tar fram den blå tonen i hennes ögon och gör att ögonen ser större ut

Nu blir Jenny inte glad, för hon gillar inte profilbilder, fast denna tyckte jag blev så fin

Förtrollningen tar fart!

Här är det färdiga resultatet

På både Jenny och Julia såg man skillnaderna mer än på mig.

Jennys ögonfransar var något i hästeväg. Både jag och Jenny valde två olika mascaror till ögonfransarna. Den ena skulle vara mer fyllig och det var den verkligen. På Jenny syntes det otroligt bra.

Här ser ni hur mascaran öppnar upp ögat och ger den där fylliga looken. Visst låter jag som en reklamsnutt ;.)

Här är andra sidan

Färger kan verkligen göra att olika delar lyfts fram! Ännu en vacker kvinna är förtrollad!

Här är jag helt rengjord och osminkad. Ser ni den sura minen? Det var antingen den eller massor med bilder då jag blundar. Jag är en "blundare" när blixten är framme

Linda tipsar migom foundationen

Här blev resultatet när foundation är lagd

Jag har varit på liknande sminkpartyn både för Mary Kay och andra märken och det som skillde sig denna gången är att jag nu fick handgripliga tips på hur jag sminkar mig. Mina ögonlock har som bekant inget "veck", vilket gör att sminkningen blir annorlunda. Nu fick jag bra tips på hur jag kan göra. Väldigt kul. Ser ni att ena ögonlocket har påbörjats?

Här försöker jag avgränsa ögonlocket på det sätt jag fått tips om

Ena sidan på väg att bli klar, nu är rouget på plats

Här är den sidan klar

Så här blev det

... och så här

Julia tar massor av bilder, mycket besvärande för någon som trivs bäst bakom kameran!

Klar!

Många grejor var det!

Linda, Julia, Jag och Jenny

Detta är Linda som höll i det hela. Klickar du på länken ovan kommer du till hennes hemsida på Mary Kay. Fantastisk mysig människa. Lyhörd och kunnig. En härlig kväll blev det med mycket skratt och experimentlusta :-)