måndag 6 april 2015

Vi är varandras fyrar när livet stormar.

Vi är varandras fyrar när livet stormar. Vi måste bara tillåta oss själva och varandra att vara det. 

Det är oftast genom att se andra uppleva eller genomleva saker som man kan identifiera delar av sig själv. Det är därför jag tror det är så viktigt att vi delar med oss eller ta del av andras berättelser. 

Vi har olika gåvor, olika begåvningar. En av mina är att jag har lätt för att fånga upp nyanser och samtidigt lätt att överblicka skeenden som har med mänskliga relationer att göra. Jag uppfattar saker i tidigt skede. 

Att se mitt barn med depression och hur han kämpar med en existentiell livskris har fått mig att inse hur handfallna vi är över denna sjukdom och det faktum att det finns själsliga sjukdomar de allra flesta har dålig kunskap om. 

Jag vet en del, eftersom jag själv har lidit av depression och själv genomlevde en omtumlande livskris som tonåring. Då såg man det mest som tonårsproblem och fortfarande har man svårt att se depression och livskriser hos unga människor. Man tillskriver det oftast till något som har med åldern att göra.

Många förväxlar depression med någon form av ledsnad. Det har sällan med att vara nedstämd i vanlig bemärkelse, snarare en tung känsla av avdomnande. Att vara frånvarande i sitt eget liv. När känslorna kopplas på är det oftast ångest som knackar på först. 

Min son uttryckte när han åt i eftermiddag att det kändes så märkligt. Att hunger och mättnad flöt ihop och att skillnaden inte var tydlig. Det kändes mer som samma slags hål i magen före maten och efter maten. 

Jag minns själv att när det var som värst så vilade min vardag helt på referenser. För min del åt jag alldeles för mycket för att jag var så livrädd att vara hungrig. Jag duschade för att jag visste att det var så jag tog hand om kroppen, inte för att jag hade förmågan att känna mig varken smutsig eller ren. 

När jag stod en morgon och sminkade mig insåg jag att jag den dagen la make up mer i stil med "fake it until you make it" och att jag inte kunnat göra det på mycket länge. En vän till mig sade en gång att ju mer fräsch hon såg ut, desto sämre dag försökte hon maskera med sitt utseende. Jag lyckades aldrig fixa ytan hur jag än mådde just då. Idag inser jag att jag mår såpass bra att jag är i stånd till det. Det krävs en viss mått av välmående för att maskera en tillfällig svacka. 

Ikväll beskrev en person på ett målande sätt hur det är att köra bil på Island när det snöat och vägarna knappt har vägpinnar. Att det handlar mycket om att gissa var vägarna går. En väldigt bra illustration av depression. Att tillvaron handlar väldigt mycket om att gissa sig fram eftersom känslorna, våra inre vägpinnar försvunnit. Vi blir blinda inför oss själva och det enda som vägleder oss är de erfarenheter vi hunnit bygga upp. Erfarenheten av en tonåring och erfarenheten av någon runt fyrtio skiljer sig avsevärt. 

Jag är envis, går över gränsen till tjat, därför att jag vet vikten av rutiner. I ett inre landskap som är nästintill väglöst är rutiner livsviktigt. Att sova, att äta, att röra sig och att träffa människor fastän man inte tror sig ha lust. Om och om igen predikar jag detta för min familj. Vikten av att dela in dygnet i samklang med övriga världen, därför att man redan känner sig som i en isoleringscell. 

Vi samtalar mannen och jag. Han handfallen och maktlös inför det som sker. Vi konstaterar att jag pga min förmåga att envist hålla mig fast vid övertygelsen om att det jag kände och upplevde inte var hela sanningen och min förmåga att kommunicera dämpat effekten av min långvariga depression gentemot familjen. Där det har varit kännbart är ekonomin som blivit lidande. Att leva fem personer på en lön är ansträngande och väldigt slitsamt. Där har mannen fått dra ett enormt lass. 

Däremot har vidden av hur jag mått inte slagit ner hos oss som det skulle ha kunnat, just därför att jag råkar ha en enorm förmåga att anstränga mig till min bristningsgräns i att hålla saker inombords. Detta genom att kamouflera med en annan form av "pratighet". Vår sons depression synliggör en okunskap om hur depressionen kan se ut i vardagen därför att jag ensam bar mycket av den effekten inom mig. Jag tänker att om jag inte gjort det, så kanske jag kunnat må bättre mycket tidigare. 

Att be om hjälp, se till att skaffa hjälp och visa sin sårbarhet är väldigt viktigt. Att vara duktig är ingen bra egenskap. Det är viktigt att berätta hur det är och begripa att genom att berätta, kan man få ett bredare perspektiv och en klarare insikt om alternativa vägar ut. 

Min egen erfarenhet gör att jag kan se nyanser. Den jag beundrar mest förutom han som lider av detta är sonens tvillingbror. Han kan uttrycka att han inte förstår, han kan utbrista i frustration det han inte mäktar med, men hela tiden lyhörd och där han kan visar sin kärlek till sin bror. 

Jag tänker att kärlek, tålamod, vilja att hitta lösningar och att strävsamt leta vägar ut, är en väldigt bra kombination. Jag väljer att vara väldigt öppenhjärtlig om detta, just för att det delas alldeles för lite om livet som det är. Det är roligt att se era vinglas, er glädje etc, men livet rymmer också detta och det finns människor som genomlever saker. Ibland får vi mer än vad vi orkar, men vi överlever ändå. 

Livet är beskaffat på så sätt att vi läker hur osannolikt det än känns. Det tar bara tid. 







måndag 30 mars 2015

Vårt moraliska ansvar som människor i åtskillnadens tid.

"Man har moraliskt ansvar för sina handlingar och sina ord, men också för sin tystnad." Bodil Malmsten

Det händer något märkligt i vår tid. Där används kunskap om rättigheter i ett syfte att rättfärdiga ignorans, i syfte att fylla uttryck och begrepp med ett nytt innehåll och att ta sig rätten att vara något samtidigt som man avsäger sig den rättmätiga beskrivningen av ett handlande, en attityd och av uttalanden. 

Det ger mig en surrealistisk känsla när människor omger sig med tyckande och åsikter i tät sammanblandning med kunskapsförakt och förakt för politiker och journalister. Att vara kritisk innebär att man har åsikter i nära förbund med kunskap, fakta och förmåga till analyser och reflektioner. Att svepa om sig ignoransens kappa utan att ha en förankring i kunskapsinhämtning är inte att vara kritisk, det är att hänge sig åt tyckande.  

Oavsett vad man väljer för förhållningssätt till liv, samhälle och sin omvärld, är det viktigt att förstå att den egna individen påverkar och är med om att forma det som sker och inte sker. Hur politiska vi tycker att vi är eller inte är, är det inte partipolitiken som gör skillnad i det stora hela, det är den mänskliga politiken som gör skillnad. Att vara människa, att vara levande, det är att vara politisk, oavsett om man vill eller ej. Det är just därför som både det vi uttrycker och det vi väljer att vara tysta inför eller när vi vänder bort blicken räknas. 

Det jag tänkt mycket på under de senaste åren är att det inte är det vi säger, utan det vi väljer att låta bli att säga som har störst påverkan för oss själva och vår omvärld. En fråga jag börjar ställa mig allt mer är vad jag ger min röst åt genom att välja tystnad. En fråga jag tror är allt viktigare och något vi oftare bör ställa oss själva och andra. 

Det är bisarrt när människor agerar rasistiskt, uttalar sig rasistiskt och ändå vill avsäga sig den rättmätiga beskrivningen. Som att ta sig rätten att vara på ett vis, men beskrivas på annat vis. På vanlig svenska brukar det kallas hyckleri. Det är som om människor blivit dummare och ohederliga. Det mest hederliga är ändå att stå för det man säger och gör och då använda de begrepp som redan finns i vårt språk. En rasist är en rasist. En sexist är en sexist. En homofob är en homofob. 

Det handlar inte om hur trevlig människan är. Det finns trevliga rasister, liksom otrevliga. Det finns otrevliga antirasister och trevliga sådana. Rasismen har ingen hudfärg, nationalitet eller kön. Den kan hittas överallt. Att vara gift med någon med annan etnisk bakgrund eller ha vänner med annan hudfärg gör en inte mindre rasistisk om man väljer att uttrycka sig så. Personligheten någon har ger inget fripass från det man väljer att uttrycka i åsikter och handlingar.

Det värsta med rasismen är att det bara är toppen av ett isberg, det som syns i malströmmen av den människosyn som skapar hierarkier, åtskillnad och syndabockar. En människosyn som är så godtycklig och helt utan anständighet att den efter hand byter skepnad och letar nya offer att sikta in sig på. Historien har visat det gång på gång. Henrik Arnstad beskrev hur rasismen blev en motor för fascismen och jag har tänkt på den meningen ofta.

 Att åtskillnad ger turbo till rädda människor i ett försök att "rädda" sig själva först. Precis som att forskningen visat att mobbare oftast mobbar andra som en strävan att själva slippa bli mobbade. Rasismen är det första som blir synligt i åtskillnadens människosyn, men långtifrån det enda som händer. Den kommer bara att ge alibi att hitta nya målgrupper. 

När vi väljer att vara tysta inför andra människors högljudda försök att göra åtskillnad, det är då vi blir medlöpare. När vi väljer att vara tysta inför andra människors aktiva val till okunskap, det är då vi börjar gräva både vår egen som andras gravar. När vi väljer bort tillfällen att ta till oss andra människors utsatthet för att vi själva inte erfar det, det är då vi börjar resan till att bli "en liten lort". 

Det är som Bodil Malmsten uttrycker: "Man har moraliskt ansvar för sina handlingar och sina ord, men också för sin tystnad." 

onsdag 11 mars 2015

Övning synliggör för oss vad som är möjligt.


Idag på träningen kom det en person jag sett frekvent på olika träningspass. Vi svettades tillsammans igår och hon dök upp idag och var både nyfiken och spänd inför en högintensiv halvtimme.  Hon var lite nervös för att inte hänga med ordentligt. Det fick mig att inse att vi ofta fastnar i förväntningar om att prestera mer än att uppleva. Jag replikerade med att det heter ju att vi tränar, just för att vi övar och inte för att vi är där för att vi redan kan allt. Sedan vad vi övar på är ju olika för oss alla. 

Jag själv är där för att öva på att fokusera, öva på att anamma att jag inte måste vara bäst, öva på att utstå tillfällig fysisk smärta, öva på att acceptera min kropp som den är, öva på att vara uthållig, öva på att tänja på min bild om vad jag tror att jag klarar av och mycket mer, men framförallt att öva på att må bra med hela mig. 

Häromdagen sa jag till min son att jag upptäckt att jag är mer tävlingsinriktad än vad jag tror. Han skrattade åt mig och menade på att det hade han minsann vetat om länge. Däremot tävlar jag till huvuddelen mer mot mig själv och jag tänker att till viss del är det bra, men att vi också behöver sporras av andra. Balans som i så mycket annat. 

Det finns en hårfin balans i att vara tävlingsinriktad och jämföra sig med andra. Det gäller att göra det för att sporra sig själv och inte för att värdera. Om man lyckas hålla det på ett sunt sätt, finns det en ärlighet som jag kommit att beundra. En avsiktsförklaring om att ge sig själv chansen att åstadkomma förändring och förbättring med något man vill och i det finns också en vilja att entusiasmera andra, samt att genom erkännande av vad andra åstadkommit låta sig inspireras av någon annans strävanden. 

I andras vinst bor möjligheten att själv förverkliga något. Där någon övervinner hinder finns möjligheten synlig även för andra. Jag har en vän som jag ibland "retas" med för hennes tävlingsinstinkter, men det är genom henne jag lärt mig att det också bor en stor vilja att både låta sig entusiasmeras som att inspirera. Jag tänker att förväntningar också föder löften. Det är ofta så att en person som förväntar sig något också är beredd att ge. 

Träning är att öva sig i att inte alltid prestera som man vill, men ändå öppna dörren till möjligheten att göra det. Att tävla mot andra är att utforska gränserna för vad man kan och låta sig inspireras och öva sig i att vara tacksam mot människor som ger möjligheten att se sig själv i ljuset av andra. 

Vi lär oss ofta att det är fult att jämföra oss, men idag slog insikten till om att det blir fult när vi lägger värderingar i våra prestationer och ser det som måttstockar för hur mycket vi är värda. Det är då det stjälper över på ett destruktivt vis. Däremot är jämförelsen till allas fördel om vi ser det som att vi visar varandra vägen till vad som är möjligt. Att träna är just det, att öva sig i att testa vad som är möjligt och att jämföra sig i dess positiva bemärkelse är att sporra sig själv att förflytta sina egna gränser. 

En av mina styrkor är att jag inte låter mig hindras av att inte vara lika bra som andra, att andras förmågor snarare visualiserar ör mig vad som också är möjligt för mig. Däremot har jag ibland sett att det för många blir provocerande när någon plötsligt blir lika bra på något eller kanske tillfälligt bättre. Jag tror att det är nödvändigt att öva på det, att glädjas åt andras framgångar och att det snarare finns möjligheter när människor går om en i färdigheter. Att det snarare handlar om att vi genom det ger varandra nya möjligheter istället för att vi ska känna oss hotade. 

Jag är en väldigt nyfiken människa och läser på om både ditt och datt. Jag möter ofta människor som provoceras när jag kan något de inte kan, som om min kunskap nedvärderade dem på något vis. Detta har ofta förvånat mig, då jag tänker att kunskap är till för att delas och inte användas som ett medel att värdera varandra. Jag möter också de människor som inte känner sig hotade av vad jag kan, som snarare ser kunskaper som en gigantisk marknad i tankar, erfarenheter och färdigheter. Det skapar en grogrund för tillväxt eller möjlighet att vila i varandra. Sådana relationer har jag börjat uppskatta mer och mer. 

Återigen tror jag att perfektion låser oss, begränsar oss och kväver möjligheter. Jag tror det är nödvändigt att sträva efter att träna oss i olika fält, inte att förvänta oss resultat innan vi ens börjat öva oss. 

I oss bor möjligheter och hur vi låter de växa beror på vår villighet att ge oss själva bra förutsättningar och det gör vi genom att glädjas åt det vi redan kan och ge oss chansen att öva för att bli bättre. I den resan behöver vi andra mer än vad vi tror. Tack alla ni som sporrar mig, inspirerar mig och gläder er med mina strävanden som resultat. Ni ger mig mervärde i livet. 

tisdag 17 februari 2015

Vi behöver nåd


Jag blir starkt påmind om det svåra i att dela det som smärtar oss, det som handlar om känslor av misslyckanden,  ensamhet och meningslöshet. 

I vårt sekulariserade samhälle har en icke formulerad religion tagit ett gigantiskt grepp om oss och just för att den inte är definierad och har ett namn kan vi inte förkasta den och ifrågasätta den som man kan med religioner. 

I sju år har jag kämpat med konsekvenserna av en överväldigande känsla av att inte höra hemma i livet, att vara så desillusionerad att meningen med allt försvunnit och där alla former av känslor mer och mer förlorat färg, form och lukt. 

Att begripa det som händer tog tid för mig att greppa och att förklara det för andra kändes som en direkt omöjlighet. Främst för att jag som aldrig hade svårt för formuleringar och ord plötsligt stod i det omformulerbara. Att jag som var så kapabel plötsligt blev oförmögen till det mesta, i perioder tom att sköta min egen hygien eller att äta. 

Just detta att det dag för dag kunde skilja sig åt. Att ena dagen klarade jag allt och andra dagen knappt ta mig ut ur sängen. Hur förklarar man en sådan inkonsekvens och motsägelsefulla bilder av en själv? Hur lyckas man ens förklara det för sig själv utan att bli förvirrad? 

Det är då bemötanden med att man inte ska tänka och grubbla så mycket får en att vrida sig i vanmakt, just därför att man under alla försök att låta bli fått en själv att förstå att det är lika enkelt som att bli en hund.  Att kommentarer som det mer understödjer ens smygande tankar om att ge upp livet snarare än att fortsätta kämpa som ett gnu man gjort från dag ett. 

Det är då som förslag om att man ska tänka mer positivt, göra affirmationer och läsa litteratur likt Mia Törnblom gör att något inom en dör, för det enda de förslagen visar är hur ensam man är. Att det är ens eget förbannade fel att man inte får till livslusten, som om det är ett medvetet val likt den att jag väljer potatis eller ris till middagen. 

Ensamheten i mörker är förfärlig. När någon ger ett klämkäckt förslag om meditation, mindfullness eller att tänka positivt handlar det inte bara om att man vill hjälpa någon, det handlar främst om att man vill hjälpa sig själv från det man själv inte hanterar, som otillräcklighet, någons överväldigande sorg eller det man upplever som negativt. 

Jag är helt övertygad om att människor inte gör detta av elakhet eller för att det inte bryr sig. Min erfarenhet är snarare att många bryr sig väldigt mycket. Vi hittar lösningarna i den tid vi lever och just i vår tid är det främst framgångssagor och bilden av den kapabla människan som dyrkas allra mest. Vi mår inte bra av att påminnas om att det finns fler perspektiv. Så är det med de flesta religioner att det är allra lättast att härbärgera de enkla förklaringarna och de enögda perspektiven. De är lättast att begripa och förhålla sig till. 

Det är vår tids stora religion.  Darwinismen iklädd manteln av självförverkligande, hälsoiver och strävan efter välbefinnande. Jag tror inte det är en slump att psykofarmaka är en av de mediciner som konsumeras mest, att Wellness industrin är så stor och att självhjälpsindustrin växer. De böckerna tar över psykologihyllorna i bokaffärerna. Helt okritiskt tar vi allt med hull och hår. Jag personligen tror att man kan hitta lösningarna i det mesta, men vi mår alltid bra av en sund kritik. Inga svar eller lösningar är allmängiltiga. 

Jag är på väg. Såg bilden och insåg att det är vi alla, alltid. I olika hastighet, från olika förutsättningar och till olika destinationer. Vi är alla på väg, alltid och har alltid varit det. Ibland behöver vi helt enkelt stanna upp för att se om vi vill dit vi tror att vi vill eller behöver vila. 

Det är när jag har ett barn som kämpar med liknande känslor och mår väldigt dåligt som jag begriper hur svårt det är att prata om detta. Om det varit svårt att prata om sin egen resa, är det nästintill tabu att prata om ett barn som mår dåligt. Jag å andra sidan tror det är nödvändigt att prata om detta. Att det finns passager genom alla människors liv som innefattar smärta, sorg och otillräcklighet. Att när vi gör det hjälper vi varandra att förstå att livet är så mycket mer än perfektion. Att vi ger varandra erkännande om att vi alla gör så gott vi kan med det medel vi har och att vi kommer långt på det. Det är ok att förtvivla och att det inte innebär att hoppet och möjligheterna försvunnit från oss, att det snarare kommer stärka oss i det långa loppet och hjälpa oss med medkänsla över det imperfekta. Vi behöver mer av sådant. 

Det är så ruskigt svårt att navigera genom sitt eget vuxna liv, att se sitt barn stukas redan i starten är så smärtsamt att det är svårt att beskriva och det som gör mest ont är att ens barn har det så mycket värre. Jag har mina erfarenheter, mina år och uppbyggda nätverk. Mitt barn har bara mina och andras ord om att det faktiskt blir bättre. Att våga när sikten inte riktigt är klar kan kännas övermäktigt då och då. 

Framför mig på bordet ligger boken om Kristian Gidlund som gett mycket för att få ett långt liv. Att inte hitta sin egen livslust är också att leva med skam. Skammen att ha något andra skulle göra vad som helst för det man själv har oförmågan att glädjas över. Jag tänker att vi alla har utmaningar och det ena är inte finare än det andra, endast att vi kan lära av det som är olikt oss. 

Framförallt måste vi våga berätta om när livet skaver och gör ont, oavsett anledning. Vi behöver mer barmhärtighet eller som någon en gång uttryckte det, vi behöver ge både oss själva och andra nåd. 

fredag 30 januari 2015

Att orka se långt trots att sikten är skymd.


Jag har skrivit om det förut. Detta att vi lever med förväntningar av livet utifrån att det är perfektionen som blivit norm. Jag tror det är livsviktigt att förstå att mänsklighet också handlar om det livet som bjuder på misslyckanden, grå vardag, väldigt lite glamour och mycket tröskande i olika försök och strävanden som kanske inte utmynnar i det vi eftertraktar. Att det kan bli väldigt bra ändå. 

Trots detta inrymmer livet en magi mer fantastisk än vad perfektion någonsin kan ge. Att i utrymmet långt ifrån perfektionen föds vår förmåga till medmänsklighet, empati och styrka. Det är i svårigheter vår förmåga till djup, bredd och kärlek utvecklas mer. Det är relationer som tål lite tyngd, ifrågasättande och besvikelser som blir vackrast. Relationer som inrymmer lite tristess, explosivitet och förväntningar som är de som överlever i längden. Jag har förmånen att ha sådana relationer, det är en ynnest. 

Jag tror så mycket på långsiktighet. Att ha visioner, tålamod och uthållighet, att orka vänta och inte förvänta sig allt "nu". Jag har upptäckt att saker blir så mycket bättre när man orkar vänta på rätt tillfälle, när man gör saker av rätt anledning och när man ser till att få den hjälp man behöver. 

Förr tränade jag för att gå ner i vikt eller för utseendets skull. Det var först när jag började träna för mitt psykiska välbefinnande, min själsliga överlevnad och för att stärka mitt mentala jag som träningen på allvar landade i mitt liv. 

De senaste tre åren har varit en resa för mig att må bättre genom att använda mig av träningen som redskap. Jag tillhör de människor som tenderar att göra de mesta till överdrifter. Det resulterade i att jag valt bort psykofarmaka som en väg att må bättre. Inte för att jag tror att det är fel utan för att jag inte trodde att det var rätt väg för mig. För det valet har jag fått ta emot massiv kritik, allt ifrån idiotförklarande av min intelligens till att få upp i ansiktet hur egoistisk jag är mot min familj. 

Jag vet att det finns tillfällen då mediciner är den enda vägen för att öppna upp dörren till tillfrisknande. Jag ska vara mycket öppenhjärtlig här, av den anledningen att jag tror vi måste börja prata om dessa ting. Jag vet min egen förmåga och vad jag klarar av för umbäranden. 

Så länge jag kan minnas har jag levt med insikten om att jag inte alltid har velat leva. Inte så att jag egentligen alltid velat dö, bara periodvis. Att leva sig igenom sitt liv när avslut ofta känns som ett alternativ gör att man ser sina gränser väldigt tydligt. Det märkliga är att man också möter en mycket udda form av styrka. En styrka som både är urstark och ytterst skör. Med förmågan att formulera, verbalisera och att vara känslosam har jag kunnat navigera mig igenom de flesta bränningar. Det har varit ytterligheterna som lyckats hålla mig levande. Där i skären, bråddjupen och förtvivlan vet jag hur jag överlever. I ett landskap där toppar och dalar skulle suddas ut, där skulle jag förlora både kompass och karta. Så är det inte för alla, men så är det för mig. Det gäller att veta vem man är.

Träningen har blivit ett verktyg att stärka mig till både kropp och själ. På vägen har jag lärt mig att fokusera på mina egna mål och inte dras med i andras. Att jag lyckas hålla distans till skönhetsideal, kroppsfixering och "äta rätt djungeln". För ett och ett halvt år sedan började jag kolla min kost, främst för att en tung kropp begränsar och gör träningen jobbigare och för att jag ville ta itu med min sömn som inte fungerade som den skulle. Min PT och dietist som jag hade då  (tack bästa Sierra) hjälpte mig att hålla mig undan från matscheman, dieter och Quick fix. Idag tränar jag mindre, äter varierat och vanligt och sover bättre. Sedan augusti månad har jag gått ner två BH- storlekar och största anledningen är bättre sömn. Då har jag ändå haft den mest belastande hösten sedan jag blev förälder och våren ser inte ut att bli bättre på den fronten. 

Vad vill jag säga med detta? Det jag vill lyfta fram är att det går att tänka långsiktigt och hoppa över Quick Fix. Det mesta går om anledningarna till det man gör handlar om det som är bäst för en själv och inte görs för att uppfylla ett ideal som mer handlar om att jaga en perfektion snarare än att må bra. Jag tror det är så viktigt att vara trygg med att det bästa man gör just nu är gott nog (tack bästa Karin!) och att varje nu erbjuder nya möjligheter. 

För mig har det varit viktigt att göra det lilla hela tiden, trots att man inte ser omedelbara resultat och trots att man inte ser förändring just nu. Att göra det lilla man kan i varje nu och att acceptera det som är istället för att tråna efter det perfekta. Att göra det du tror är bra, trots att sikten är skymd. 

Resan är inte över än, men idag mår jag så otroligt mycket bättre, sover fantastiskt mycket bättre och är avsevärt mycket piggare. Mitt liv som förälder har inträtt på en nivå så sjukt mycket jobbigare än vad de första fem åren någonsin var. Idag skulle jag mycket hellre ha alla sömnlösa nätter jag klagade över då än det som är nu. Trots påfrestningar känner jag hur jag ändå håller på att bli friskare i min själ och mår bättre än vad jag gjort på sju år. Det jag kan tacka är min förmåga att orka hoppas på det jag ännu inte förmår se, min träning och de människor som stöttat mig och stått ut med mina "ups and downs". 

Våga säga nej till att låta perfektionen bli norm i livet, var rädd om dina relationer, rör på kroppen och påminn dig varje dag om att det bästa just nu är gott nog. Framförallt acceptera sig själv som man är. Jag tycker jag lyckats rätt bra med livet trots att jag haft döden nafsande i hälarna.