Jag har skrivit om det förut. Detta att vi lever med förväntningar av livet utifrån att det är perfektionen som blivit norm. Jag tror det är livsviktigt att förstå att mänsklighet också handlar om det livet som bjuder på misslyckanden, grå vardag, väldigt lite glamour och mycket tröskande i olika försök och strävanden som kanske inte utmynnar i det vi eftertraktar. Att det kan bli väldigt bra ändå.
Trots detta inrymmer livet en magi mer fantastisk än vad perfektion någonsin kan ge. Att i utrymmet långt ifrån perfektionen föds vår förmåga till medmänsklighet, empati och styrka. Det är i svårigheter vår förmåga till djup, bredd och kärlek utvecklas mer. Det är relationer som tål lite tyngd, ifrågasättande och besvikelser som blir vackrast. Relationer som inrymmer lite tristess, explosivitet och förväntningar som är de som överlever i längden. Jag har förmånen att ha sådana relationer, det är en ynnest.
Jag tror så mycket på långsiktighet. Att ha visioner, tålamod och uthållighet, att orka vänta och inte förvänta sig allt "nu". Jag har upptäckt att saker blir så mycket bättre när man orkar vänta på rätt tillfälle, när man gör saker av rätt anledning och när man ser till att få den hjälp man behöver.
Förr tränade jag för att gå ner i vikt eller för utseendets skull. Det var först när jag började träna för mitt psykiska välbefinnande, min själsliga överlevnad och för att stärka mitt mentala jag som träningen på allvar landade i mitt liv.
De senaste tre åren har varit en resa för mig att må bättre genom att använda mig av träningen som redskap. Jag tillhör de människor som tenderar att göra de mesta till överdrifter. Det resulterade i att jag valt bort psykofarmaka som en väg att må bättre. Inte för att jag tror att det är fel utan för att jag inte trodde att det var rätt väg för mig. För det valet har jag fått ta emot massiv kritik, allt ifrån idiotförklarande av min intelligens till att få upp i ansiktet hur egoistisk jag är mot min familj.
Jag vet att det finns tillfällen då mediciner är den enda vägen för att öppna upp dörren till tillfrisknande. Jag ska vara mycket öppenhjärtlig här, av den anledningen att jag tror vi måste börja prata om dessa ting. Jag vet min egen förmåga och vad jag klarar av för umbäranden.
Så länge jag kan minnas har jag levt med insikten om att jag inte alltid har velat leva. Inte så att jag egentligen alltid velat dö, bara periodvis. Att leva sig igenom sitt liv när avslut ofta känns som ett alternativ gör att man ser sina gränser väldigt tydligt. Det märkliga är att man också möter en mycket udda form av styrka. En styrka som både är urstark och ytterst skör. Med förmågan att formulera, verbalisera och att vara känslosam har jag kunnat navigera mig igenom de flesta bränningar. Det har varit ytterligheterna som lyckats hålla mig levande. Där i skären, bråddjupen och förtvivlan vet jag hur jag överlever. I ett landskap där toppar och dalar skulle suddas ut, där skulle jag förlora både kompass och karta. Så är det inte för alla, men så är det för mig. Det gäller att veta vem man är.
Träningen har blivit ett verktyg att stärka mig till både kropp och själ. På vägen har jag lärt mig att fokusera på mina egna mål och inte dras med i andras. Att jag lyckas hålla distans till skönhetsideal, kroppsfixering och "äta rätt djungeln". För ett och ett halvt år sedan började jag kolla min kost, främst för att en tung kropp begränsar och gör träningen jobbigare och för att jag ville ta itu med min sömn som inte fungerade som den skulle. Min PT och dietist som jag hade då (tack bästa Sierra) hjälpte mig att hålla mig undan från matscheman, dieter och Quick fix. Idag tränar jag mindre, äter varierat och vanligt och sover bättre. Sedan augusti månad har jag gått ner två BH- storlekar och största anledningen är bättre sömn. Då har jag ändå haft den mest belastande hösten sedan jag blev förälder och våren ser inte ut att bli bättre på den fronten.
Vad vill jag säga med detta? Det jag vill lyfta fram är att det går att tänka långsiktigt och hoppa över Quick Fix. Det mesta går om anledningarna till det man gör handlar om det som är bäst för en själv och inte görs för att uppfylla ett ideal som mer handlar om att jaga en perfektion snarare än att må bra. Jag tror det är så viktigt att vara trygg med att det bästa man gör just nu är gott nog (tack bästa Karin!) och att varje nu erbjuder nya möjligheter.
För mig har det varit viktigt att göra det lilla hela tiden, trots att man inte ser omedelbara resultat och trots att man inte ser förändring just nu. Att göra det lilla man kan i varje nu och att acceptera det som är istället för att tråna efter det perfekta. Att göra det du tror är bra, trots att sikten är skymd.
Resan är inte över än, men idag mår jag så otroligt mycket bättre, sover fantastiskt mycket bättre och är avsevärt mycket piggare. Mitt liv som förälder har inträtt på en nivå så sjukt mycket jobbigare än vad de första fem åren någonsin var. Idag skulle jag mycket hellre ha alla sömnlösa nätter jag klagade över då än det som är nu. Trots påfrestningar känner jag hur jag ändå håller på att bli friskare i min själ och mår bättre än vad jag gjort på sju år. Det jag kan tacka är min förmåga att orka hoppas på det jag ännu inte förmår se, min träning och de människor som stöttat mig och stått ut med mina "ups and downs".
Våga säga nej till att låta perfektionen bli norm i livet, var rädd om dina relationer, rör på kroppen och påminn dig varje dag om att det bästa just nu är gott nog. Framförallt acceptera sig själv som man är. Jag tycker jag lyckats rätt bra med livet trots att jag haft döden nafsande i hälarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar