Här tänker jag visa en del av den utsikt jag har från mitt inre och från mina tankar om världen och människorna i den.
fredag 30 april 2010
Lyssan på varandras sånger
Ibland kan jag hamna i "samspråk" med människor jag inte känner hos dom jag har på min "friend list". Det sker genom utbyte av kommentarer. Ibland duggar kommentarerna tätt, vilket ger en känslan av att man nästan för ett samtal. På sådana mötesplatser kan man uppleva vitt skilda utbyten av tankar och åsikter. Framförallt är det väl den lätthet med vilket det utbytet sker som tilltalar. Det blir en arena, en mötesplats med både dom man känner väl, de man känner mindre väl, bekanta, gamla relationer, släkt och även helt nya människor man kanske inte alls träffat förut.
Dessa ord satte tankarna i rullning och berörde mig: "Jag sitter och filosoferar lite ... Plötsligt så dyker en minnesbild upp av en vacker kvinna som sitter utanför den inre entren till restaurangen på Waldorf Astoria Hotel i NY och spelar harpa... Det är många strängar på en harpa... fler strängar än jag har vänner... men hon spelade på alla strängar... inte lika mycket ... men alla fans med i kompositionen som hon spelade... och jag tänker plötsligt på att om jag kunde ha samma uppmärksamhet och attityd till livet som hon hade till strängarna på sitt instrument... så hade jag förmodligen varit lycklig... på riktigt..."
Jag tänkte på det där med lycka. Jag har funderat oerhört mycket på det här med lycka och vad det innebär. Hur ser lyckan ut för oss? Är den universell? Jag har funderat mycket över det här med om det ens går att vara lycklig ett helt liv, eller om lycka kan vara mer än bara känsla och kanske följer med oss hela vägen, men bar visar sig tydligt ibland.
Följande kommentar var denna: "Och livet har ju fler strängar än en harpa... trixet är väl att hitta tonarten, takten och melodin... och nån som orkar lyssna på våra egna sånger..."
Det är ju det. Orkar vi lyssan på varandras sånger? Eller missar vi varandra när vi försöker få andra att lyssna på oss?
Ljuvlighetens tid
torsdag 29 april 2010
Dela Tankar
Kurage del I
Men olikheter skapar också svårigheter. För våra föreställningar kan krocka och skapa en disharmoni mellan oss. Jag har funderat ett tag över om det är möjligt att komma till ett konsensus i allt. Går det? Jag personligen tror inte det. Det finns saker i livet där vi är så olika att vi inte kan mötas. Frågan är ju hur man då går vidare om man delar en svårighet där det blir svårt eller omöjligt att komma fram till en lösning. Hur gör man?
Kan det vara svaret på alla de krig som förekommer ute i världen, för allt förtryck som sker. Är det försvarbart med att vi alla är olika? Jag själv har svårt att se att det kan vara försvarbart. Jag antar att det är därför det finns lagar. Man bestämmer att dessa lagar är ramarna i ett samhälle man vill dela. Men hur efterlever man de här lagarna? För visst är det så att det fortfarande, trots de lagar vi har sker förtryck av människor i vårt land?
För några år sedan när jag hade företag med två andra kvinnor gick vi en kurs som handlade om personligt ledarskap. Jag tyckte att titeln var intressant. Det handlade om det personliga ansvar vi har över oss själva och den medverkan vi har i en grupp, ett samhälle eller i de mänskliga relationer vi har. Jag har alltid trott på att människor har ett personligt ansvar, men där kom det i en kontext som blev oerhört intressant för mig.
Många är de gånger då jag mött människor som gömt sig bakom sina yrkesidentiteter, bakom föräldraskap eller något annat. Det är få människor jag möter som vågar möta andra utifrån vilka de är som människor. Vågar stå för vilka de är eller för de värderingar de har bara för att de är rädda att stöta sig med någon. Jag kan förstå det. Det är få människor jag möter som orkar se utanför sig själva. De flesta silar sina åsikter genom sina egna filter, som grundar sig på deras egen kunskap och egen isamlade erfarenheter.
Det är få gånger jag möter människor som orkar gå utanför sig själva för att försöka förstå vad någon annan säger, speciellt när kritik riktas mot dom själva. Såklart att de flesta undviker att stå upp med bara sig själva som insats. Det är läskigt att stå upp själv. Det som händer är att du dessutom får väldigt lite stöd. Så många gånger jag har varit med om att människor delar med sig av sina åsikter på tu man hand, men de skulle aldrig våga dela dom offentligt med dig.
Jag tror att de flesta som arbetat i en arbetsgrupp där det funnits konflikter förstår vad jag menar. Hur många säger inte sin mening när chefen eller någon annan beslutsfattare är i närheten, för att i frånvaron säga något helt annat. Den människa som vågar ta baldet från munnen får sällan uppbackning och skjutsfram som en syndabock. Detta scenario är jättevanligt.
Jag tror att det är först när vi vågar ta personligt ansvar för våra förhållningssätt och tar ansvar för konsekvenserna av dom som vi kan leva med olikheter. Vad innebär min åsikt? Vilka konsekvenser får den för mig? Vilka konsekvenser får den för andra? Vad blir resultatet av det jag står för och kan jag leva med det?
onsdag 28 april 2010
Ibland händer det bara
tisdag 27 april 2010
Eldar
söndag 25 april 2010
Skriftningar
Att blicka upp mot en himmel av dunlätta moln, se strandrågen buga för vinden som samtidigt rensar ens själ, då blir livets närvaro så påtaglig att jag nästan kan ta på den.
Orientering i Livet
Men vi är ju olika, vi människor, och vi blir ju berikade just för att vi är så olika. Det verkar som om alla samhällen behöver olikheter, olika människor som fungerar och bidrar på olika sätt. Det konstiga är att det också verkar vara det som vi har allra svårast för, det här med olikheterna. Vi behöver det, men det utmanar och provocerar oss också. Orientering i livet är ingen lätt uppgift och för många verkar de enkla svaren vara det som "räddar" många. Jag önskar ibland också att jag var en sådan människa som nöjde mig med de enkla svaren. Jag har en förmåga att vilja vrida och vända på saker i en evighet innan jag hittar en väg och de allra flesta gånger är vägen också krånglig.
En väg som ger mig möda, men som jag sällan vill ge upp. Ibland förstår jag mig helt enkelt inte på mig själv.
lördag 24 april 2010
Tillbakablick
Bara för ett tag sedan kunde man beskåda fruktträdens alldeles hänförande blommning och det kändes som om man vandrade i Bröderna Lejonhjärtas värld. Nu avlöper naturens olika blommningsfaser i rasande fart, att man nästan inte hinner med att njuta av dem som de förtjänar. Igår, när vi firade min mammas födelsedag (fast hon fyller egentligen idag) kunde vi komma med en bukett liljekonvaljer och jag tror inte vi har gjort det någonsin förut. Häromdagen när jag var och promenerade med en vän kunde vi ta syren klasar i våra händer och doppa ansiktena i dem och avnjuta deras underbara doft. Jag hoppas jag kan väcka liv i det som jag vet finns någonstans inom mig. Min glädje och kraft. Jag har varit ägare av en nästan explosiv glädje och den segaste kraft man kan hitta. Det blir så märkligt när den bara glider en ur händerna och kompassen inte hittar hem igen. Jag tror att jag älskar årstiderna så därför att de representerar många av människans bästa sidor. Våren representerar kraften, glädjen och hoppet. Sommaren står för kärlek, nyfikenhet och tid för äventyr. Hösten har en aura av mognad, insikt och njutning. Vintern har i sina armar barnasinne, fest , vetskap om en ny vår och vila.Det var någon som sa att min förmåga att formulera ord är en källa till kraft. Kanske. Det kanske är som Hans och Greta, man lämnar brödsmulor efter sig och hoppas att inte någon äter upp dem på vägen :-)Kanske blir de med tiden små kisel stenar som lyser i livets månsken och kanske en dag har jag kommit hem till min glädje och kraft igen. Jag tror inte att så många märker skillnaden, men jag vet skillnaden och det gör mig frustrarad. Hallå glädjen och kraften, nu är jag på väg med mina endorfiner och navelskåderi.
Att skära igenom
Inser dock att jag under mitt vuxna liv har lyckats att skapa någon form av föreställning om att vissa saker är heliga. När jag tänker efter och är krass, inser jag att jag har behövt tro på det goda för att väga upp massa erfarenheter som säger det motsatta. Denna balansakt har nu börjat bli skev. Denna vinter har jag mött något som fick droppen att rinna över. Vuxna människor som säger ok till att barn som behöver vårt skydd, behandlas illa.
Vuxna människor med möjlighet att påverka som sanktionerar vuxna människors rätt att avsäga sig sitt vuxna ansvar. Sånt gör att jag tappar tron på människor. Sen vet jag att det finns en hel hög med människor som gör mycket gott och det är dom jag försöker flytta mitt fokus till. Men det är svårt när jag också ser det finns dom som är beredda att gömma sitt egen inkompetens bakom de som egentligen behövde skydd.
Jag tappar hopp och hopp är det som håller människor igång. Jag börjar ifrågasätta att det går att förändra. En liten smygande tanke försöker ta över mig som en cancersvulst. En tanke om att djävulskapet bara flyttar på sig. Att vi människor är alldeles för rädda för att egentligen förändra något alls. Kan det vara så, eller är det en alldeles för mörk syn?
torsdag 22 april 2010
Känsloplaneraren
Molnen eller solen bakom molnen?
måndag 19 april 2010
Det är som om huvudet är fullt av saker jag vill skriva om, men jag får inte ut det och det har hållt på bra länge. Men jag gör så här, små saker och så får jag se om det lossnar. Ha det alldeles förträffligt när våren sakta men säkert är på väg.
torsdag 1 april 2010
Livets Lök
I maj förra året skrev jag detta inlägg på min förra blogg. Jag blev påmind av ett program på TV. Jag minns inte när, men i höstas tror jag, råkade jag träffa på min före detta mans lillasyster (som var ett litet barn när jag och föredettan var gifta) på Facebook. Genom den mest osannolikaste kanal jag kunde tänka mig. Detta kontaktnät som finns mellan människor och som blir synlig på Facebook fascinerar mig oerhört. Människor som känner varandra eller har kontakt med varandra på ett sinnrikt sätt, ibland på ett sånt häpnadsväckande sätt som förvånar mig.
Hon är den person som suttit som en tagg av dåligt samvete efter den skilsmässan. Jag skar av kontakten rätt av. Orkade inte alla eventuella frågor. Framförallt ville jag inte att han skulle få en känslomässig hållhake på mig. Någon som han kunde använda för att göra mig illa. För den där lilla flickan jag lämnade bakom mig var en person jag tyckte oerhört mycket om. Den lilla flickan är idag en vuxen kvinna. Det var häftigt för mig att få se vilka vägar hon valt genom livet. Vad som blivit av henne.
Det var nyttigt att se vilket rikt liv hon hade. Att se att jag bara varit en parantes i hennes liv. Det fick mig att släppa lite på det där samvetet. Jag kände att det gamla var förbi och skulle så förbli. Det var med blandade känslor jag tog emot det där facebook meddelandet, ett slags internt mailstystem. Där hon ursäktande avsade sig min bekantskap. Där hade jag kunnat nicka och önskat henne lycka till och stannat vid att bli glad för att hon meddelade mig sina intentioner. Men meddelandet fortsatte.
Hon förklarade anledningen och den gjorde mig oerhört förvånad till att börja med. Hon hade fått reda på (via någon i familjen eller via min föredetta) att jag vairt oerhört elak mot mannen jag varit gift med. Det fanns andra beskyllningar också, men just det där med elakheten fastnade i mig. Jag har tänkt ett tag sedan detta hände. Direkt då jag fått meddelandet skrev jag tillbaka och länkade till det inlägg jag skrev förra maj. Jag ville få ge min version. Jag har funderat länge på om det var så nödvändigt för mig att göra. Kunde jag inte bara svälja det hela och ta på mig någon fiktiv skuld av något slag.
Jag tror att jag valde att berätta, för att det är viktigt att berätta om att det händer. Att de som är med om sådana här saker, oavsett vem som gör vad, är någons bror, syster, vän, man, hustru, dotter eller son. Att vi förstår att alla parter påverkas. För mig var min föredetta ingen ond människa. Det är en människa jag älskat oerhört mycket, som jag haft drömmar och förhoppningar om. Han var lång, snygg och såg helt normal ut. Det var bara det att han hade sår inom sig och han valde detta kontroversiella sätt att hävda sig själv på. För att han inte hade andra verktyg att bemästa sin maktlöshet på.
Det innebär inte att det var ett bra val, eller att det fanns ursäkter för det han gjorde. Han som människa var inte förkastlig på något sätt. Det som var förkastligt var hans agerande, hans val att ta itu med sin frustration eller sina rädslor. Han var rädd att inte räcka till. Han hade åsikter om vad jag hade för kläder, hur jag pratade med andra eller hur andra tittade på mig. Men det som är förkastligt är också människors behov av att hitta anledning för det som hänt, att hitta syndabockar.
Jag personligen har lämnat större delen av det som hänt bakom mig. Det är ett färdigt kapitel för mig. Därför undrade jag lite varför detta hände nu. Varför dök hon upp i mitt liv just nu, varför valde jag eller hon att "adda" varandra? När jag såg uppdrag granskning om Bjästa i förra veckan blev jag oerhört engagerad i detta som många andra i Sverige. Jag har dock inte haft några behov av att gå med i olika FB grupper för att stödja den ena eller den andre. Jag tror att det bästa sättet att visa sitt stöd är att låta ens egan eller andras erfarenheter förändra en själv innifrån.
Att förstå strukturer och förstå varför saker händer och låta det lära oss något är det största stödet du kan ge. Inte att gå med i någon grupp och låta ditt namn skylta i fönstret där andra skriver oerhört nedlåtande saker om den ena eller den andre. Vårt namn blir ett tyst stöd till mobbing. För en dom innebär inte att det ger oss rätt till att släpa någon annan i smutsen. Domar verkställer våra regler som vi kommit överens om att efterleva, säger inte ett skit om rätt eller fel. Sen kan vi tycka och det har vi rätt att göra, men jag tror det är viktigt att förstå att våra känslor och förståelsen för ett skeende är helt två olika saker.
Genom att se hur de två tjejerna som utsatts för våldtäkterna behandlades, vilket var fruktansvärt att se, insåg jag mekanismerna som gör att våld mot kvinnor kan ske. Så länge det rör sig om någon annan, kan vi vara snara att döma. När det påverkar våra nära liv och det som är oerhört svårt att förstå, uppstår behovet av en ursäkt eller en syndabock. Vi har svårt att skilja på personen och handlingen. Så klart man inte slutar att älska sitt barn, även han våldtagit någon. Vi kan däremot avsky handlingen.
Det är väl en förälders värsta mardröm, att ens barn gör något helt oförklarligt. En anhörig eller vänner kanske har svårt att se att den vi älskar gjort en avksyvärd handling. En handlling man gärna tar avstånd ifrån. Det innebär dock inte att vi kan eller måste ta avstånd från människan bakom handlingen. Att isolera en människa kommer aldrig att hjälpa den människan förändras. Jag är så naiv att jag tror på att vi endast genom viljan att förstå och eventuell förlåtelse eller försoning kan uppnå en förändring.
Jag förstår att systern till min föredetta man inte orkar ha kontakt med mig. Att det är mycket lättare för henne att ta avstånd från mig och se mig som boven i dramat än att se att hennes bror höll på att ta livet av mig. Jag förstår det och samtidigt blir jag sorgsen. Inte så mycket för min skull, utan att det synliggör denna svårighet som gör att vi inte kommer någon vart med våldet mot kvinnor i det här landet, eller någonstans i världen. Vi är fast i det här med att se bortanför oss själva och våra känslor.