Ibland händer det bara. Du får hjälp av någon att se det som du egentligen ser, men missar för alla "träd" som står i vägen. Jag pratade med en god vän igår som ringde för att höra sig för hur det är. Jag berättar om min trötthet som nästan vill sluka mig. Hon säger en sak som får mig att inse kraften som finns i att mötas med förståelse. Inte den där sorten som vill släta över eller vill dig att få känslan av att förståelse finns där, bara för att visa sig god. Nej, den där förståelsen som det inte ligger någon värdering i.
Bara en spegling av en situation eller känsla.
"Det handlar egentligen inte om trötthet, det är ju ett fel sätt att beskriva det hela" säger hon och jag förstår direkt vad hon menar. "Det handlar ju om en form av utmatthet som inte har med varken bekvämlighet eller lathet att göra" fortsätter hon och jag känner hur det stockar sig i halsen av att bli förstådd. Hon vet hur det är. Det hon säger efter allt det här vet jag också, men är så mycket svårare vara i. Det här med att det inte går att förstå för någon som inte har varit i det eller har tillräckligt med inlevelseförmåga att leva sig in i hur det är.
Det handlar bara om att förstå och acceptera att majoriteten av mänskligheten oftast inte för tanken och inlevelsen bortanför den egna erfarenheten. Det är svårt, det handlar om att våga sätta sig själv åt sida, sina egna känslor och reaktioner bara för att vilja gå en annan människa till mötes. De flesta väljer inte att göra så. Jag väljer inte alltid att göra det. Så detta säger jag inte för att peka finger åt någon, på något sätt. Men det som resultatet av det här blir är att man måste förstå och acceptera det här att inte alltid bli förstådd. Det kan bli en sorg.
Idag på Facebook fick jag ta del av en kommentar hos en vän till mig. En kommentar som fick mig att studsa och som berörde mig i djupet av mina hjärterötter. Min vän beskriver en enorm utmattning efter att vakat i flera nätter, eftersom hennes dotter har diabetes och hennes blodsocker åker berg och dalbana. Detta innebär att hon flera gånger per natt få ta blodsocker och vara beredd att väcka sin dotter för att få henne att äta. Hon var rejält trött. Då kommer en människa som hon känner och säger de där magiska orden som får mig att gråta.
"Och du ska inte förneka din egen känsla. Bara ge dig själv lite nåd. Ibland. Som en paus ... Man är alltid sämst på att rikta de varma ögonen inåt. Man behöver varandra" läser jag och allting stannar en stund. Ge dig själv lite nåd. För hur obarmhärtig är man inte mot sig själv. Man dömer sig själv hårdare än någon annan, kritiserar och är oförsonlig mot sina egna brister. Inte någon annan skulle jag iallefall döma så hårt,som jag gör mot mig. Åklagaren inom en borde man sätta åt sidan lite och se sig själv med de där varma ögonen och ge sig själv nåd.
Det finns så många underbara människor i ens omgivning, som har så mycket klokhet och framförallt mänsklighet att dela med sig av. Några ord som gör att livet ändra skepnad lite grand. Ett samtal från en god vän som tar paus bara för att höra din röst. Ett samtal där man landar i att bli sedd för den man är, med alla de brister och tillgångar som ryms i en som människa. Nåd, så stort.
2 kommentarer:
Vilka kloka ord du skriver Erica! Tack! Nåt att tänka på när man nästan slår knut på sig själv.
Tack Maria! Ja, det är viktigt att man är snäll också mot sig själv ;-D
Skicka en kommentar