torsdag 27 augusti 2009

Hur betraktar vi andra?

Något jag har funderat mycket över den här sommren är vår mänskliga oförmåga att ibland skilja på det vi känner, det som händer och att förstå en handling eller händelse utifrån med insikten att vi är människor med både känslor och bagage. Att det vi uppfattar hos andra kanske säger oss mer om oss själva än det vi ser hos den andre. Att det som andra uppfattar om oss kanske till mångt och mycket handlar om något helt annat än hur det beskriver dig och vem du är?

Jag är en människa som har ett brett register av både vänner och bekanta. Väldigt olika och ger mig olika reflektioner av livet. Det jag har upptäckt med detta är att det ibland händer att man får olika roller bland olika människor. Där en del tycker att min förmåga till engagemang är positivt och inte räds mitt ibland inlevelsefulla (ett sätt att se det på) sätt att prata om något, där kan andra människor uppleva det väldigt hotfullt eller "besvärligt". (Ett exempel)


Ofta är det gånger jag ibland betraktar detta och insikten har för mig bidragit till att jag både en och flera gånger väljer att försöka se mer av en människa än det jag först ser. Att se förbi och försöka se vad som finns som jag just i ögonblicket har svårt att se, därför att mitt bagage eller något jag har svårt för, döljer min utsikt. Det är inte alltid lätt, framförallt inte när jag är i affekt. Men det är så mycket mer givande i slutänden.

Det finns två områden där jag har svårt att se förmildrande omständigheter och det är när det handlar om hur vuxna handlar mot barn eller omänsklig grymhet. När någons tillkortakommanden tar sig uttryck som stjälper människor i behov eller beroendeställning. Sånt har jag väldigt svårt för att se över med. Jag kan förstå varför det händer, men likväl finns ett ansvar att värna om dom som är barn och de som är i någon form av underläge.

Jag fick en svår fråga i våras av en god vän sedan många år tillbaka. Hon frågade mig om jag tycker att hon är självcentrerad och trångsynt. Jag blev lite ställd och fick svårt för ge ett bra svar. Det jag borde ha gjort var att be att få återkomma efter en tids fundering. Jag försökte svara med en gång (vilket aldrig blir bra). Jag anser ju att det inte finns någon människa på vår jord som inte är självcentrerad eller trångsynt i någon form, i något område i sitt liv.

Vi bär alla på ett visst tunnelseende när det gäller oss själva. Det är därför vi behöver goda vänner som ibland speglar oss tillbaka. Jag är en av de människor som tror att känslor är våra budbärare. Det vi upplever om oss själva och vår omvärld, är budskap till oss , om vad som är möjligt att förändra eller vara tacksam över. Men ibland är det så mycket lättare att se "felen" som ligger hos andra och missar att de säger en del om oss själva.


Jag lärde mig som yngre att ge feedback till min omgivning. Jag mötte en gammal man som berättade för mig att han ansåg att vi alldeles för sällan ger varandra komplimanger eller ger den andre människan en chans att se någon annans utsikt. Det fick mig att tänka och därför väljer jag ofta att berätta om de positiva upplevelser jag har av andra. Tycker jag någon är fin i håret så säger jag det, hur banalt det än låter. För vi behöver få höra positva saker om oss själva.

Hos de allra flesta bor det en grym domare som talar om för oss hur fel vi är eller att det aldrig duger med det vi gör. Ibland en som låter mycket och ibland lite subtilare. Däför är det min övertygelse att vi behöver tala om för varandra det vi ser som är bra och fint hos varandra. Jag har genom åren insett att det är något av det svåraste någon kan ta emot, en positiv feedback om sig själv eller en komplimang.

Jag har grymt svårt med det, att ta emot när någon tycker att jag är bra eller gör något bra. Det är så mycket lättare att ta emot kritik, även om man blir ledsen. Dock över jag ihärdigt på detta. Att däremot se andra och ge dom feedback har jag övat mer på och möts av de mest skilda reaktioner. Allt ifrån glada människor till rent av agressiva mottaganden och även lätt misstro från de berörda. Alla dessa reaktioner har lärt mig ofantligt om mina egna reaktioner. Jag gjorde en öppen kommentar på facebook igår som lät så här: "funderar över hur man betraktar andra och varför det är svårt att ibland se att bilden av någon annan ibland färgas av vår egen oförmåga eller det man vill se". Jag bemöttes häromdagen på ett sätt, så att jag förstod att den andra personen i fråga på något sätt blev orolig över om jag skulle bli arg eller för engagerad för den personens smak. Jag reagerade på dennes reaktion eftersom jag kände mig väldigt lungn och egentligen bara ville uttrycka min syn på en sak.

När jag kom hem tänkte jag mycket över den respons jag fått och mina funderingar sedan i somras tog fart. Jag insåg att det är väldigt få människor man egentligen möter! Jag var på promenad med en väninna tidigare i veckan som ursäktade sig så att hon inte hört av sig på hela sommaren. Jag menade på att det inte alltid är hur ofta man träffas, utan snarare hur man träffas. Hon och jag möts hela tiden. Vi har lagt av oss de flesta masker och vågar vara oss själva väldigt mycket, trots att vi mycket sällan ses.

Det tar mycket energi att inte mötas. En person kan man bli arg med, men sen så blir saker bra, på riktigt. Med en annan så blir det aldrig dåligt, men heller inte riktigt bra och äkta. Man möts helt enkelt inte. Det var intressant att se. Först blev jag ledsen, men sen så insåg jag att det också är en form av komplimang, fast lite bakvänd. Ledsnaden handlar nog mest om önskan om ett möte. Det är alltid trist när människor väljer sina förutfattade bilder istället för att se vad som är.

Men det blev också en påminnelse om alla de människor som faktiskt vågar bjuda på sig själva och vågar mötas. De som berikar genom att gå med dig längs livet. Alla kan inte göra det, det finns inte utrymme för alla som vill. Alla vill heller inte, även om man själv vill. Det gäller att hitta de som vill och vågar bjuda till av sig själva och vågar titta med andra ögon än vad rädslor eller önskningar vill. De är få men naggande goda!

"Bara din medvetenhet om att just precis Så.. är det just nu eller var och betraktelsen efteråt av bilden av den andra människan gör att du avidentifierar dig och kan se den andra och kanske också upptäcka inte din oförmåga utan dit behov av det som du ville bli sedd i . Kärleksfulla kramar till Dig och dina funderingar" Fick jag som svar. Det var också en vinkel på min frågeställning och en bra sådan.
Jag tror att en del av frågan om hur vi betraktar varandra och varför också handlar om vad vi själva förväntar oss. Precis som i det svaret jag fick. Men jag är ju barnsligt förtjust i att betrakta livet runt omkring och även de känslor som de väcker. Vill man, så kan man lära sig så ofantligt mycket eller låta bli. Ibland har man ju bara inte lust eller ork. Andra dagar är det som man aldrig kan få nog av intryck. Livet har bra mycket överraskningar och möjligheter till oss, bara vi är berdde att verkligen våga ta de till oss. Det är ju inte alltid det är lätt.

Så hur betraktar du människorna i ditt liv?

tisdag 25 augusti 2009

Barn

Mina söner, Johan och Lucas är 11½ år och tvillingar. De är så lika och ändå så väldigt olika. Blir förfärligt trötta på varandra och genomgår just nu en period då de håller på att reta varandra till vansinne. Men de kan också inte vara utan varandra. Den här sommaren har de fått vara både med varandra och utan varandra och de saknar varandra så när den andre inte är hemma. Så märkligt tycker jag, som är ensambarn, den här "Hat - Kärleken" som yttrar sig. Det ska bli intressant att se hur de är med varandra när de blir vuxna.

Lucas nya hobby för tillfället. Något han övar på mycket och tycker är kul, så kul att han smittar sin omgivning till att vilja ha en. Det ser så lätt ut, men jag blir alldeles vansinnig över hur det trasslar till sig. Jag som inte äger så väldigt mycket tålamod med sådana ting.

Celia tittar förundrat på medans Lucas övar i vattnet vid Ingetorp i Söndags.

Ser ni mojängen i luften? Trixen man kan göra med den där är många tydligen. Vi fick lite inspiration på Utoube härom kvällen. Väldigt flink kan man bli, helt klart.

Lucas vilande. Det är inte lätt att vara ett barn av tre, tvilling och vara lite på kant med tillvaron. Mogonens (igår) upprop blev en påminnelse om rutiner, läxor och samvaro med andra barn som rutar in den mesta av tiden under året. Jag kan förstå Lucas ibland, att han tycker det är jobbigt, han som i perioder har behov av stillhet och att vara bara med sig själv, sitt läsande och familjen. Men samtidigt är ju livet inte bara det man själv väljer, utan vi är någon i en grupp och där är ju skolan en bra men hård lärare :-)
Johan 11½ år
Mín underbara men envise son, som just nu har en period av att mejsla ut vad han vill själv, vem han är bara i sig själv. En svår resa när man har föräldrar som ibland är trötta, är en av tre syskon och dessutom tvillingbror till en bror som minst sagt utmanar!

Lucas i luften, glad och badande i det något "friska" vattnet. Sällan man är med om det, men igår var det faktistk varmare att vara på land, även om man var blöt, än att vara i vattnet. Vi suger ut det vi kan av sommarlovet som tog slut igår med uppropet på förmiddagen.

Johan tar sig en funderare ifall han ska prova. Egentligen det svåraste innan varje beslut. Det här att bestämma sig för att ge sig ut och hoppa och prova något man inte är helt säker på att det ger det resultat man önskar sig. Svårt att göra. Lycklig när man kammar hem resultatet och jobbigt när man inser att valet inte blev som man drömde om eller trodde på innan man gjorde det.

Ja! Nu tar jag språnget. Just det språnget, när man bara gör, är ju det mest berusande tillståndet man kan vara med om. Man bara gör, på vinst eller fölust, men vilken hjärtbankare det är!

Nu hoppar jag och svävar på målet. Fortfarande berusande, men nu kan man ana resultatet.

Lycklig! Det blev som jag ville och tänkt mig! Det är det här man vill nå när man hoppar ut i ovetandets tomrum :-) Det här är bilder jag tog på Johan när vi besökte Fotö igår och jag blev så inspirerad när jag såg bilderna. Den här insikten om att vi måste våga fortsätta tro och hoppas, även om de gånger då resultatet inte blev som man hoppades är fler än de man önskade. Det är så fantastiskt med barn, de visar en insikter bara genom att vara. Det är det jag tror är en av de anledningar till att många väljer att ha barn, för att de sätter livet på sin allra yttersta spets och hjälper en att inse det som är viktigt i livet. Vi vuxna hjälper barnen att forma en väg att gå på och barnen hjälper en att se det vi behöver jobba med och se det vi borde vara så väldigt tacksamma över. Mina pojkar, så fina och ibland så väldigt jobbiga håller på att växa upp och tiden visar med all sin tydlighet hur utmätt den är. De visar att allting har en början och ett slut och att det som finns där emellan är vårt ansvar att göra något åt eller låta bli. Det är både fantastiskt och bitvis smärtsamt. Alla ens drömmar blir synliga, alla de goda resultaten, men också allt det som förlorades. Det är nog det som är smärtsammast att se som människa, det vi drömde om men som gick förlorat. Men på sitt paradoxala sätt som bara livet kan ge, visar det också hopp, mitt i sorgen och bedrövelsen. Att allt alltid kan väljas om, som någon skrev om idag, men det har sitt pris och sin möda. Bara man är medveten, så ger det sitt pris. På min anslagstaval ovanför datorn har jag satt upp ett urklipp från ett uttalande av Dolly Parton. Den säger att "om man söker efter regnbågen får man faktiskt stå ut med lite regn" Den raden satte jag upp, för den säger så mycket om livet. Att vi har ett val och vi har våra drömmar, men att allting också har ett pris av något slag.

onsdag 19 augusti 2009

Kan man vara nyanserad?

Jag har i flera dagar funderat på hur jag ska kunna skriva, på ett nyanserat sätt , om Hillgrens uttalande angående våldtäkt. Jag har inte lyckats väl, eftersom jag bara blir arg och jag känner att mitt mål med denna blogg är att försöka vara så nyanserad jag kan, även om jag är väldigt arg. Jag lyckas inte alltid, men detta ämne var också för mig väldigt känslomässig. Jag har tidigare i mitt liv varit med om det som Hillgren fnyser åt, för att det inte räknas som en "riktig" våldtäkt och det gör mig beklämd, men också ledsen för att jag och många med mig inte berättat om att detta sker.

Det sker mitt i bland oss i våra hem, i det jämnställda Sverige, att kvinnor utsätts för ofrivilligt sex med olika former av våld. För våld behöver inte enbart vara fysiskt. Våld kan också vara väldigt psykiskt och emotionellt. Men det kanske bara den som varit med om det kan förstå eller är det så att någon med tillräckligt empatisk förmåga och intelligens kan leva sig in i en sådan situation ävenom om erfarenheten inte är hennes/hans?

Hälsa på hos den här personen, som sätter orden så bra, på något jag känner starkt för.

Hav, Himmel och Sand

Hav, Himmel och Sand

Celia blir överraskad av vågorna
Vågor som kysser sanden
Vågor som rullar in
Molntussar små
Himmel, Sand och Strandråg
Bugar sig i vinden
Stranden den evigt älskade

söndag 16 augusti 2009

Skogen

Jag som älskar havet oerhört mycket kan ändå inte låta bli att förföras av skogens skönhet och vilsamhet. För det finns något oerhört vilsamt över skogen. Träden som står där så majestätiskt och tronar upp mot himlen. Mossan, jorden och växtligheten som luktar så gott. Om havet väcker frihetslängtan och passionen, så väcker skogen längtan efter trygghet tycker jag. Skogen varier också, beroende på vad för slags träd som växer där. Allt från John Bauer träd till lövskogens gröna skira framtoning. Vilken tur vi har som har så mycket vacker natur att välja mellan. Det känns som en ynnest att få ta del av det.

fredag 14 augusti 2009

Att tro

Ibland när man funderar över saker och ting behöver man en respons och plötsligt möter man det på det mest oväntade stället. Idag har jag varit tillsammans med mina tre barn och en god vän och badat vid smarholmen. Vädret var fint, lite kyligt i vinden, men ljuvligt i vattnet. En fantastiskt eftermiddag. Både min vän och jag har en tro, hur lika vet jag inte. Vi har aldrig suttit och jämfört eller språkat så mycket om det, utan nöjt oss med att vi bägge två bär på en tro om något större, en Gud.

Idag frågade jag henne hur hon har det med sin tro. Hon berättar för mig att hon (som kommer från norrland via Stockholm) inte har hittat någon församling hon känner sig hemma i här. Jag förstår, för så har jag haft det i hela mitt vuxna liv. Ibland poppar tanken upp att det skulle vara så roligt att ha det, något ställe där man kunde gå och dela det man tror på med andra. Varje gång jag försökt har jag mer eller mindre blivit förfärad eller skrämd och bestämt mig för att inte försöka igen.

Det jag inte står ut med är alla de regler alla verkar ha. Jag står heller inte ut med det dömande som finns, inte för att någon skulle erkänna det, men det syns och luktas på långa vägar. Bestämda mönster om hur det ska vara och hur man ska vara. Jag som dessutom har auktoritets problem får stora skälvan av sånt. Av att någon bestämmar för mig hur det ska vara. Då går jag och vill inte längre vara med.

För ett tag sedan pratade jag med mina killar om tro och om Gud. De båda avfärdar detta med en fnysning och där står jag och känner mig oerhört misslyckad som förälder. Inte för att jag vill att de ska dela det jag tror på, utan för att jag ser det som att jag inte gett dom ett verktyg de kan välja bort eller välja till ifall de vill. Jag inser att jag aldrig pratat med dom om vad jag tror och vad som är viktigt för mig.

Jag har aldrig velat att de ska bli indoktrinerade och färdigritade i en riktning. Men så inser jag att de är indoktrinerade, fast åt ett annat håll. De har anammat det religions förakt eller tros förakt som härskar i vårt samhälle idag och det gör mig ledsen att jag inte sett det. Jag tror inte som mina föräldrar, men det jag fick med mig därifrån var redskap att välja det jag ville. Det har jag misslyckats totalt med när det gäller mina killar.

Jag pratade med min vän idag om att jag funderar på att leta igen, inte så mycket för min egen skull, utan för min dotters. För jag vill att hon ska ha redskap att välja den dagen hon funderar. För att utesluta religion handlar inte om att man ger barnen frihet att välja, det är att välja motsatsen lika mycket som någon som väljer att pådyvla barnen en religion. Däremot att utgå från något men ändå visa dom valmöjligheterna, det är något annat. Det är vad mina föräldrar, och då framförallt min pappa gjort för mig.

Nu när jag sitter och läser igenom mina bloggar för dagen, möts jag av detta och detta och mitt hjärta fylls av glädje över livet märkliga vägar som för en till de ord och igenkänning man behöver ibland.

torsdag 13 augusti 2009

Möten
























Jag läste för ett tag sedna hos Mymlan om det här med vad som räknas som "riktiga livet" och vad som är konstlat (läs internet). För mig har relationer på alla sätt varit det viktigaste i livet. Man kommer ner till essensen av vad livet handlar om. I relationer växer man, fostras, få nya vinklar och mycket mycket mer. För mig har det aldrig varit så noga hur det sker. Långt innan E- mail slog igenom, brevväxlade jag med andra människor, i alla dess former. Långa brev, korta brev eller ett julkort varje jul. Ett sätt att hålla kontakt efter vad man kände att man orkade eller hade möjlighet till. Visst gick det lite långsammare än vad det gör nu, men det är ungefär den enda skillnaden. Människor har i alla tider använt det redskap som finns för att upprätthålla sina relationer. Verktygen har bara sett lite olika ut. Nuförtiden finns tex. facebook som ett exempel. Det finns så många andra sätt, men FB används av många och det är rätt praktiskt att samla alla på en arena (så gott som det går). Jag har skrivit om facebook förut på min förra blogg och de alsterna kan ni hitta här och här.
Sedan facebook blev en del av min vardag, har jag gått från skeptisism, till lyrisk förälskelse, till ren vardag. Ett verktyg bland många. I söndags var jag med om en upplevelse som med hjälp av facebook blev verklighet för både mig, min familj och en annan familj. Genom ett radioprogram (Tendens på SR, P1) den tjugonde april kom jag i kontakt med Hanna och hennes familj. Vill man ladda ner det så går man efter datum (20090420) på denna sidan, materialet finns långt ner.
Efter programmet fanns Hanna i Värmland, som också är adopterad från Korea och kom till Sverige som treåring, som blev nyfiken på mig. Hon chansade och sökte mig på facebook och hittade mig. Jag fick ett mail på facebok där hon berättade vem hon var och att hon normalt inte vågade kontakta någon så här, men av ren nyfikenhet så tog hon en chansning. Jag tycker hon är så modig som vågade.
Hennes mod har gjort att vi under den här tiden har haft kontakt med varandra via facebook, delat lite om vår vardag både öppet och via privata mail. Ett intressant sätt att lära känna någon. Den första augusti var Hanna här i Göteborg och vi träffades för första gången under en fika i Haga. Det var både en märklig och rolig upplevelse. Det roligaste var ändå att vi var så avslappnade båda två, som om vi känt varandra länge. Intressant att dela lite av våra erfarenheter och se att vi både var olika och väldigt lika i mycket.
I söndags hälsade Hanna på hemma hos oss, tillsammans med sin man och sina tre döttrar. Det var väldigt kul, för vi kände med en gång att vi trivdes i varandras sällskap. Hanna och Jörgens äldsta dotter Saga är två år äldre än Johan och Lucas, deras mellersta flicka Liv är två år yngre. Den yngsta dottern Sigrid är årsgammal med Celia och det var så roligt att få träffas allihop. Jag tror att vi blev lite överraskade alla, över den avslappnade atmosfär vi hade och hur lätt det kändes att umgås. Vi åt ihop och sedan åkte vi och badade vid havet, trots regn, blåst och mulen himmel.

Jag blir mer och mer övertygad om att bara viljan finns och vi har öppna ögon för möjligheter och vi slutar att begränsa våra tankar och synsätt, så finns det äventyr och magi bakom hörnet.

onsdag 12 augusti 2009


En man hittade en gång en kokong, en plats där fjärilen precis hade påbörjat den mödosamma kampen för att göra sig fri. Mannen satt fascinerad och betraktade detta naturens drama i flera timmar. Men det gick ett bra tag och ingenting hände på en lång, lång stund. Det verkade som att fjärilen inte hade några krafter kvar och att den omöjligt skulle kunna ta sig igenom den sista biten av kokongen. Mannen som studerade fjärilen ville så hemskt gärna hjälpa den kämpande fjärilen, så han gick och klippte försiktigt upp den sista delen i kokongen som just hindrade fjärilen. Nu var fjärilen fri och kunde enkelt frigöra sig. Men dess kropp var svullen och vingarna små och skrumpna. Mannen väntade och väntade därför på att få se vingarna bli större så att de kunde bära kroppen och fjärilen flyga iväg. Men så skedde inte. Fjärilen fortsatte att kravla på marken. Mannen hade tydligen inte förstått att kampen i kokongen var nödvändig för fjärilen. Genom kämpa så skulle vingarna växa sig starka så att fjärilen var redo att flyga när den blev fri.
Historien här ovan är så svår att leva upp till. Vi vill så gärna skona våra nära och kära att det i slutänden kan vara vi själva som är problemet eller skapar problemet. Går man in i mina killars rum, så möts man av två helt skilda rum. Det ena rummet är som ett kaos. Jag hjälpte han som har det stökiga rummet att städa idag och jag tror att jag hittade leogobitar och glaskulor på alla möjliga och omöjliga ställen. Så går jag in i min andre sons rum och försöker rycka upp mig så att jag ska orka. Där är det nästan kuslig ordning.
Jag öppnar låda för låda och hittar alla saker fint i ordning. Kläderna ligger där de ska och fint vikta. I den ena sonens rum blir jag helt frustrerad över att inte hitta något någonstans. I den andre sonens rum blir jag orolig för att han är lite ordningsam i överkant. Då undrar jag lite om jag aldrig blir nöjd. Min man menar på att stökigheten kommer från mig. Min mamma vill gärna säga till min ena sons försvar att jag minsann hade ett väldigt stökigt rum som barn.
Då fascineras jag av hur lika de är, min man och min mamma. Jag brukar skämtsamt säga att jag har gift mig med min mamma och jag är faktiskt inte så långt ifrån sanningen. Ibland är de faktiskt kusligt lika till sitt sätt. Jag tänker mig att Mattias faktiskt har gift sig med med någon (mig) som är stökigare än honom själv, för att det gör honom så ordningsam. Det är han, men jag får honom att framstå lite nogrannare än vad han egentligen är.
Jag å andra sidan har lite närhets och tillitsproblem och har gift mig med honom för att jag framstår lite mer trygg än honom, det inser jag i mina bästa stunder. För så tror jag att de flesta av oss gör, vi hittar strategier i livet som vi sedan praktiserar på våra nära och kära. Jag är inte den mest prydliga person och ordningsamma person som går i ett par skor. Som barn skillde jag mig från de flesta flickor genom att ha mycket stökiga rum. Inget rosa fluff här (kom först som fjortonåring). Men mitt i stöket hade jag ändå ordning.
Jag tänker att min ena son aldrig får känna på konsekvenserna för sina handlingar. Idag hjälpte jag honom att röja ordentligt. Lucas säger då till mig "du vet väl att du gör det där förgäves mamma". Jag nickar, för jag vet att han har rätt. Han och jag sitter och röjer och letar medans Johan argt har rusat ut ur huset och drämt igen dörren så huset skakar. Han vill inte höra mig säga att han måste leta efter kompisens skiva som han slarvat bort. Jag är arg och han orkar inte en arg mamma idag.
Lucas har hela sommaren plockat upp kepsar, mobiltelefonen, mp3 spelaren, portmonän med pengar efter Johan som ständigt glömmer och slarvar bort. Jag har bett Lucas låta bli. För Johan lär sig inte. Han litar ständigt på att vi, hans tvillingbror, mormor eller någon annan ska ordna till det för honom. Men han själv betalar också ett pris. Ständigt står han där med förvånad uppsyn, när han inser att något är tappat eller gjorts sönder. Hur hjälper man någon att komma ifrån det där. Både skäll från oss och ständigt curlande från alla håll stjälper honom.
Ibland är det svårt att stå brevid och låta någon få ta konsekvenserna av sitt handlande och inse att det är det mest kärleksfulla att göra.

När det man vill ge gör att ett avstånd växer

Tittar in i ett par bruna mandelformade ögon som tillitsfullt blickar mot mig. Det är min lilla tjej som är tre och ett halvt år. När jag tittar på henne, blir jag både glad och sorgsen. Glad för att hon är så trygg i förvissning om att hon är älskad. I hennes värld älskar alla henne och det är så ljuvligt för mig att veta. Sorgsen blir jag när jag inser att den trygghet hon har idag, har jag bara en bråkdel av och då har jag ändå kämpat hela mitt vuxna liv för att komma till den punkt där jag är just nu. Stolthet finns också, att jag ändå är där jag är, trots att jag kommer från en punkt där min lilla dotter inte ens anar att det finns. Jag vill inte att hon ska känna till den plats jag kämpat från, men det skapar ändå en distans.

Jag har en god vän som ibland berättar om sin mamma och det gör mig påmind om att det inte är lätt att vara varken förälder eller barn. Som förälder har man ju ambitionen att ens barn ska få det bättre än en själv. Det är ju något man både lyckas och misslyckas med. Men jag har upplevt både hos mig själv och anda föräldrar av olika åldrar att det finns en kluvenhet i strävan att ens barn ska få det som man själv inte fick eller få det bättre. Som förälder har man perspektivet att se skillnaderna, som barn upplever man det som föräldrarna strävade efer som självklart. Precis som det ska vara.

Det som sker är ändå att den differensen gör att det skapas en disans som inte har någon brygga. Föräldrar som kommer från andra förhållanden än det man gav barnen upptäcker abrupt att det också kan medföra en utebliven identifikation. Att barnet och förädern kan bli främmande för varandra. Det ligger mycket sorg i det. Som förälder, därför att man inte får den närhet man önskar till sitt barn och som barn förlorar man samhörighet med sina föräldrar om gapet är för stort. En undran jag har är då om det går att överbrygga och hur gör man det?
Som alla vet så skiljer ju erfarenheter generationer åt, samtidigt som det finns tidlösa saker som binder samman. Men när skillnaden blir för stor, så kanske det inte är så lätt att överbrygga. En barndomsvän till mig tog ett jättekliv från där hennes föräldrar fanns. Bägge hennes föräldrar hade varit arbetare, medans hon själv fick en chefsposition och väldigt bra lön. Hennes levnadsstandard och liv skilde sig markant från hennes föräldrar. För dom blev det svårt att överbrygga skillnaden. Föräldrarnas strävan efter bättre liv för sin dotter blev i slutänden avundsjuka för att hon hade det så mycket bättre en dom.

Så här i efterhand (för jag har inte så mycket kontakt med dom idag) tänker jag mig att den där avundsjukan egentligen handlade om att avståndet ökade och att de som föräldrar hamnade i en annan position. Hon levde ett liv de inte ens kunde föreställa sig och jag kan tänka mig att de hade svårt att se vad de kunde tillföra henne med. För jag tror att föräldrar kan hamna i den fällan att det är de som tillför och att det är svårare att bli tillförd av någon de tycker att de borde leda framåt. Jag undrar hur de måste ha känt sig, som i sin strävan också skapade ett avstånd till sitt barn. Kan bägge parter vara så öppna att man hittar nya vägar? Eller blir bristen på identifikation för stor?

En annan god vän har äldre föräldrar som både överlevt krig och flykt till annat land. De har levt i fattigdom som vi i dag kanske har svårt att föreställa oss, i vårt mellanmjölkens land. Jag kan ständigt se hur svårt det blir för dom att hitta varandra i deras totala olika liv. Deras barn har fått det som de stärvat efter i hela deras liv, mycket bättre villkor och ett helt annat liv. Också här förflyttade min vän sig till en annan social markör. Akademisk utbildning som få inom familjen gjort och andra livsförhållanden än vad de själva varit med om. Gapet blev för stort.
En fundering jag haft är om det överhuvud taget går att mötas. Jag vill gärna tro det, men som i alla andra relationer så krävs nog att bägge parter vill. Jag tänker mig att när mina barn växer upp och får en helt annan livssituation än min, så ska jag påminna mig om att det inte måste vara jag som sätter standarn, jag som ska visa hur det ska vara. Jag tänker mig att jag ska lyssna mer och förstå att de lever under helt andra förhållanden än vad jag gjorde och att jag faktiskt strävat efter det under hela deras uppväxt.

Jag tänker mig att jag ska försöka förstå att jag ibland inte hänger med och att det är helt ok, för att jag som egenskap av att vara förälder redan är av vikt, av betydelse för mina barn. Att jag vill möta dom för de vuxna individer de blivit och njuta mer av att de inte är så lika mig i allt. Det tänker jag mig. Men tänka kan man och ibland lyckas man med sina intentioner¨. Jag får hoppas att det blir så som jag önskar mig. Så jag ska fortsätta se in i min lilla flickas trygga bruna ögon och njuta av att hon är så olik mig. Jag ska titta på mina killar och se hur de tycker vissa saker är så självklara och vara både tacksam och glad över det. För det är det jag strävar efter, jag får bara komma ihåg det hela vägen.

söndag 9 augusti 2009

Vad är sorg?


Jag läste Sandra för en stund sedan, som skriver en underbar blogg. Så mycket humor med minimalt användande av ord. Jag som använder så många ord, blir så fascinerad över hur man kan använda så få ord och få så mycket sagt. Hon skriver just nu om sorgen efter in farmor som dog nu i sommar. Så levande så att man nästan kan känna kärleken och saknaden beskriver hon sin förlust. Det hon skriver om sorgen fick min lilla klump i halsen att växa en aning.

Varje dag vaknar jag med en bit av sorg som jag inte kan placera på något speciellt ställe. En sorg som de flesta dagar på året bara lever så där tyst och gör sig hörd då och då. Men ibland dundrar den på och vill styra och de dagarna känns livet svårt att leva. Sorg för mig handlar inte om ledsamhet eller tårar. Tårar för mig är som ånga, som en tryckutjämnare och säger egentligen ingenting. En del ser dom som maktredskap, andra som ömkligt och många ser dom som extra känslighet.

Sorg för mig handlar om något helt annat. Svårbegripligare. Det kan finnas sorg som handlar om saknaden efter en älskad person, alla möjligheter som gick förlorade, drömmar som gick i kras, oförmågan att kunna omfamna livet och mycket mycket mer. Min sorg har jag många gånger försökt att lokalisera och sätta etikett på. Det är så mycket lättare att hantera när det finns en etikett och en låda att placera den i. Så mycket svårare att bara leva med den mitt i livet.

Jag försöker leva med min sorg och se den som ett extra förstoringsglas till livet. Sorgen blev på något sätt mitt ressällskap genom livet. Det innebär inte att jag inte kan vara glad eller njuta av livet. Det finns dagar då jag är väldigt glad, ibland lycklig. Det finns dagar då jag njuter av varje minut eller njuter av det fantastiska som finns runt omkring mig. Det finns också dagar då jag undrar varför jag lever och vad för nytta jag gör här.

Jag har någonstans på vägen insett att när det är som jobbigast för mig är när jag har störst motstånd mot min sorg. När jag inte vill acceptera att den finns där. De dagar som går lättast är när jag betraktar min sorg och låter den finnas. Jag tror inte att jag har kommit dithän (om det nu går) att jag accepterar sorgen, men jag har kommit dithän att jag väldigt ofta låter den bara vara i mitt liv, utan att jag behöver göra en notis om att den finns.

Det finns dagar när jag önskar att den bara försvann, men på vägen inser jag att den lever i mig och ju mer jag försöker blunda eller nonchalera den, så blir den starkare. Varför den finns? Jag har ingen aning. Inte den blekaste aning.

torsdag 6 augusti 2009

Äntligen lite sol igen


Idag har vi haft en underbar dag till havs. Själen blir så glad när solen tittar fram. Salta bad och människor att älska är en bra kombination tycker jag :-)

lördag 1 augusti 2009

De blir större

Johan
Lucas

Nu har vi sett hur de gått i väg med sina kompisar på scoutläger till Kragenäs uppe i Bohuslän. Stora ryggsäckar, fullastade med saker och lite nervösa. Så här länge, åtta dagar, har de aldrig varit hemifrån med så många människor de inte känner så jättebra och med människor de aldrig träffat. Jag läste lite om scoutlägret och det verkade så bra. Intentionerna är bra och vi får hoppas att de får en liten del av allt de planerar för, då blir jag nöjd. Det känns märkligt att se dom gå iväg och se så stora ut. Mina små killar som blivit så stora. Märkligt säger jag!