Att tro

Ibland när man funderar över saker och ting behöver man en respons och plötsligt möter man det på det mest oväntade stället. Idag har jag varit tillsammans med mina tre barn och en god vän och badat vid smarholmen. Vädret var fint, lite kyligt i vinden, men ljuvligt i vattnet. En fantastiskt eftermiddag. Både min vän och jag har en tro, hur lika vet jag inte. Vi har aldrig suttit och jämfört eller språkat så mycket om det, utan nöjt oss med att vi bägge två bär på en tro om något större, en Gud.

Idag frågade jag henne hur hon har det med sin tro. Hon berättar för mig att hon (som kommer från norrland via Stockholm) inte har hittat någon församling hon känner sig hemma i här. Jag förstår, för så har jag haft det i hela mitt vuxna liv. Ibland poppar tanken upp att det skulle vara så roligt att ha det, något ställe där man kunde gå och dela det man tror på med andra. Varje gång jag försökt har jag mer eller mindre blivit förfärad eller skrämd och bestämt mig för att inte försöka igen.

Det jag inte står ut med är alla de regler alla verkar ha. Jag står heller inte ut med det dömande som finns, inte för att någon skulle erkänna det, men det syns och luktas på långa vägar. Bestämda mönster om hur det ska vara och hur man ska vara. Jag som dessutom har auktoritets problem får stora skälvan av sånt. Av att någon bestämmar för mig hur det ska vara. Då går jag och vill inte längre vara med.

För ett tag sedan pratade jag med mina killar om tro och om Gud. De båda avfärdar detta med en fnysning och där står jag och känner mig oerhört misslyckad som förälder. Inte för att jag vill att de ska dela det jag tror på, utan för att jag ser det som att jag inte gett dom ett verktyg de kan välja bort eller välja till ifall de vill. Jag inser att jag aldrig pratat med dom om vad jag tror och vad som är viktigt för mig.

Jag har aldrig velat att de ska bli indoktrinerade och färdigritade i en riktning. Men så inser jag att de är indoktrinerade, fast åt ett annat håll. De har anammat det religions förakt eller tros förakt som härskar i vårt samhälle idag och det gör mig ledsen att jag inte sett det. Jag tror inte som mina föräldrar, men det jag fick med mig därifrån var redskap att välja det jag ville. Det har jag misslyckats totalt med när det gäller mina killar.

Jag pratade med min vän idag om att jag funderar på att leta igen, inte så mycket för min egen skull, utan för min dotters. För jag vill att hon ska ha redskap att välja den dagen hon funderar. För att utesluta religion handlar inte om att man ger barnen frihet att välja, det är att välja motsatsen lika mycket som någon som väljer att pådyvla barnen en religion. Däremot att utgå från något men ändå visa dom valmöjligheterna, det är något annat. Det är vad mina föräldrar, och då framförallt min pappa gjort för mig.

Nu när jag sitter och läser igenom mina bloggar för dagen, möts jag av detta och detta och mitt hjärta fylls av glädje över livet märkliga vägar som för en till de ord och igenkänning man behöver ibland.