Att tro

Ibland när man funderar över saker och ting behöver man en respons och plötsligt möter man det på det mest oväntade stället. Idag har jag varit tillsammans med mina tre barn och en god vän och badat vid smarholmen. Vädret var fint, lite kyligt i vinden, men ljuvligt i vattnet. En fantastiskt eftermiddag. Både min vän och jag har en tro, hur lika vet jag inte. Vi har aldrig suttit och jämfört eller språkat så mycket om det, utan nöjt oss med att vi bägge två bär på en tro om något större, en Gud.

Idag frågade jag henne hur hon har det med sin tro. Hon berättar för mig att hon (som kommer från norrland via Stockholm) inte har hittat någon församling hon känner sig hemma i här. Jag förstår, för så har jag haft det i hela mitt vuxna liv. Ibland poppar tanken upp att det skulle vara så roligt att ha det, något ställe där man kunde gå och dela det man tror på med andra. Varje gång jag försökt har jag mer eller mindre blivit förfärad eller skrämd och bestämt mig för att inte försöka igen.

Det jag inte står ut med är alla de regler alla verkar ha. Jag står heller inte ut med det dömande som finns, inte för att någon skulle erkänna det, men det syns och luktas på långa vägar. Bestämda mönster om hur det ska vara och hur man ska vara. Jag som dessutom har auktoritets problem får stora skälvan av sånt. Av att någon bestämmar för mig hur det ska vara. Då går jag och vill inte längre vara med.

För ett tag sedan pratade jag med mina killar om tro och om Gud. De båda avfärdar detta med en fnysning och där står jag och känner mig oerhört misslyckad som förälder. Inte för att jag vill att de ska dela det jag tror på, utan för att jag ser det som att jag inte gett dom ett verktyg de kan välja bort eller välja till ifall de vill. Jag inser att jag aldrig pratat med dom om vad jag tror och vad som är viktigt för mig.

Jag har aldrig velat att de ska bli indoktrinerade och färdigritade i en riktning. Men så inser jag att de är indoktrinerade, fast åt ett annat håll. De har anammat det religions förakt eller tros förakt som härskar i vårt samhälle idag och det gör mig ledsen att jag inte sett det. Jag tror inte som mina föräldrar, men det jag fick med mig därifrån var redskap att välja det jag ville. Det har jag misslyckats totalt med när det gäller mina killar.

Jag pratade med min vän idag om att jag funderar på att leta igen, inte så mycket för min egen skull, utan för min dotters. För jag vill att hon ska ha redskap att välja den dagen hon funderar. För att utesluta religion handlar inte om att man ger barnen frihet att välja, det är att välja motsatsen lika mycket som någon som väljer att pådyvla barnen en religion. Däremot att utgå från något men ändå visa dom valmöjligheterna, det är något annat. Det är vad mina föräldrar, och då framförallt min pappa gjort för mig.

Nu när jag sitter och läser igenom mina bloggar för dagen, möts jag av detta och detta och mitt hjärta fylls av glädje över livet märkliga vägar som för en till de ord och igenkänning man behöver ibland.

Bilden av det Gudomliga

Hur känner vi oss förbundna med vår bild av världen? Vad är det som gör att vi får den världsbild vi har och att vi handlar som vi gör. Vad är det som får oss människor att kännna tillhörighet med varandra och det sammanhang vi tillhör? På en blogg jag besöker tar blogginnehavaren upp det här med altruism och belyser det här att våra handlingar till syvende och sist ändå handlar om att tillfredsställa oss själva. Att även när vill göra någon annan glad handlar det om att glädja oss själva när vi gör någon annan glad.

Det som driver oss tror jag är förmågan att se oss själva i det vi möter. En gång satt jag i en buss och kom i samspråk med en man som genom hela resan (fyrtiofem minuter) pratade om sig själv. När vi skulle skiljas åt säger han med ett stort leende att han tyckte jag var så trevlig att prata med, det var bara det att jag inte pratat mer än fem minuter på de fyrtiofem minutrarna vi kommit i kontakt med varandra. Det jag hade gjort var att humma och nicka till hans prat och han kände sig sedd och reflekterad.

Jag tror att det är så det är, där vi känner oss reflekterad, där känner vi samhörighet och tillhörighet. Vi känner igen oss. Det är ju så hela reklamindustrin är uppbyggd. Den leker med våra igenkänningsmekanismer och lurar oss att tro att vi vet, när det egentligen handlar om att vi känner igen en produkt därför att vi hemma i vår egen soffa har blivit introducerade till det genom vår TV eller annan media. Det är därför vissa produkter säljer mer än andra, därför att vi har blivit intalade att de är bättre än andra. Hade vi börjat tänka mer själva och tagit reda på vad det vi köper innehåller, hade vi med säkerhet handlat annorlunda.

En gång när jag var liten såg jag "Lilla huset på prärien" som var en TV produktion efter en serie böcker av Laura Ingalls Wilder om hennes uppväxt. I serier petar de in ibland (antagligen i brist på fantasi) program som innehåller tillbakablickar på gamla program. I ett sådant visade de hur en vän till deras familj,som var en svart kvinna, berättade om hennes barndoms jular. Hur hennes pappa som arbetat på en farm lånat tomteutstyrseln för att kunna "tomta" för sina barn.

Den här kvinnan berättade för Laura hur detta hade berört henne, eftersom hon tyckt att julen inte var för svarta eftersom tomten var vit. Såklart de inte fick några presenter, för inte skulle en vit tomte ge svarta barn julklappar. När hennes pappa kommit som svart tomte och delat ut presenter blev julen för den här kvinnan alldeles magisk. För då kunde hon identifiera sig och plötsligt blev julen också något som handlade om henne, som ett barn, med svart hud. För hon fick bekräftelse på att julens traditioner också fanns för henne.

Det här med identifikation är viktigt. Inte allt, men för många är det inkörsporten till att förstå sig själv i ett sammanhang. När jag under några år var aktiv inom tolvstegsrörelsen (AA, Na och alla anhörigprogram och andra program med AA som förebild) så var ett av budskapen just identifikation. Som Alkoholist behöver du identifiera dig med andra som har samma problem som du för att motivera dig till att ta emot hjälp för att hjälpa sig själv.

Just i samhörigheten kan vi känna att vi tillhör och då blir vi modiga. Min ena konfirmationspräst som jag tidigare refererat till hade ett intressant inlägg om läsning, där han bla rekomenderar en blogg där en kvinna under sommaren bloggar om sin bild och relation till Maria, Jesu moder. Detta väckte anstöt hos några läsare som kommenterade detta. Det fick mig att fundera en del över vad det egentligen var som provocerade så.

Så plötsligt fick jag en tanke och den kanske är helt uppåt väggarna, men den har sysselsatt mig hela dagen. Fascinationen av Maria som finns, bla inom den Katolska Kyrkan, har jag själv reagerat över ibland. Då har jag betraktat det som märkligt eftersom jag då förknippat det med människors behov av "mellanstation" innan Gud. Att Gud blir så stor att man har ett behov av någon som kan föra deras talan inför Gud. Jag tror inte på en sådan Gud, utan tror att det finns plats för direktkontakt.

Det jag funderade över idag handlade mer om hur vi identifierar oss med Gudsbilden. Vad är det som gör att några av oss tror och varför? Gud refereras alltid som en Han inom hela den religiösa världen. Gud, Jesus och den heliga ande tilltalar man som en Han, en man. Så är det att leva i ett patriarkaliskt samhällsmönster. Det som handlar om makt eller av stor betydelse betecknas ofta som just en Han. Den ena halvan av befolkningen (kvinnor) har genom tiderna lärt sig att förhålla sig till detta, förutom enstaka uppstickare som genom tiderna protesterar.

Jag vet att jag som tonåring ifrågasatte detta väldigt. Var Gud inte större än våra könstillhörigheter? Jag tror det är så, men precis som med tiden behöver vi dra ner Gud till vår egen nivå för att förhålla oss. Vi behöver identifiera oss och sjävlklart översätter vi Gud och Gudsbilden till de förhållandena vi själva lever i. Här bland oss människor har vi genom tiderna tuktats i att tro att hälften av befolkningen (kvinnor) är mindre värda och då ska vi inte tala om rastillhörigheter. Detta leder ju då till att vi applicerar den världsbild vi har på vår Guds bild.

Råkar man vara kvinna och dessutom av annan rastillhörighet än "vit" så degraderas man ännu mer. Det fick mig att fundera på om Maria som var Jesus moder symboliserar den helighet som har med kvinnor att göra. Hon födde trots allt en Gud till jorden som människa. Detta kan man som kvinna identifiera sig med. Bara den som fött barn kan identifiera sig med den kraften som handlar om att ge liv till en annan människa, den övermänskliga kraft som ligger bakom en sådan erfarenhet.

Jag personligen har aldrig haft en större "nära döden" upplevelse än de gånger jag födde mina barn. Jag trodde bokstavligt talat att jag skulle dö. Att inte dö och sen hålla ett litet liv i sina armar och känna kraften av den kärlek som genomforsar en, det är stort. Jag tänker på när jag pratar med äldre män, så har de svårare att förstå sånt här än yngre män som nästan alltid har varit med i förlossningsrummet. Min man kan ibland referera till händelserna när våra barn kom och med rörelse i rösten beskriva det mäktiga i att ta emot ett barn ur en annan människas kropp.

Som kvinna kan man känna och leva sig in med Maria, den vånda hon måste ha känt, den nära döden upplevelse hon måste ha haft där i stallet med bara massa djur och en endaste människa som säkerligen aldrig varit med en förlossning förut. Maria inkarnerar också kvinnors rätt till det Gudomliga, rättigheten till Gud. Nu har jag personligen inga problem med att tänka mig Gud som en han, för mig har det ingen större betydlese. Det kan ju innebära att jag är lagom indoktrinerad eller att jag ser förbi detta. Vem vet vilket.

Men tanken för mig att Maria inom den katolska världen kan vara så stor , just för att en kvinnlig identifikaton till gudomligheten saknas. Man tager vad man haver. Jusu moder är ju det närmaste gudomligheten man kan komma och så tillber man henne. Annars tycker jag att frånvaron av kvinnoliv av betydlese, dvs i maktens centrum är tydlig genom hela bibeln. Kvinnor är alltid vid sidan om.

Min pappa, som är präst, menar på att inom kristenheten var det kvinnor som hade en framträdande roll. I begynnelsen av kristendomens utbredning var det många kvinnor som var just församlingsförståndare. Min far har en teori om Paulus, att det social trycket blev så stort för honom att han till slut förkastade kvinnligt ledarskap inom kyrkan. Jag tror att han kan ha en poäng i detta. Men det är beklagligt att de täven inom modern tid inte ser betydelsen av att halva mänskligheten förbises i något så viktigt som att vara med och sätta avtryck i hur tron formuleras.

Fortfarande idag ifrågasätts kvinnligt ledarskap inom kyrkorna och samfunden. Beklagligt tycker jag. Maria för mig symboliserar just detta. Att vara den som är förutsättningen för att ett gudomligt liv överhuvudtaget klev in i mänsklig gestaltning (om man nu tror på detta vill säga) och bli så förbisedd i historien som man kan bli. Det är prästeskapet (oftast i skepnad av män) som varit dom som tagit plats och dikterat sturkutrerna för hur kyrkorna och tron ska formuleras.

Jag förstår att detta kan vara väldigt provocerande att lyfta fram kvinnan bakom Jesus mänsklighet. Hon är värd att beundras tycker jag. Som mödrar i alla tider har hon fått stå brevid, trots att hon varit förutsättningen för att komma till livet överhuvudtaget. Moderns omsorger ses som så självklara att man inte uppskattar dem i deras rätta proportioner. En vän sa till mig en gång det här: "Mothers are to be the ones whos beeing left behind". Säker helt fel engelska, men något sådant tror jag att det var.

Maria är nog som symbol den modern som blivit förbisedd av de flesta och vad gör det om några lyfter fram henne och visar på hennes betydelse. Det är hon värd. Hon är symbolen för alla oss kvinnor som dagligen blir förbisedda i de strukturer som är av betydelse då våra liv ska formuleras och dikteras.

Att genomskåda ett uttjatat grepp som ibland byter skepnad

Ämnet för dagen på en blogg jag ibland besöker, handlade om religion vs ateism. En förening som kallar sig Humanisterna (en förening för ateister. Märkligt tycker jag eftesom jag känner oerhört många troende som anser sig vara humansiter) håller på att marknadsför sig genom att ta till klassiska grepp som enligt mig handlar mer om att förenkla än att verkligen skapa debatt.

De använder ett sätt att framhäva sig själv genom att spotta på något annat. Väldigt osmart enligt mig. Det förutsätter att alla andra är dumhuvuden och inte kan tänka själva. Jag som då kan använda mina grå (ibland iallefall), ser vart det här förenklade sättet handlar om. Jag har mött detta bland troende inom alla olika religioner, inom politiska falanger och inom den växande nyandliga rörelse jag brukar kalla "självhjälps gurusarna".

Man kan även hitta detta bland alla slags av grupper eller personer där det handlar om att härbärgera en åsikt av något slag. En tendens att slå över och skapa motpoler som handlar om att någon/några har mer rätt än andra. Det är samma mekanismer, samma grepp och samma uttjatade förhållningssätt som hela tiden byter skepnad. Jag såg en dålig film härom månaden på TV6 tror jag att det var. Det handlade om en man som kommer i kontakt med fallna änglar.

Änglar som Gud har förskjutit och som inte hade någon kropp. För att överleva behövde de en kropp att ta i besittning och levde genom att vandra från kropp till kropp bara genom att ta på någon. Jag tycker det är en oerhört bra bild för att beskriva alla form av fanatism. Den överlever endast när vi vidrör det och låter vår livskraft bli näringen för dess livskraft.

Fanatism av alla de sorter handlar om att sluta tänka och istället låta färdiga bilder av hur livet är bli det som styr ens tankar och handlingar. Jag har själv varit och nosat på fanatism och min erfarenhet av det är hur otroligt lätt det är att avsäga sig sina egna tankar och sitt eget förnuft. Fundamentalism är en form av fanatism. Både när det gäller religion och politik.

Jag minns inte var jag läst detta eller hört, men jag minns en förklaring från en som betraktade

kommunismen utifrån hur den beskrivs idag (eller då) när den jämförde med hur det blev i Sovjet staten. Han menade att det inte var en rättvis bild av de ideér som Marx stod för och hur det blev i Sovjet. Han beskrev hur Sovjet var ett feodalt bondesamhälle när revolutionen skedde.

Hur systemet egentligen aldrig förändrades, utan att det var skepnaden som ändrades, inte strukturen. Hur kommunismen blev en yta på de feodala skelettet som redan fanns i det som blev Sovjet unionen. Hur förtryckarna som var tsarfamiljen och de rika istället byttes ut mot de höga politiska digniteterna inom komunistpartiet. Den här bilden har följt mig genom alla år, för jag tyckte att det var en sån oerhört bra beskrivning av hur lätt det är att bara se yta och inte se vad som egentligen händer.

Med denna läsning blev det så uppenbart för mig att betrakta det som sker på riktigt.

För det är så att det finns så otroligt starka makter i våra liv som vill att vi ska se från just deras fönster eller glasögon. De finna väldigt starka krafter som inte vill att varje enskild person ska tänka själva. Det finns krafter som gärna vill göra oss till "massor" som lättare går att förleda än enskilda tänkande personer. Jag har ibland förletts att svälja de enkla svaren, för att jag vid en punkt inte orkar vara kvinnan som går mot strömmen.

Det har funnits en längtan hos mig som gärna har velat höra till en grupp eller bli räknad med av andra. Jag har varit där och gått därifrån. Det jag tror starkt på idag är att det är nödvändigt att våga ifrågasätta och kritisera. För mig idag är det viktigare att försöka se motiven bakom istället för den utsmyckade illussion som vi ofta matas med. För att ta till en religiös katastrof i vår närtid behöver vi ju bara säga Knutby, så förstår vi ju de starka krafter som kan styra oss som "massa".

Jag tror att det är nödvändigt att ha en diskussion om detta fenomen som handlar om att vi låter oss förslavas och förledas från vårt eget kritiska tänkande. Men den kampanj som de sk Humanisterna gör tycker jag är beklaglig. Deras kampanj och deras retorik skiljer sig inte så mycket från dom i Knutby eller sovjet staten när den var som mest aktiv. Det handlar om enkla grepp som utgår från att idiotförklara oss som individer och som hellre vill svartmåla än att ha dialog.

För jag tror på dialogen. Jag tror inte på enkla svar och framförallt tror jag inte på att åstadkomma varken fred eller välmåga för världens befolkning genom att utgå från "rätt och fel". Det har funnits människor i alla tider som använt högre ideal, tro eller politik för sina egna syften och det är något som jag tror att vi alltid får räkna med. Det gäller då att inte avsäga sig sitt eget kritiska seende och verkligen se när kejsaren står naken.

Jag tror inte att konflikten på Irland handlade om katolicism vs protestantism. Jag tror att det handlade om makt och man utgick från det som engagerade flest människor. För tro berör och kan förleda, oavsett om det handlar om religiös tro eller politisk tro. Jag tror inte konflikten mellan Israel och Palestina handlar om judendom vs islam. Jag tror att det handlar om makt. Makt skapar rädsla och rädsla kan få igång "massorna"

Vi måste lära oss att skilja på sånt här. Många säger att religion startar så många krig. Jag tycker det är att förenkla det hela. För om religionen inte funnits, hade man hittat något annat som invändning. Ta de sk hedersmorden. Man hänvisar till en familjs heder för att mörda sina kvinnliga familjemedlemmar. Inte handlar det om heder. Det handlar om makt och rädsla. Att hålla sin position i förhållande till andra. Det handlar om ursäkter för att få rätt, inte om heder, tro eller politik.

Jag tycker de sk Humanisternas kampanj är patetisk och tragisk, för de stänger all diaolg som egentligen är nödvändig för att hålla religionen eller politiken sund. Det är det samma som främlingsfientliga rörelser. De stänger för dialoger som egentligen skulle vara nödvändiga att ha och istället är det människor som i doldhet röstar på dessa partier som egentligen gör mer ont än gott. Därför att dialogen är död.

Jag anser att det är viktigt att att alla får tro eller inte tro på vad de vill. Att livsåskådningar får finnas och att man istället bygger broar emellan så att en fruktbar dialog växer än att demoniserar andra människors behov att uttrycka sig, oavsett var man står. Humanisterna i Sverige kunde ha haft en viktig roll tillsammans med andra trosinriktningar att skapa en fruktbar mylla för att kritisk granska och på så sätt hålla Sverige sunt. Istället handlar de likadant som de fundamentalistiska religiösa grupper sin redan finns.

Min fråga är ju då, behöver vi mer fundamentalism i våra liv, oavsett varifrån de kommer? Är vi inte mer betjänta av mer tänkande personer som vågar stå för sin sak utan att svartmåla andra?

På bloggvärldsbloggen handlar veckans tema om Gud. Hur man förhåller sig till Gud, tro och även icke-tro. Jag tänkte att under veckan kanske jag kunde åstadkomma något om mina egna funderingar kring tro. Men har redan läst en som jag tycker har många spår av där jag själv är och det är den här bloggen som skriver både tankvärt och provocerande om sin tro. Man kan ju inte beskylla Mymlan för att vara slätstruken :-) Hon har ju sinne för det här med intressanta ämnen. En god start på denna vecka önskar jag er alla!