onsdag 4 maj 2016

Sorg som dörr eller återvändsgränd

”Det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd” Moder Teresa

Har du funderat över vad som får dig att känna dig uppskattad, älskad och sedd som människa? Jag tror nämligen det är viktigt att förstå det om sig själv. Den vetskapen besparar oss väldigt mycket lidande både för oss själva och för andra. Det är lätt att förväxla kärlek med prestation. Jag tror att det är därför vi älskar att göra väl ifrån oss, vi uppslukas av tävlingar och det är just i idrott vi låter känslorna flöda. Det blir legitimt att visa känslor, därför att idrotten är så sammanlänkad just med prestationer. Vi omger oss ofta med människor som kan bekräfta att vi är ok, som belyser vårt eget liv (och våra prestationer) med någon form av ”normalitet och ger oss ett utrymme där våra förlorade drömmar får mindre betydelse. 

Jag personligen är ett vandrande statement över att oavsett var jag än befinner mig så passar jag aldrig in i den bemärkelsen att det alltid finns någon pusselbit som inte passar in i ett sammanhang. Tro nu inte att jag tycker att detta enbart är till nackdel, för jag anser att just denna egenskap har gett mig större rikedom i mitt liv än vad man först skulle kunna tro. För rikedom handlar om en mix av vinster och förluster och ur det perspektivet anser jag mig vara väldigt rik. Vi kan börja med mitt utseende. Bara mitt utseende är en källa till erfarenheter av att förstå de komplicerade förhållandet mellan att höra till och att vara ”utanför”. 

Förstå detta, min nationella tillhörighet och mitt kulturarv är svenskt, eftersom det här jag vuxit upp , med svensk familj med rötter in i en svensk släkthistoria. Lite ljug, eftersom min pappa är norsk, så jag har lite socialt arv från det norska kulturarvet också. Men inte något av detta kan du urskilja i mitt utseende. För utseende är och befäst ännu mer på senare tid, som just en stark markör för nationell identitet och kulturell tillhörighet. Denna motsägelsefullhet har gett mig både sorger och glädje. 

Framförallt har det gett mig en ofantlig mängd erfarenhet som faktiskt berikat mig på så vis att jag mycket lätt att identifiera mig med utanförskap, innanförskap och skillnaden mellan dessa. För alla våra erfarenheter handlar just om möjligheten att förstå sammanhang och hur vi kan använda dessa till både våra egna liv och om vi vill också till ett större sammanhang. Just denna erfarenhet har gjort att jag ofta är öppen för människor, situationer eller erfarenheter som skiljer sig från mig. Därför att jag genom egen erfarenhet vet att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Vi måste våga närma oss andra människor och situationer utan våra mallar och förutfattade mening.  

Jag tror att yttre saker såsom utbildning, yrkestillhörighet, ekonomisk standard, civilstånd, antal barn, religiös tillhörighet, politisk tillhörighet etc. säger en viss del och om oss, men lång ifrån definierar vilka vi är som människor. Det är mer intressant och mer givande att möta människor för vilka de är utan de sociala etiketter vi ger varandra. Jag har vänner som begränsar sitt sätt att umgås med mig pg.a att jag har barn. Mina barn blir en smärtsam påminnelse om att de själva inte har. Det finns de som begränsar sitt umgänge med mig för att jag är gift och har svårt att umgås i mitt sociala nätverk för att de en del är gifta, har barn, en viss ekonomisk standard och listan kan göras längre. 

En gång besökte två vänner mig på middag tillsammans med min familj. Bägge singlar. Jag ser och märker under middagen att det blir obekvämt för dem och hur de väldigt hastigt och lustigt beger sig av hemåt efter själva middagen. Jag får också bekräftat efteråt att det är just denna ”familjeidyll” som blir så oerhört provocerande. Att jag inte fått detta gratis, att det varit ett liv av bortprioriteringar, hårt arbete och en slingrande stig att få detta att fungera i mitt liv blir betydelselöst i sammanhanget, därför att en annan människas smärta är alldeles för närvarande och skymmer utsikten. 

Jag menar på att det ibland är svårt att möta andra människor som representerar något som väcker en djup smärta av förlust eller representerar något man själv önskat sig men där livet medförde andra saker. 

Min sorg handlar om att se att jag och det liv jag lever blir en projektion för någon annans smärta och att just den smärtan blir i vägen. Där min vilja till vänskap blir underordnad någon annans förlust och smärta.

För mig har det varit en sorg att förstå att människor jag gillar, tycker om eller älskar väljer bort mig eller väljer bort delar av mitt liv för att de krockar så mycket med deras identifikation eller deras smärta. Det blir inte mig de ser längre eller mig det väljer. Det väljer bort det jag representerar genom de val jag gjort i mitt liv. Det kan fortfarande fladdra till i mig av sorg när jag ser detta hända, men någonstans inser jag att det enda jag kan göra är att fortsätta vara mig och leva mitt liv. Jag kan bara välja vilka jag ska älska, hur mycket glädje jag vill ha, hur mycket sorg och smärta jag tål och när det är dags att öppna eller stänga min inre dörr. 

Inga kommentarer: