Vi har bara våra egna liv, våra egna erfarenheter och våra egna känslor att referera till. Om vi har tur möter vi då och då människor som korsar vår väg och som ger oss resonans och vi får ögonblick då vi kan se oss själva genom någon annan människa. Det är därför jag så helhjärtat tror på relationer och att relationer är det viktiga fundament vi behöver utgå ifrån för att utvecklas som människor.
Genom möten blir "vi till" och ser vilka vi är och får möjlighet att spegla andra. Det är där i mötet, vårt växthus för medmänsklighet, empati och kärlek odlas och växer till. Jag tror nämligen att en av de bärande paradoxerna är att det är när vi genom andra får syn på oss själva, som vår förmåga att se andra skapas. Den största välgärningen vi som människor kan göra är att låta andra bli varse att vi ser dem och att vi i största mån ser det vackra som finns i den personen.
Jag är långtifrån klar med min resa i depressionen spår och de existentiella frågornas tillspetsade dans, men denna sommar har gett mig så mycket energi i form av ljus, kärleksfulla möten och naturupplevelser att jag kunnat kliva upp på nästa platå i mitt tillfrisknande. Jag läste precis hos en vän texten till en sång som jag minns från min tonår och just en rad har följt mig genom åren och de svåraste dagarna. Meningen "ensamheten har stränder in mot ljuset", är en paradox som när man förstår den bär så mycket kraft i sina ord. Just den meningen har burit mig så oändligt många gånger.
Jag berikas av en väv av skiftande relationer och det är ofta jag fylls av tacksamhet över den rikedom som finns i mitt liv. Den relation i mitt liv som lärt mig mest om acceptans och att skilja på "mina och dina känslor" är den jag har till mannen i mitt liv. Vi som varit ett par i tjugo år, gifta i sjutton och som jag känner en stor trygghet med. Vår gemensamma väg har inte alltid varit rak och enkel, men den har alltid kantats med en vilja grundat på strävan efter förståelse och nyfikenhet.
Idag fyller han år och våra barn har olika åsikter om just det här med åldern. Där ena sonen tycker han ser ut som en gubbe, tycker dottern att han ser mycket yngre ut än mig. Jag försökte förklara att när vi känner människors sanna jag och inre värld då avspeglar det sig i hur vi ser på dem. För henne är pappa den lekfulla, tålmodige och tryggheten. För vår ena son är det jag som representerar det där. Det jag konstaterar idag är att jag känner en stor tacksamhet och ynnest över att få åldras med den man som vågat och orkar stå vid min sida när livet stormat för mig.
När jag födde vår dotter ville jag inte ha lustgas, eftersom det gav mig en sådan traumatisk upplevelse av illamående när jag födde våra tvillingar. Det finns få saker jag som avskyr så mycket som just illamående. Det som hände var att i slutskedet av min förlossning med dottern vill jag ge upp och ber om vad som helst bara jag slipper den ohyggliga smärtan. Det min man gör är att skaka på huvudet åt barnmorskan och artikulerar i en viskning utan ljud att "hon klarar det här" vilket leder till att hon och mannen står vid min sida och stöttar mig.
Min Mattias vet att det är just så jag fungerar. Att är jag trygg med att någon finns vid min sida, håller min hand och bekräftar sin tro på min förmåga, då hittar jag den också i mig. Då orkar jag tro på det som finns i mig och gräver fram alla de redskap jag behöver. Sedan kan de ta tid, för jag är en människa som behöver tid, mycket tid. Vi är olika, har olika styrkor och olika begåvningar. Vår gemensamma "framgångssaga" handlar till stor del om att vi orkar stå ut med olikheterna som blir när man har "komplettering av varandra" som gemensamt fundament och inte att vara lika varandra. Vi hämtar kraft ur olikheterna och variationsrikedom. Det ligger en utmaning i det valet och det är att överbrygga just olikheterna. Vi har genom åren kommit till en acceptans med det och uthållighet när skarven ibland blir både kännbar och utmanande.
Jag ser fram emot att åldras med dig Mattias. Att fortsätta resan att utvecklas och acceptera det som är och inte alltid fixera oss vid det vi tror vi vill ha. Tack för åren du ger mig <3