Mentalisering

”Det finns ingenting i livet som vi behöver frukta. Vi behöver bara förstå.” Marie Curie

I stora delar av mitt liv stod ordet ”förstå” för det absoluta. Att det fanns en sanning som vi bara behövde sträva efter så skulle det uppenbaras och allt skulle bli enklare. Jag kan tycka det är lite besvärande att bli äldre ur det ytliga perspektivet, att man fysiskt åldras, men ur alla... andra perspektiv tycker jag det här med åldrande är helt fantastiskt. Jag bryr mig mindre om vad människor tycker, jag skäms mindre och jag ser med vidvinkel på ett sätt som inte var möjligt när jag var yngre.

Att förstå för mig handlar mer om acceptans idag, att hitta alternativa vägar när den vägen man valt tar slut och att förstå både sig själv och andra med vidvinkel. Att förstå handlar också mer om själva processen fram till insikten än själva slutdestinationen. Min pappa gav mig språket och visade mig hur jag kunde använda språket. Inte bara i skrift, utan också i tankeprocesser och för mig är just språket det som också räddat mitt liv. Både rent bildligt som bokstavligt.

När jag växte upp så var det min pappa som om vardagarna såg till att jag åt frukost och kom iväg till skolan, för att han från skillnad till min mamma hade möjlighet till det. Min mamma däremot mötte mig hemma när jag kom hem från skolan. Just dessa frukoststunder möjliggjorde våra samtal och i dessa utvecklades mitt språk som hjälpt mig att bli den människa jag är idag. Marie Curie, denna vetenskapskvinna hade säkert mer nyfikenhet i ådrorna än blod och hon har så rätt i sitt uttalande.

Det finns verkligen inget att frukta i livet, så länge vi har möjlighet att förstå. Sedan behöver det inte innebära att livet blir lättare att leva, kanske bara enklare att acceptera. Det finns ett begrepp på detta som kallas för ”Mentalisering”. När jag läste om detta nya begrepp som egentligen förklarar något man som funnits länge, så förstod jag att det var ju det som min pappa faktiskt gett mig. Förmågan att reflektera, vara medveten om både tankar, känslor och att formulera detta i ord.

Jag kan så här i efterhand se att detta faktiskt räddat livet på mig, rent bokstavligt. Utan denna förmåga hade jag för länge sedan förlorat kampen om mig själv och mitt liv. För livet har aldrig varit självklar för mig. Att finna livsglädje, tilltro och tillit till både kärleken och människorna har för mig varit som att bestiga Mount Everest, inte bara en gång utan fler och jag har både lyckats göra detta och ramla ner många gånger om. Utan språket och förmågan att reflektera hade jag stått mig slätt.

Det finns många saker i livet som vi både fruktar och inte förstår. Det finns också möjligheter att driva fruktan på flykten genom att vilja förstå varför vi känner som vi gör, varför vi gör som vi gör och hur vi kan förändra. Alternativet kan vara att hitta olika vägar bort eller bryta fruktans makt genom att acceptera det som är och se styrkan som ändå håller oss kvar.

Så med innerlighet och tacksamhet skänker jag min pappa en tanke för att han gett mig språket och verktygen som idag kallas Mentalisering.