torsdag 9 juni 2011

Lek är lärande

Ikväll sjöng vi igenom en sångbok istället för godnattsagan. Tänker på att de flesta barnsånger lärde jag mig när Celia var liten och vi gick på öppna förskolan. Några lärde jag mig innan med Johan och Lucas. En av de mest praktiska sakerna med föräldraskapet, som jag har haft svårt för är det här med lek. Ramsor och barnsånger var ett helt nytt fält att beträda som liten. Läsandet fick jag mycket med min pappa som läste oerhört mycket för mig. Men själva sjungandet är något jag erövrat tillsammans med mina barn.

När mina killar var små var det mycket lättare att läsa, vara ute i naturen och bada för mig. Att leka, bygga med saker och pyssla är något som jag har haft mindre lätt för. Ett minne jag har är när killarna var små och jag tänkte att de skulle få leka lite med fingerfärg. Under den tiden var jag dödstrött. Att inte få sova ordentligt kan knäcka vilken människa som helst. Jag gjorde det enkelt för mig och tänkte att de kunde få kladda med färgen i badkaret.

De tittade på mig och burkarna med färg jag radade upp framför dom. Visade lite och kladdade på badkarsväggarna, Lucas rynkade på näsan och tyckte det var kladdigt. Då i det ögonblicket kände jag mig jättevilsen och lite lätt panikslagen. Jag insåg att jag inte riktigt visste hur man leker och kände mig som den uslaste av mammor som inte kunde leka med sina barn.

Lek  och sång har inte varit mina starka sidor. Jag läste en gång att lek är lärande och jag tänker ofta att lek är något som varit bra att kunna. Men i kväll sjöng jag och Celia ikapp och jag tänkte att nu sitter några av de där sångerna i minnet som självklarheter.

söndag 5 juni 2011

Hamburger föräldrarna


Jag har skrivit om det förut och det är ett ämne jag aldrig tröttnar på. Mötet. Att mötas av någon annan är bland det vackraste jag vet. Det finns en sån obeskrivlig skönhet i mötet och den källa till insikt och lärande som finns i det. Jag upplever ibland att vi lever i en tid där alla ska vara så självtillräckliga, att vi glömmer att vi inte är några ensliga öar utan kontakt med andra. Vi är mer förbundna med andra än vad vi tror. Det finns olika sätt att uttrycka det hela och en variant jag hört är att vi blir till i relationer. Det är ett bra uttryck. Den bilden visualiserar det kompelxa i mötet. Vi ser någon annan, som  i sin tur reflekterar tillbaka en glimt av oss själva.

Vi ger oss själva, tar emot en annan och får i gåva en del av oss själva. Jag har tänkt ett bra tag på det här med föräldraskap, framförallt det föräldraskapet jag själv förvaltar tillsammans med mina barn. De där räckorna av möten och ickemöten jag har med det käraste som finns i mitt liv. De barn som ger mig ynnesten att upptäcka de djupaste delarna av mig själv och får mig att utmana det som jag har svårt för. Jag är outsägligt tacksam för det. I ett telefonsamtal med en god vän delgav hon mig sina egna funderingar kring sin relation med sina egna föräldrar och det föräldraskap hon själv befinner sig i.

Detta efter att jag uttryckt en sorg över den svårighet jag själv har med att verkligen samtala med mina egna föräldrar utan att hamna i en situation där de hamnar i någon sorts skuldfälla och upplever att jag levererar kritik de inte känner sig förtjänta av.  Det som mina föräldrar missar är att jag inte pratar om föräldraskap för deras skull eller att det egentligen handlar om dom själva. Att förstå vad man kommer ifrån (även om det hänt i en förgången tid) kan ibland hjälpa en att förstå varför man handlar som man gör. Jag tror att föräldrar i alla tider har gjort så gott de kan, precis som man gör idag.

Men i möten där man vågar samtala kan ibland nya dörrar öppnas och man kan se varandra i ett nytt ljus som förgyller för varje part i samtalet. Väldigt många föräldrar i min egen generation och generationerna strax intill har trätt in i föräldraskapet på ett granskande sätt. Jag läste i en artikel i "Vi föräldrar" som menade på att föräldrarna av idag är mer pålästa än sina föregångare och ändå mycket mer osäkra. Jag tror att osäkerheten är av både ondo och godo. Den baseras utifrån att vi analyserar allt i strävan att vara bra och moderna föräldrar. Vi är självkritiska och försöker till mångt och mycket att bli bättre.

Jag menar inte att tidigare generationer inte har velat vara bra föräldrar. Men här är föräldragenerationen som vuxit upp med "positivt tänk", mental coaching och ett starkt individualiserat samhälle. "Vi blir vad vi tänker", "acting is caring" och individuella utvecklings planer både i yrkesliv, dagis och skola. Vi granskar oss själva från topp till tå och blir ibland så självkritiska att vi drunknar i osäkerhet. Våra egna föräldragenerationer och tillbaka i tiden ifrågasatte aldrig föräldraskapets pondus, även det på både gott och ont. Våra egna föräldrar ifrågasatte aldrig sina föräldrar öppet och blir självklart tagna på sängen av denna bulldozer generation som ifrågasätter allt.

Vi uppfostrar våra egna barn till kritiskt tänkande personer och lär dom redan från början att våga ifrågasätta. Självklart ifrågasätter de också oss och vårt föräldraskap. Något vi både avskyr och ändå försöker uppmuntra. Vi hittar kraft och stöd i föräldrarna runt omkring oss som själva är i liknande situationer. Vi varvar vår glädje över våra självtänkande barn med att slicka våra sår. Det som gör oss sårbara är att vi blir som köttet på en hamburgare. Vi får lära oss att förstå och respektera våra egna föräldrars svårigheter för kritk och vi får ta smällarna från våra egna barn och guida dom på okända vägar.

Det försätter oss i en sårbar situation. Vi blir generationsmässigt rätt ensamma. Den kunskap och erfarenhet våra föräldrar skulle kunna förmedla genom att våga dela med sig av sina egna svårigheter på ett mer generöst sätt, försvinner i försvar och skuld hos bägge parter. Relationsmässigt däremot kan vi ha större tur ifall vi har ett nätverk av vänner som förstår dilemmat och där vi kan landa våra frustrationer i vårt föräldraskap.

Jag ska vara tydlig. Det är inte barnen i sig som är frustrationen, utan de svårigheter inom oss själva när vi genomgår föräldraskapets alla faser som det innebär när våra barn växer och blir stora. Som en god vän uttryckte det: "När man äntligen börjar får kläm på det så är det försent och över".  Jag vill också vara tydlign när det gäller mina egna föräldrar. Jag är oerhört glad och tacksam för mina egna föräldrar, oavsett hur mycket vi kan prata eller ej om vissa saker. Att vara förälder är ett hårt jobb och alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har.

Jag har tänkt att blogga lite om föräldraskap och då framförallt mitt eget. Har du tankar och funderingar får du gärna dela med dig!