När det man vill ge gör att ett avstånd växer

Tittar in i ett par bruna mandelformade ögon som tillitsfullt blickar mot mig. Det är min lilla tjej som är tre och ett halvt år. När jag tittar på henne, blir jag både glad och sorgsen. Glad för att hon är så trygg i förvissning om att hon är älskad. I hennes värld älskar alla henne och det är så ljuvligt för mig att veta. Sorgsen blir jag när jag inser att den trygghet hon har idag, har jag bara en bråkdel av och då har jag ändå kämpat hela mitt vuxna liv för att komma till den punkt där jag är just nu. Stolthet finns också, att jag ändå är där jag är, trots att jag kommer från en punkt där min lilla dotter inte ens anar att det finns. Jag vill inte att hon ska känna till den plats jag kämpat från, men det skapar ändå en distans.

Jag har en god vän som ibland berättar om sin mamma och det gör mig påmind om att det inte är lätt att vara varken förälder eller barn. Som förälder har man ju ambitionen att ens barn ska få det bättre än en själv. Det är ju något man både lyckas och misslyckas med. Men jag har upplevt både hos mig själv och anda föräldrar av olika åldrar att det finns en kluvenhet i strävan att ens barn ska få det som man själv inte fick eller få det bättre. Som förälder har man perspektivet att se skillnaderna, som barn upplever man det som föräldrarna strävade efer som självklart. Precis som det ska vara.

Det som sker är ändå att den differensen gör att det skapas en disans som inte har någon brygga. Föräldrar som kommer från andra förhållanden än det man gav barnen upptäcker abrupt att det också kan medföra en utebliven identifikation. Att barnet och förädern kan bli främmande för varandra. Det ligger mycket sorg i det. Som förälder, därför att man inte får den närhet man önskar till sitt barn och som barn förlorar man samhörighet med sina föräldrar om gapet är för stort. En undran jag har är då om det går att överbrygga och hur gör man det?
Som alla vet så skiljer ju erfarenheter generationer åt, samtidigt som det finns tidlösa saker som binder samman. Men när skillnaden blir för stor, så kanske det inte är så lätt att överbrygga. En barndomsvän till mig tog ett jättekliv från där hennes föräldrar fanns. Bägge hennes föräldrar hade varit arbetare, medans hon själv fick en chefsposition och väldigt bra lön. Hennes levnadsstandard och liv skilde sig markant från hennes föräldrar. För dom blev det svårt att överbrygga skillnaden. Föräldrarnas strävan efter bättre liv för sin dotter blev i slutänden avundsjuka för att hon hade det så mycket bättre en dom.

Så här i efterhand (för jag har inte så mycket kontakt med dom idag) tänker jag mig att den där avundsjukan egentligen handlade om att avståndet ökade och att de som föräldrar hamnade i en annan position. Hon levde ett liv de inte ens kunde föreställa sig och jag kan tänka mig att de hade svårt att se vad de kunde tillföra henne med. För jag tror att föräldrar kan hamna i den fällan att det är de som tillför och att det är svårare att bli tillförd av någon de tycker att de borde leda framåt. Jag undrar hur de måste ha känt sig, som i sin strävan också skapade ett avstånd till sitt barn. Kan bägge parter vara så öppna att man hittar nya vägar? Eller blir bristen på identifikation för stor?

En annan god vän har äldre föräldrar som både överlevt krig och flykt till annat land. De har levt i fattigdom som vi i dag kanske har svårt att föreställa oss, i vårt mellanmjölkens land. Jag kan ständigt se hur svårt det blir för dom att hitta varandra i deras totala olika liv. Deras barn har fått det som de stärvat efter i hela deras liv, mycket bättre villkor och ett helt annat liv. Också här förflyttade min vän sig till en annan social markör. Akademisk utbildning som få inom familjen gjort och andra livsförhållanden än vad de själva varit med om. Gapet blev för stort.
En fundering jag haft är om det överhuvud taget går att mötas. Jag vill gärna tro det, men som i alla andra relationer så krävs nog att bägge parter vill. Jag tänker mig att när mina barn växer upp och får en helt annan livssituation än min, så ska jag påminna mig om att det inte måste vara jag som sätter standarn, jag som ska visa hur det ska vara. Jag tänker mig att jag ska lyssna mer och förstå att de lever under helt andra förhållanden än vad jag gjorde och att jag faktiskt strävat efter det under hela deras uppväxt.

Jag tänker mig att jag ska försöka förstå att jag ibland inte hänger med och att det är helt ok, för att jag som egenskap av att vara förälder redan är av vikt, av betydelse för mina barn. Att jag vill möta dom för de vuxna individer de blivit och njuta mer av att de inte är så lika mig i allt. Det tänker jag mig. Men tänka kan man och ibland lyckas man med sina intentioner¨. Jag får hoppas att det blir så som jag önskar mig. Så jag ska fortsätta se in i min lilla flickas trygga bruna ögon och njuta av att hon är så olik mig. Jag ska titta på mina killar och se hur de tycker vissa saker är så självklara och vara både tacksam och glad över det. För det är det jag strävar efter, jag får bara komma ihåg det hela vägen.