Vänskap

”Det är sorgligt att inte bli älskad, men det är mycket sorgligare att inte kunna älska” Miguel De Unamuno

Häromdagen såg jag en FB uppdatering av en vän som tog upp frågan om vänskap. Frågeställningarna var bl.a. om vad som gör att vi låter vänskap rinna ut i sanden och vad som gör att vi upprätthåller den. Jag har gått och funderat på hur jag ska kommentera som jag sade att jag skulle göra och insåg att jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet. Ett aldrig sinande ämne och som tangerar så många delar oss som människor. 

Jag tänker på att det handlar i mångt och mycket om vår förmåga att älska och låta oss bli älskade. Rollo May skriver i sin bok ”Frihet och öde (Natur och Kultur) i sitt kapitel om falska vägar till frihet (s.129-139) om berättelsen om Narkissos och Echo. Han skriver om Narcissismen och vår tids upphöjelse av självet, oberoendet och självkärleken. Han menar på att det som kallas kärlek till andra och ”självkärlek” är två skilda ting. 

Han menar på att fastän det är sant att vi endast kan älska andra genom att älska oss själva, så vill han genom berättelsen om Narkissos och Echo poängtera att vår föreställning om att förmågan att älska sig själv inte automatiskt ger oss förmågan att älska andra. En mening får mig att dra andan och det är det här att många människor använder självkärleken som substitut för den betydligt mer kärvande kärleken till andra. För kärlek är krävande och vänskap är en form av kärlek.

Det är till detta jag vill komma för att förklara mina egna tankar. Jag har gett det här med kärlek och vänskap oerhört mycket tid och funderingar. Vi lever i en tid då vi blir matade med böcker och filmer som får oss att tro att kärleken är något som ”händer” eller är självklar i den bemärkelsen att det är en känsla mer än ett medvetet val. Det låter inte så romantiskt och skimrande att hänvisa till att kärlek faktiskt kräver något av oss. Vi vill bara att det ska vara ett kvitto på hur fantastiska och älskvärda vi är. 

Jag tror att kärleken är något som kräver medvetenhet, vilja och ansträngning från vår sida, precis som med vänskapen. Jag upplever att det är mer vanligt att få beskrivningar om förlorad vänskap utifrån den andre människans brister och mycket mer sällan utifrån insikten över vad man själv inte förmår. För några år sedan såg jag ett program om unga kvinnor strax innan trettio och deras relation till ”den rätte”, kärleken i livet och stressen över att bilda familj innan man blev för lastgammal.

Det som blev så tydligt var den ständiga önskelistan över vad ”den andre” skulle besitta för egenskaper och hur ”den andre” skulle uppfylla förväntningar om den goda relationen. De blev så uppenbart hur skevt det blev. Därför att relationer handlar inte om att få behov eller begär tillgodosedda. Relationer handlar om vår förmåga att se varandra, älska och älskas. För vänskap är för mig en alldeles egen kärlekshistoria som visserligen skiljer sig mycket från den romantiska kärlekshistorien, men ändå har likheter.

Det var som Anders, min FB vän konstaterade i tråden som blev av hans frågeställningar, att man kanske ska fråga sig om man är lika villig att vara en vän som att vilja ha en vän. Är vi beredda på vad det kräver av oss? Jag konstaterar att vi kanske ska fråga oss det kanske är så att vi får de relationer i våra liv som vi förtjänar. Förtjänar i den bemärkelsen vad vi är beredda att offra och beredda att investera av oss själva i en annan. 

Jag har alltid trott att det är stor skillnad på intimitet och intensitet. Intimitet i relationer (och då pratar jag inte sex här) kräver mer av oss än intensitet. Intensitet handlar mer om berusningen av oss själva som vi får av andra människors bekräftelse. Intimitet handlar ur mitt perspektiv om vår förmåga att se en annan människa såsom hon är och acceptera det vi ser.

Verktyg för relationer

Ikväll bjöd jag med några vänner på föreläsning om relationer. Det är Eva Berlander på Svenska Imagoinstitutet som höll i det. Det var väldigt givande. Jag och Mattias har gått på workshops med henne. En som heter "En resa i intimitet" och den andra hade hon tillsammans med Patricia Love där de visade oss verktyg på hur man kan använda mäns och kvinnors olikheter för att skapa mer närhet och intimitet i en relation. Låter så trist när man beskriver det svart på vitt. Men bägge upplevelserna var både levande och entusiasmerande. Kan varmt rekommenderas. Jag och Mattias köpte som tioårig bröllopspresent till oss själva den första workshopen och även träffat Eva i privata sessioner. Det som jag upplever som Evas signum är en närvaro av ovanlig sort och fingertopps känsla över de skeenden som sker i terapirummet, mellan de människor som befinner sig där hos henne. Mer än en gång har jag upplevt hur hon fångade viktiga delar som för oss själva hade gått förbi. En varm och genuin människa, med enastående förmåga till att se och möta de människor som kommer till henne, både på kurser och i privata sessioner. Hennes högra hand Elsa Gottfridsson är alltid så hjälpsam och fantastisk på organisation, också hon en varm och genuin människa. Jag har varit på rätt många kurser, varit i olika terapirum och har tidigare inte mött den form av genuinitet och närvaro som jag hittat hos dessa människor. Jag personligen tror när människor själva vågar visa sig som människor och inte ställer sig i en en "above" situation, så kan möte ske och det är det som sker med Eva i terapirummet, på workshops eller i ett hastigt hej eller hej då. Vill ni unna er något som par, eller som bästa vänner eller som barn och förälder, ja då tycker jag att ni ska kika på vad Eva och Svenska Imago Institutet kan erbjuda dig/er. Tack vill jag också säga till er alla som var med att det var roligt att ni följde med! Mattias pratar redan om att han har lust att fråga alla män/pappor om de vill följa med nästa gång. Ett bra iniativ tyckte jag :-)

Avsked av dig

I fredags så jag på Skavlan och såg medans den norska princessan Märta-Louise pratade om änglar. Då tänkte jag på dig och dina änglar, dina fågeltecken och de tidigare liv som du tror så starkt på. Det stack inte till i hjärtat mer, utan det föddes en tanke med förhoppning om att du har det bra. Jag är övertygad om att du har det och att din man och två flickor också har det bra. Sorgen när man lämnar varandra som vänner, är också alla de andra man förlorar på kuppen. Men jag är väldigt övertygad om att du lever det bästa liv som du kan tänka dig.

Jag vet att du tyckte det var jobbigt att jag inte kunde vara så positiv där i slutet, när det i mitt liv rullades ner en rullgardin av sorg och frustration över att tappa kontrollen tog överhand. Jag ville så gärna att du skulle förstå och möttes av din oförmåga att ta hand om detta jordelivs sorger, för du var så koncentrerad över tidigare liv och den insikt om dom som du trodde var lösningen på alla problem. Det är bara det att jag redan varit där, vid vägskälet som handlar om de enkla svaren och framförallt de "rätta" svaren.

Jag personligen skiter i tidigare liv, jag har fullt upp med det liv jag har för händer nu. Jag personligen skiter i de rätta svaren också, för det finns stunder då man bara vill dela den sorg som finns nu och att det finns en person på andra sidan som tror på att man kommer tillbaka. Jag har såpass mycket tro på det själv för det mesta, men ibland sviktar jag och då är det svårt att få de enkla svaren som inte kräver någon tröst eller närvaro. De är lätta att ge, men svåra att leva med.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar dig, det gör jag väldigt mycket. Du var den enda som fanns i mitt liv med rötter tillbaka till barndomens vardag, sedda ur ett barns perspektiv. Men ingen kan ta ifrån mig de dagar vi haft tillsammans och dagar som kommer framför mig fylls med kärlek från andra. Jag vet att du liksom den förra människan jag riktade min text till inte kommer hit och läser det jag skriver. Men just nu behöver jag ta farväl och jag gör det med tacksamhet för den glädje vi delat och alla bus vi gjort tillsammans. Tack för att du var en del av mitt liv så länge och lycka till med dina änglar och tidigare liv!

Face to Face

Förra veckan gjorde jag något som jag tror de flesta kvinnor längtar efter då och då. Jag bjöd hem mina väninnor för samvaro och min man och barn var utportionerade på mor- och farföräldrar. Himmelskt var det! Jag struttade runt i huset, fixade och fejade. Gjorde iordning mat och lyssnade på musik på hög volym. Konceptet var SPA inspirerat med en god vän (Vivi) som erbjöd olika behandlingar som massage, ansiktsbehandligar och annat smått och gott. Jag ordnade med lite god mat och fika. Nu hade jag bjudit rätt många, med vetskap om att tiden är knapp och att det alltid sker en viss mått av bortfall. Jag hade tänkt att alla skulle känna någon, men det blev så att det flesta inte kände någon annan än mig. Jag blev lite nervös för detta, men blev glatt överraskad över hur bra det ändå blev i slutänden.

Jag började introducera alla för alla med en liten presentation om hur jag lärt känna personen och det jag uppskattade mest hos henne. Det var inget jag tänkt så mycket på i förväg, utan mer en ingivelse när alla hade kommit. Det fick mig att i efterhand inse hur många fantastiska människor jag har i mitt liv och hur olika alla är. Det blev så synligt hur olika människorna är som berikar mitt liv. Jag tänker mig ofta att människor spelar varandra både i sina likheter och olikheter och jag kände mig rik efteråt. Sedan att vi har olika bakgrund och livsbetingelser spelar ingen roll när man är öppen för vad vi kan ge varandra istället för att begränsa oss till det som är olika.

Det var en givande kväll och jag är glad för alla som tog sig tid att komma och bidra med sin närvaro. Fantastiskt med människor som vågar och vill ge av sig själv och som i en okänd situation väljer att bjuda av sig själv. Klockan två gick en sista och så var det min goa vän Amelia som sov över och vi pratade till långt efter tre. Frukost med en god vän är något som aldrig är fel och det är också något som sällan realiseras när alla har sina liv att ta hand om. För många handlar det om jobb, barn och andra förpliktelser. Men glädjande är det att det finns öar i vardagen då man också får tillfälle att vara bara vuxen utan alla måsten. Att få rå om en gemensam tid för att umgås och utbyta tankar och glädje. Det berikar.

Glada Nyheter

Jag fick ett sånt roligt samtal idag. Goda vänner till oss som länge har varit i adoptionskarusellen fick idag nyheter om att det kanske finns en öppning i sin väntan. Det gjorde mig så glad. Väldigt glad och det ger mig lite perspektiv på hur tacksam och glad jag kan vara över att ha dom barnen jag har. Att de finns i mitt liv trots att de ibland ger mig gråa hårstrån :-) Att jag fått den möjligheten att ha barn utan att bli synad in i minsta detalj. Att vi slipper sitta under någon annans lupp för att vi längtar efter barn. Jag blir så glad över det och så glad över att deras väntan kanske snart lider mot sitt slut!

En tanke så god

Det fanns en tid då jag var så väldigt bra på att skicka kort, av alla de slag. Jag var inne på en av de bloggar jag följer och hon fick mig att tänka på hur sällan jag både får och ger andra kort nu förtiden. Det har faktiskt funnits en tid då jag sände julkort vid jul (så där runt hundra) och det gör vi inte numer och har inte gjort sedan de stora barnen var fem eller sex år tror jag. Ett tag så skickade vi nyårsbrev till de som tänkt på oss vid jul, men inte heller det får vi till nu för tiden. Jag blir dock väldigt glad för de julkort som dimper ner hos oss ändå och ibland från samma personer som år efter år skickar till oss, fastän vi aldrig skickar tillbaka. Det kallar jag att skicka från hjärtat för att de vill och inte för att vi har skickat. De är inte många men jag blir lika glad varje år. Varje jul tänker jag att i år ska jag verkligen få till det igen. Förra året fick jag mina föräldrar till att ta ett familje kort på oss alla fem vid Raukarna på Gotland, men det blev aldrig något med det. I år har vi ett kort på oss från Visingsö, jag hoppas att det blir något med det. Men man kan aldrig veta :-)

I mina söners klasser finns det en mamma från varje klass som då och då skickar med små kort med korta och uppmuntrande meddelanden. Jag blir alltid så glad och då framförallt för den tid det ägnat för att göra detta för mig. Förr skrev jag också brev, milslånga brev om allt och inget. Idag blir det mest mail och det är också kul. Men det är en speciell känsla det här att läsa på papper, allt ifrån att veckla upp det vackra pappret till lukta på det. Jag tror att det som får oss att känna det där extra med pappers brev istället för mail, sms eller facebook är för den tid det tar. Det är lite omständigare att skiva, skaffa frimärken och sen leta reda på en postlåda. Det går så mycket fortare att skicka iväg något elektroniskt.

Det som är lite mer omständigt blir ju lite mer värdefullare bara för att det tar mer tid i anspråk från de som gör det. Så är det ju med allt. Tid idag är värdefullt och därför uppskattar vi det. Men jag tror att det är viktigt att inse att något inte behöver vara mindre värdefullt bara för att det tar mindre tid i anspråk. För bara det här att någon tänker på en och tar sig tid att tala om, maila eller sms:a till mig är något jag uppskattar så oerhört mycket. För omtanke, även i de allra enklaste former är något människor rationaliserar bort idag. Tiden och orken räcker inte till för det. Därför är omtanke en sån lyx idag. I söndags fick jag en liten bok om olika promenadstråk i Göteborg av en vän och jag blev så väldigt glad. För den var så mitt i prick. Något jag verkligen älskar är att upptäcka nya smultronställen och här fick jag en liten behändig bok att ta med.

Härom veckan fick jag fina blommor för att jag skjutsat en annan vän till flyget. Det är sånt där som inte behövs, för jag gjorde det jag gjorde för att jag ville. Men det värmer att någon uppskattade det så, att den tar sig tid att köpa blommor till mig. Det finns vänner som skickar mig roliga saker på mailen, så att jag med jämna mellanrum får skratta. Jag får små hjärtan och andra små saker på elektroniskt på facebook. Det är så uppskattat!

Det här med omtanke är något som värmer så gott och gör under med själen. Kom i håg att glädja en person om dagen eller per vecka och du har varit med skapat ringar på vattnet som fyller vår värld med glädje! Låter jag banal? Det struntar jag i om det medför att det tillför lite mer glädje i de här grå vardagen!

Vänner att vara glad över!

Idag surnade jag till! Många andledningar som jag inte ska gå in på här. Men sur blev jag och kände att det blev så surt att jag inte riktigt hanterade det själv. Skickade iväg ett mail till en vän och bad henne skriva något uppmuntrande. Det hon gjorde istället var att hämta mig och bjuda mig på lunch, för hennes kundbesök var inställt. Istället för dåligt jobb och arga känslor fick jag istället en härlig stund med henne. Hon är en sån där människa som är på så glatt humör för det mesta, det känns som jämnt. Jag blir så glad in i själen över den generositet i glädje och omtanke som den där människan ger mig! Hon är inte den som läser så mycket bloggar eller har Facebook, men skulle hon nu göra det så vill jag bara säga så här: Tack Julia för att du sprider sån glädje, omsorg och uppfinningsrikedom!

Feedback

Jag fick en sån fin feedback på mitt inlägg om vänskap som jag publicerade häromdagen av en vän på facebook. Hon hade svårt att kommentera här på bloggen och skickade mig ett meddelande. Det händer något när någon ger en feedback på ens egna tankar, de växer och utvecklas. Man får nya perspektiv eller botten av tanken blir mer nyansrik eller djup. Hursomhelst skapar det en glädje över det möte som sker när någon tar del av ens tankar och speglar tillbaka. En av av mina Lindor gav mig denna feedback:'

"Tänk vad det du skriver om sätter fart på hos mig:-) Häftigt! Tusen tack ! Det gick inte att lägga in kommentaren men jag ville nog ändå att du skulle få se vad som hände i mig när jag läste det du skrev.Tack för att du skalar av ytligheten och visar det som är så viktigt. Jag blir så fascinerad över ditt sätt att se på viljan och hur du visar dess många ansikten när du beskriver din längtan efter möten. Blir väldigt berörd och kan inte längre blunda för de möten jag själv vill få till stånd även om vattnet kanske blir lite kallt i början och jag inte vet vart det tar vägen. Ett uns av vilja trodde jag skulle räcka. En stark vilja att driva en relation. En skicklig vilja som kan klura ut hur relationen ska kunna fortsätta, Den goda viljans ansikte som vill väl och bryr sig om för den andres skull. Så många viljor som jag har i mig och som arbetar för högtryck för det goda mötets skull. Först när jag såg och upplevde min medvetna vilja, när jag kunde ta ett steg tillbaka dra mig in i mig själv och se att viljorna gick på autopilot kunde jag bli medveten om precis som du skriver att jag behövde insikt i mig själv.

Insikt i vilka relationer jag har runt mig och vilka som tjänar mig och begränsar mig. Det blev rätt ensamt efter den utrensningen....men gott och lugnare i mig. Nu låter jag mötet vara det som får bli viktigt. Att vara i det just då just nu, men inte längre fram. Jag vet inget om framtiden. Efter besvikelser och att inse att vi är så olika och unika och på så olika nivåer i vår utveckling att jag kan bara vara där jag är och hoppas att vi möts och att mötet även om det blir kallt om fötterna blir minnesvärt. Kanske ses vi snart igen, kanske inte.

"Jag är jag och du är du Jag finns inte i världen för att leva upp till dina förväntningar Och du finns inte i världen för att leva upp till mina Du är du och jag är jag Och om vi av en slump vi finner varandra är det underbart Om inte- kan det inte hjälpas."Fritz Pearls
Tack för att du låter oss ta del av dina funderingar. Kram "

Jag blir glad och tacksam för att någon tycker att mina tankar är värda att landa hos dom. så Tack Linda för den fina speglingen och för att du ville ta in min tankar och låta dom ta en vända i dina tankar! // Erica

Födelsedag i Familjen

Idag fyller min man 41 år och vi ska fira det med att gå på föräldramöte :-) På lördag ska vi fira med övriga familjen och några vänner. Vi brukar vanligtvis fira på samma dag som någon av oss fyller, men ibland får man göra undantag. Tyvärr så krockar helgerna med allehanda ting och killarna blev bjudna på kalas, så hela Mattias firande blir lite sönderhackat ändå när man försöker få ihop alltihop ändå. Det är därför vi vanligtvis vurmar för att ta det den dagen det egentligen är. I år befann sig min pappa i Skottland och kommer hem först imorgon. Men det blir nog bra ändå. Han lär ju bli 41 hur vi än gör :-)

Jag känner att jag har valt en väldigt bra man att leva med. Tänker ibland att vi har varit med om en otrolig resa han och jag. Tacksam är jag över att både han och jag lyckats att sätta våra egon åt sidan och vågar satsa på något där utgången egentligen aldrig blir säker. Att våga se förbi våra rädslor och begränsningar. Stora ingridienser är hans tålamod och uthållighet och min förmåga att visionera och att sätta prestige och "ha rätt" åt sidan. Både han och jag är väldigt bra på att förlåta och vi äger också viljan att förstå att mänsklighet inte handlar om perfektion.

Så ett stort Grattis till min fantastiska Man som fyller år idag!!!

Kontaktytor

En liten Celia som älskar att bada. Njutningsfullt lägger hon sig till rätta i vattnet och testar sin flytförmåga. Den lilla människan är så full av tillit att jag blir varm innuti. Hon har sovit över hos farmor och farfar från tisdag till onsdag och haft det kalas. Mattias yttrade sig på facebook till "farfar" att han hoppades att hon inte skulle bli för bortskämd. Svaret som kom löd att hon är alldeles för go för att kunna bli för bortskämd. Det är häftigt när olika generationer tar till vara den nya tekniken för att komplementera ytorna till kontakt. Att följa på facebook hur farfar tittar in till ens sovande dotter för att kolla läget på sena kvällskvisten värmer hjärtat. Att i mobilen får en filmsnutt från mormor om hur läget är, är kärlek i praktik på 20-hundratalet.

Att använda så många möjligheter som finns till buds för att ha kontakt och följa varandra som komplement till de traditionella är en tillgång. Att få med de äldre generationerna är en tillgång som inte ska underskattas, likväl som att hitta en bra plattform att få vara med och följa de riktigt unga. Kontaktytor och Möjligheter och att använda de på ett smart sätt. Jag tänker på mina barn som växer upp i en tid då det finns så många möjligheter, det krävs något av mig som förälder. Att hänga med och försöka ta reda på vad som är vad, för att göra möjligt ytterligare en väg till kontakt, men också för att minimera de risker som finns.

Jag tänker på min mammas oro när jag började blogga och om alla bilder som läggs ut. Så tänker jag på min sons ena klasskamrat som har en mamma som lär henne hur hon ska använda de sociala medier som finns och skaffar sig också kontaktytor i god tid med dottern för framtiden. Två olika generationer med två helt olika tänk. Så finns de också som finns mitt emellan från alla generationer. Fascinerad över min mamma som trots att jag nästan är fyrtio fortfarande vill skydda och uppfostra. Jag förstår att det är kärlek och väljer att se det så.

Det motiverar mig att jobba på att när det kommer något jag inte känner till i framtiden med mina barn, ska jag ta reda på innan jag har en uppfattning, eller be dom visa mig. För i varje okänd teknik eller okänd situation finns också en möjlighet som lurar. Det gäller bara att upptäcka detta och börja använda. Att välja att se de möjligheter som bjuds istället för att oroa sig för de faror som finns. Självklart ska man vara försiktig, men de flesta tänker ju ändå till.

Men det känns glädjande att min dotter lever i en tid då hennes snart 75 åriga farfar har ett facebook konto för att kommunicera bättre med sonen på fyrtio och barbarnet som bor på andra sidan atlanten. Att hon får lära sig att ta vara på varenda utbud som finns för att stärka hennes framtida relationer. För att ställa tekniken mot traditionella sätt att umgås är idioti och vittnar om okunskap och oförmågan att följa sin tid istället för att se möjligheterna att stärka de traditionella sätten att umgås på. Jag säger som kungen, fast i min version. För Livet Med Tiden!

När det man vill ge gör att ett avstånd växer

Tittar in i ett par bruna mandelformade ögon som tillitsfullt blickar mot mig. Det är min lilla tjej som är tre och ett halvt år. När jag tittar på henne, blir jag både glad och sorgsen. Glad för att hon är så trygg i förvissning om att hon är älskad. I hennes värld älskar alla henne och det är så ljuvligt för mig att veta. Sorgsen blir jag när jag inser att den trygghet hon har idag, har jag bara en bråkdel av och då har jag ändå kämpat hela mitt vuxna liv för att komma till den punkt där jag är just nu. Stolthet finns också, att jag ändå är där jag är, trots att jag kommer från en punkt där min lilla dotter inte ens anar att det finns. Jag vill inte att hon ska känna till den plats jag kämpat från, men det skapar ändå en distans.

Jag har en god vän som ibland berättar om sin mamma och det gör mig påmind om att det inte är lätt att vara varken förälder eller barn. Som förälder har man ju ambitionen att ens barn ska få det bättre än en själv. Det är ju något man både lyckas och misslyckas med. Men jag har upplevt både hos mig själv och anda föräldrar av olika åldrar att det finns en kluvenhet i strävan att ens barn ska få det som man själv inte fick eller få det bättre. Som förälder har man perspektivet att se skillnaderna, som barn upplever man det som föräldrarna strävade efer som självklart. Precis som det ska vara.

Det som sker är ändå att den differensen gör att det skapas en disans som inte har någon brygga. Föräldrar som kommer från andra förhållanden än det man gav barnen upptäcker abrupt att det också kan medföra en utebliven identifikation. Att barnet och förädern kan bli främmande för varandra. Det ligger mycket sorg i det. Som förälder, därför att man inte får den närhet man önskar till sitt barn och som barn förlorar man samhörighet med sina föräldrar om gapet är för stort. En undran jag har är då om det går att överbrygga och hur gör man det?
Som alla vet så skiljer ju erfarenheter generationer åt, samtidigt som det finns tidlösa saker som binder samman. Men när skillnaden blir för stor, så kanske det inte är så lätt att överbrygga. En barndomsvän till mig tog ett jättekliv från där hennes föräldrar fanns. Bägge hennes föräldrar hade varit arbetare, medans hon själv fick en chefsposition och väldigt bra lön. Hennes levnadsstandard och liv skilde sig markant från hennes föräldrar. För dom blev det svårt att överbrygga skillnaden. Föräldrarnas strävan efter bättre liv för sin dotter blev i slutänden avundsjuka för att hon hade det så mycket bättre en dom.

Så här i efterhand (för jag har inte så mycket kontakt med dom idag) tänker jag mig att den där avundsjukan egentligen handlade om att avståndet ökade och att de som föräldrar hamnade i en annan position. Hon levde ett liv de inte ens kunde föreställa sig och jag kan tänka mig att de hade svårt att se vad de kunde tillföra henne med. För jag tror att föräldrar kan hamna i den fällan att det är de som tillför och att det är svårare att bli tillförd av någon de tycker att de borde leda framåt. Jag undrar hur de måste ha känt sig, som i sin strävan också skapade ett avstånd till sitt barn. Kan bägge parter vara så öppna att man hittar nya vägar? Eller blir bristen på identifikation för stor?

En annan god vän har äldre föräldrar som både överlevt krig och flykt till annat land. De har levt i fattigdom som vi i dag kanske har svårt att föreställa oss, i vårt mellanmjölkens land. Jag kan ständigt se hur svårt det blir för dom att hitta varandra i deras totala olika liv. Deras barn har fått det som de stärvat efter i hela deras liv, mycket bättre villkor och ett helt annat liv. Också här förflyttade min vän sig till en annan social markör. Akademisk utbildning som få inom familjen gjort och andra livsförhållanden än vad de själva varit med om. Gapet blev för stort.
En fundering jag haft är om det överhuvud taget går att mötas. Jag vill gärna tro det, men som i alla andra relationer så krävs nog att bägge parter vill. Jag tänker mig att när mina barn växer upp och får en helt annan livssituation än min, så ska jag påminna mig om att det inte måste vara jag som sätter standarn, jag som ska visa hur det ska vara. Jag tänker mig att jag ska lyssna mer och förstå att de lever under helt andra förhållanden än vad jag gjorde och att jag faktiskt strävat efter det under hela deras uppväxt.

Jag tänker mig att jag ska försöka förstå att jag ibland inte hänger med och att det är helt ok, för att jag som egenskap av att vara förälder redan är av vikt, av betydelse för mina barn. Att jag vill möta dom för de vuxna individer de blivit och njuta mer av att de inte är så lika mig i allt. Det tänker jag mig. Men tänka kan man och ibland lyckas man med sina intentioner¨. Jag får hoppas att det blir så som jag önskar mig. Så jag ska fortsätta se in i min lilla flickas trygga bruna ögon och njuta av att hon är så olik mig. Jag ska titta på mina killar och se hur de tycker vissa saker är så självklara och vara både tacksam och glad över det. För det är det jag strävar efter, jag får bara komma ihåg det hela vägen.

Förmågan att acceptera det som är utanför vår kontroll

För ett tag sedan fick jag en fråga av någon som läste min blogg. Personen i fråga reagerade på dessa ord som jag har skrivit: "Vi insåg att relationer till stort handlar om vår egen förmåga att acceptera det som är utanför vår makt att påverka." Hennes fråga var då: "Hur kom du fram till denna ståndpunkt? Den är ofattbar för mig att förstå".

Jag kom fram till detta efter att jag och min man Mattias haft några turbulenta år, framförallt då vår relation bytte skepnad och vi började bilda familj. Jag insåg att när man börjar bilda familj ställs mycket på sin spets och mönster man bär med sig från sin familj träder fram i ljuset som man innan barn aldrig tänkt att man hade.

Jag hade många och långa åsikter om hur jag tyckte att Mattias var, både som man och förälder. Jag drog mig heller inte för att tala om detta. Han hade lika många åsikter om mig och hans strategi var ungefär som min, med en liten touch. Han slutade prata med mig och stängde mig ute. Väldigt vanligt att det här sker har jag förstått efter familjeterapiande, kurser och samtal med andra.

Vi kom efter mycket om och men till en punkt då vi bara inte ville längre. Jag blev bara trött när jag såg honom och han kände likadant för mig. Vi tyckte att den andra var skulden till att vår relation inte blev som vi önskade. Det vi inte reflekterade så mycket över, var att vi bar med oss olika bilder av vad vi förväntade oss av en relation och av varandra. En förväntan som också härbergerade en stor mängd frustration över det som inte uppfylldes - av den andre.

När vi stod inför faktum och vårt hus var sålt insåg jag att en separation inte skulle kunna åstadkomma en större förståelse för varandra. Förmågan att kunna kommunicera skulle inte växa med en skilsmässa och de som skulle få betala det största priset för detta, som skulle få göra det största offret, skulle vara våra barn som då var fyra fem år.

Jag dividerade med mig själv och insåg att det enda sättet att kunna mötas var att se problemet från den sida där jag kunde göra någon förändring, nämligen mig själv och min egen skuld i det hela. Därför bokade jag ett samtal med Mattias och la fram min bild av vad jag tyckte hade gått snett och berättade om vad jag kunnde se vad min egen medverkan.

Jag bad om förlåtelse för det jag själv brustit i, för det var det enda jag kunde göra något åt insåg jag. Hur mycket jag än tyckte att han hade brusit i vår relation, så kunde jag inte påverka detta, endast han själv. Men genom att visa Mattias att jag själv kunde ta ansvar för mina brister, vågade han syna sina. Detta medförde att vi kunde mötas och verkligen prata med varandra igen, på riktigt.

Detta ledda i slutänden till att vi faktiskt insåg att vi kunde gå vidare, förlåta både oss själva och varandra och starta om igen. För relationen handlar om att själv ta ansvar för sina egna känslor, sina egna brister och sina egna förväntningar och drömmar. Genom att inse ända ner i sina grundvalar att den enda människa jag kan förändra är mig själv, inte någon annan, kunde vi bygga den bro som krävdes för ett gemensamt liv.

Detta har inte inneburit att vi bor i ett rosa land utan bekymmer. Vi har mer bekymmer än vad vi orkar med ibland, men det som byggdes då var en förtröstan om att det alltid finns en väg ut, att vi alltid tillsammans kan hitta en gemensam väg och lita på att den andre till syvende och sist alltid tar sitt eget ansvar för det som händer.

Vi måste bara lära oss att acceptera det som är utanför vår fömåga att förändra, nämligen någon annan. Vi kan bara vänta in och förbereda på att våga gå till mötes när den andre har modet att möta oss. I min och Mattias relation har jag insett att jag är den som snabbast och lättast förstår vad som driver oss. Jag ser ofta varför saker händer och jag kan formulera de subtila skeenden som sker i en relation. Jag är den av oss som har modet att vänta in tills han har modet att gå till mötes.

Mattias är den av oss som bäst kan hantera vardagens nödvändiga gråhet, alla måsten och rutiner som bara måste hanteras för att få ett liv att så smidigt som möjligt passera onödiga hinder. Han är den som lotsar mig genom vardagens töcken och jag är den som lotsar i relationens landskap. Där har vi ingått en tyst pakt och hitintills har det fungerat bra för oss. Mattias är den som har modet att vänta in mig när livet inte riktigt vill sig för mig.

Vi har insett att genom att älska mer än att förvänta sig, bildas ett möte som tål både det ena och det andra. För vi vet att vi är människor och vi vet att det är människor vi lever med, inga gudar som kan uppfylla den andres önskningar. Men det är svårt ibland det där med relationer. Ibland kan jag se att vi har såna förväntningar på varndra nu förtiden. Vi ska kunna åstadkomam så mycket.

Jag fick en Amelia av en son i morsdagspresent. Jag hade inte hjärta att säga att det inte är någon tidning jag har sånt intresse för, men det var kärleksfullt tänkt. Min pappa fick syn på den och utbrast att det är många förväntningar kvinnor ska leva med idag. De ska vara lyckade yrkesmänniskor, fantastiska mödrar, underbara fruar som ska kunna prestera mellan lakanen och goda vänner.

När han pekade på alla förväntningar insåg jag att det där är ju få som orkar leva upp till. När ska man egentligen få vara bara människa? Vi lever i en tid då allt negativt ska tänkas bort, då det som är kvar av en ska vara en högpresterande människa utan några bekymmer eller negativa tankar. Det för mig är inte att vara människa.

Människans brister och negativa tankar behövs ibland, för det är de som gör att vi blir ödmjuka och utvecklar förmågan att leva oss in i andra, även de som till synes inte är så lyckade. Vi kan inte enbart vara negativa, men vi är både och i lagoma propotioner. Det är ok att tycka att livet är fantastiskt, men det är också helt ok att tycka att det inte är så bra alltid.

I vår relation finns förståelsen för det som inte är perfekt. Ingen av oss är perfekta och ibland har vi en relation vi egenltigen inte vill ha. Men ur den resan kommer vi fram till stunder då vi bara känns så perfekta för varandra och våra liv kunde inte vara bättre. Jag tror att det kallas livet och den kan man inte alltid kontrollera och framförallt så är det bara mig själv jag kan förändra.