Jag tänker på hur olika det kan vara, fastän förutsättningen anses lika. I skolan som Johan går på, finns inga stora lokaler som rymmer en stor mängd med folk. Det gör att Luciafirande och annat begränsas för anhöriga. Barnen får anmäla sig från varje klass när de ska ha Luciatåg. Det mysiga med detta är att man blandar barn i alla åldrar, suddar ut gränserna mellan olika årskurser. I Lucas skola har tredje årskursen hand om Luciatåget, vilket gör att alla föräldrar någon gång under barnens skolgång får vara med och se skolans Luciatåg. För och Nackdelar. Innan man gjorde en organisationsförändring i Backa och flyttade sexorna till det man förr kallade högstadiet, hade man i Johans skola ett julspel, där alla femmor fick sjunga i det man kallade "änglakören" och sexorna utförde själva julspelet.
I år hade man tänkt att hoppa över julspelet, men våra barn i femman protesterade och den fantastiska musikläraren gjorde tillsammans med dom en förkortad och förenklad variant, utan änglakör. Vi föräldrar var inbjudna att se på detta. Det var fantastiskt att få uppleva detta. En otroligt fin avslutning på terminen, där barn från alla årskurserna var med och tittade med sina pedagoger, föräldrar som var där fån femmorna och så denna fantastiska rektor som man nästan inte hittar ord för att beskriva. Maritta är en form av ledare som insett att öppenhet, tillmötesgående och tydlighet är det som krävs för att föra en arbetsgrupp, barn och föräldrar mot det mål som hon tänkt. På de här tre åren som vi har haft Johan på den här skolan har jag aldrig hört personalen tala illa om sin chef.
Allihop förlitar sig på att hon gör sitt bästa för allas bästa, trots att hon många gånger under de här åren tvingats till obekväma beslut och neddragningar som försämrat situationen både för de anställda och barnen. Hennes recept på detta är en öppenhet mot alla och tydlighet i vad hon står. Hon ska i vår gå i pension, några år för tidigt. Jag förstår att en del av arbetsglädjen har blivit naggad i kanten, för hon har ställts inför uppgiften att dra ner på ett sätt som jag inte tror att hon står för. En ren spekulation, men det är vad jag tror. Men av alla är hon väldigt uppskattad och barnen känner frihet att vända sig direkt till henne.
Hennes bemötande av barnen är av sådan karaktär att hjärtat fylls med värme. En som förstår sitt uppdrag att även värna om dom, trots att de inte kan formuleras sig eller kämpa för sin sak. Utrustad med ett öra som är extra lyhört och ett hjärta som brinner för den verksamhet hon är där för att leda. Med värme beskriver hon förksolan och skolan som ett växthus för alla sorters frön och fröna är barnen som man värnar om på ett sätt som är enastående. Detta är ingen friskola eller en speciell skola som utger sig för att ge extra inflytande eller påverkansmöjlighet som förälder. Detta är en skola där man har förstått att utan föräldrar kommer man inte långt med sitt uppdrag.
I Läroplanen kan man läsa på många punkter, om det här med samverkan mellan hem och skola. Men det blir ett hinder om pedagoger är rädda för att föräldrar ska lägga sig i. Att istället erbjuda samarbete kring barnens sociala utveckling (jag pratar inte om det pedagogiska), där både familj och skola är viktiga faktorer gör att man aldrig behöver känna sig hotad. Men det ska till en vilja att förstå dessa faktorer för att de i verkligheten ska praktiseras. Ibland möter man personer som verkligen passar för sina yrken och ibland inser man att de också finns de motsatta. När det gäller människor i beroendeställning, som tex barn, gäller det att man är på det klara med den uppgift man har i sitt yrkesval. En sak är att man kan inte ha större krav för barn än vad man har för vuxna, det blir så absurt att det blir surrealistiskt.
Med mina tvillingkillar har jag som förälder kommit i kontakt med förskolan och skolans värld för allra första gången. Med Celia blir det mer att gå längs upptrampade vägar. Genom alla åren har merparten av de jag mött i form av pedagoger, chefer och annan personal varit helt fantastiska. Någon gång har jag tyckt att enstaka människor jag mött varit mindre lämpliga, så är det nog alltid i de flesta yrkeskategorier. Men den stora massan består av enastående människor som dag efter dag kämpar för att tillämpa sitt yrke och det dom tror på med största empati och glöd. Enastående är ordet!
I min vildaste fantasi har jag aldrig kunnat drömma om att få vara med om människor som tror att barnen är till för dom. Att barnen ska bli en avspegling av hur duktiga de är som yrkesmänniskor och när de inte lever upp till de förväntningarna visar de med all tydlighet att de inte håller måttet. Att sedan tro att man kommer att hjälpa barnen att utvecklas från den utgångspunkten är ju ett skämt! Skolledningen är i full fart med försöka mörka sina tillkortakommanden och sprider ut ett rykte om att vi spridit vår skrivelse till all personal, vilket är absurt. Jag börjar misstänka att man använder sig av den här skrivelsen för att flytta fokus från sina egna brister.
Jag inser att inflytande och dialog är ett lotteri och att man där är helt beroende av enskilda faktorer som vilken rektor eller pedagog ens barn har. Skrämmande!
Här tänker jag visa en del av den utsikt jag har från mitt inre och från mina tankar om världen och människorna i den.
Visar inlägg med etikett Barn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barn. Visa alla inlägg
fredag 18 december 2009
måndag 14 december 2009
En annan tid
tisdag 13 oktober 2009
Vad är ledarskap?
Något som jag funderar mycket på är det här med ledarskap. Vad är gott ledarskap? "Ledarskap handlar om att få alla medarbetare att med beslutsamhet och entusiasm sträva mot samma mål. Ledare blir du genom ditt sätt att vara och hur du påverkar andra. Ditt ledarskap formas i dina relationer till framför allt dina medarbetare." Så enkelt definierar organisationen Ledarna vad ledarskap är i praktiken. Det handlar mycket om relation. Jag gör skillnad på att vara chef och ledare. Att vara chef handlar mer om en yrkesroll, en formell position som man blir utnämnd till. Ledarskapet handlar mer om en relation, där man ständigt måste erövra ett förtroende.
Jag vet inte hur det kommer sig, men de flesta av mina vänner är lärare eller jobbar inom sjukvården. Sen finns det en hel skala däremellan. Men det finns en tyngdpunkt bland de pedagogiska och det är fantastiskt roligt att få ta del av alla de olika idéer som kommer fram i alla diskussioner. Det dom flesta är ense om är att man som lärare bestitter en oerhörd makt. Min ena kusins fru som är utbildad pedagog, men valt att inte jobba med det längre, brukar säga att hon insett att man som lärare har makten att förgöra eller förlösa barnen.
När Johan hade det jobbigt i sin skolsituation, pratade jag med henne och hon menade på att de förväntningar som läraren har på barnen också är det resultat man får i mångt och mycket. Vi valde i då läget att byta skola för Johan och har sedan dess varit nöjda med själva skolan. Nackdelen har ju varit att kämpa för sitt barns rätt gentemot politiker och tjänstemän i den stadsdel han bor i. Bara nästa år ska enbart hans skola spara 1,2 miljoner kronor. Stadsdelen i sig har alltså 13.3 miljoner mindre att röra sig med! I den stadsdel han bor i ska 30 lärartjänster bort första Januari. Skulle man inte ta bort dom i Januari innebär det att 72 tjänster måste bort i augusti nästa år, mer än en fördubbling.
Det finns inte en suck att jag i det läget väljer en skola för mitt barn i SDN Backa inför höstterminen. För Johans klass har det varit en kamp att från år tillår och ibland termin för termin att få behålla den lärare som finns för barnen.På Tisdag i nästa vecka ska vi samlas några föräldrar från Lokala styrelser/ Föräldraråd i Backa hemma hos oss, för att se hur vi genom vår röst kan föra en kamp för barnen så att de ska få tillgång till en bra skola. På mötet i går var det en lärare som konstaterade att de bränder som sker i Backa idag är i viss mån också ett resultat av de nerskärningar inom skolan man gjorde på nittiotalet.
Från det perspektivet blir man som förälder eller annan vuxen inte glad. För oavsett vems barn det gäller, så är det ändå den framtid allas våra barn ska leva i. Här har vi två dimensioner av barns utsatthet i skolmiljö. Den ena är yttre förhållanden som nedskärningar som sker på barns bekostnad och den andra är barns utsatthet i relation det ledarskap som finns i det klassrum barnet vistas i. Bägge dessa former är något jag möter via bägge mina barn. Den dagen jag väljer skola för vår dotter, så har jag ju så många mer kriterier att ta ställning till än vad jag stod inför när mina killar skulle börja skolan.
Framförallt vet jag att det handlar oerhört lite om vilken skola man väljer, snarare vad för pedagog man får till barnen. Vilken människosyn och hur mycket den människan själv har jobbat med sig själv. Som förälder är man ju mer eller mindre maktlös inför de val man ska göra för sina barn. Finns det kuratorer, specialpedagoger och andra resurser som tar hand om de barn som behöver extra hjälp? För även om det inte gäller ditt barn, så ska ditt barn dela miljö med barn som kanske behöver den hjälpen. Finns den hjälpen till hands då?
Hur ser skolan på realationen mellan hem och skola? Arbetas det medvetet med sådana relationer? Det är nu när de går in i tonåren som det bandet bäst behövs. För vi är inga enskilda öar. Vi delar tillvaro med alla andra och då är det viktigt att vi också ser att vi behöver bidra allihop, oavsett hur vår egen hemsituation ser ut. För så ser ledarskapet ut. Vi tänker oss oftas att ledarskap handlar om en person som ska leda alla andra. För mig finns det en dimension till.
Det finns ett personligt ledarskap. Att varje enskild människa har ett ansvar att göra sitt bästa både för sig själv och den miljö hon/han lever i. En ledare kan inte göra mycket om vi inte väljer att leda oss själva och ta det ansvar som faktiskt är vårt eget. Vi kan inte förändra andra, hur mycket vi än skulle vilja, men vi kan förändra oss själva och det lilla vi kan göra med vår röst eller vår handling är så mycket mer än vad vi ibland ger oss tilltro till.
I går fick vi föräldrar också en genomgång av det antimobbing projekt som Johans skola jobbar med, Olweus projektet. Finns tydligen på andra skolor i Göteborg också. Jag är oerhört imponerad av det jobbet. Den enda brist jag ser i det hela är att det finns ett stort gap där det handlar om att knyta an hemmet. Föräldrars inbördes arbete för att stävja mobbing och utanförskap. Jag har fått låna med mig hem den handledning som finns för skolans personal för att läsa och blir ännu mer imponerad över detta arbete. För att knyta an till det jag började med så vill jag delge er lite text från detta som jag tycker är så oerhört klargörande och viktig, som borde vara en självklarhet för varje barn.
Rubriken är: Några kännetecken för god klassledning. Underrubriken är: Positiva relationer och förväntnignar, samarbete och "vi-känsla". Sen lyder den del av texten jag vill styrka under: "Det är mycket viktigt att läraren har ett äkta intresse för sina elever och att han/hon kan förmedla detta med en hållning som uttrycker hjälpsamhet och omsorg, både till enskilda elever och till klassen som helhet. En inställning av engagemang, positivt intresse och respekt bör även visa sig i grundläggande positiva förväntningar så att barnen kan och vill lära sig, både vad avser skolämnen och hur man beter sig i sociala sammanhang. Det finns självfallet undantag från denna generalisering, men i stort förefaller goda klassledare kännetecknas av optimistiska förväntningar på sina elever och i betydande utsträckning verkar de "få" vad de förväntar sig.
Detta kan delvis hänga samman med att effektiva klassledare också har en tendens att skapa inlärningsmiljöer där alla elever har möjlighet att uppnå viss framgång utifrån sina förutsättningar. Att ständigt komma till korta skapar frustration, något som är en grogrund för trotsigt, aggressivt beteende eller likgiltighet och apati...Goda klassledare arbetar också systematiskt, särskilt i början av läsåret, med att skapa en positiv gruppidentitet, en "vi-känsla", i klassen. Det bör vara ett önskvärt mål att eleverna ska känna stolhet, eller åtminstone gilla, att tillhöra sin klass. För att kunna uppnå detta mål är det viktigt att läraren tar sig tid att lära känna alla elever och att eleverna får möjlighet att lära känna varandra."
Mina funderingar blir ju då att det inte blir så fruktbart att enbart peka ut vad som är problem i en barngupp utan att relatera till vad man som pedagog har gjort för insats. Det är lätt att problematisera barnen, för de har inte de referensranar som behövs för att prata för sin sak eller försvara sig gentemot en vuxenvärld. Det är då viktigt att vi vuxna sätter på oss extra lyhörda öron för att höra vad våra barn egentligen säger bakom sitt i bland oförståeliga beteende. Men vuxen världen har en tendens att lägga problemen hos barnen istället för att betrakta sig själva och sina egna gärningar.
Jag tänker ofta som förälder, att när mitt barn agerar på ett sätt som jag inte förstår, ja då börjar jag med att syna mig själv allra först. Det är svårt det där med självrannsakan, men oftast visar barn symptom på något som de med egna ord kanske har svårt att uttrycka. Det handlar inte om vems fel det är eller att jag skulle vara en dålig förälder, även om det är lätt att hamna i den gropen. Det det hela handlar om är att lyssna på ett sätt så att jag kan se vad det är mitt barn uttrycker, så att man tillsammans kan hitta en lösning. För i alla relationer med barn, bör man skippa skuldfrågan och istället leta lösningar.
Jag minns en diskussion på en fest för några år sedan. Då var det en stor andel som var lärare och en av dom hade lämnat lärarkåren och kände väl inte längre det kollegiala trycket (jämför med polisen) och menade på att man som lärare fick oerhört lite ledarskapsutbildning i relation till hur mycket ledarskap man utövade i klassrummet. Det är samma idioti som att det sker så lite psykologiutbildning bland läkare som verkligen kommer i känsliga situationer och skulle behöva få mer av den varan.
Jag anser att i yrkesutövande som handlar om att möta någon som kan hamna i underläge, är det av oerhörd vikt att ta hänsyn till detta och skaffa sig professionella strategier för att kunna möta den andre där hon eller han är. Jag har genom bägge mina större barns skolgång, mött oerhört proffsigt bemötande. En fingertoppskänsla som handlar om att hitta lösningar till problem, en stark vilja att involvera familjerna och viljan att se möjligheterna hos barnen. Jag vet att det finns en oerhörd kraft av kompetenta pedagoger här i vårt land, men likväl behöver man prata om dom som faktiskt inte lyckas med sitt jobb.
Man behöver syna detta och inte gömma sig bakom kollegialt försvar, för då är det inte mycket bättre än inom poliskåren som är kända för att mörka övergrepp, istället för att göra något åt det hela. För alla kan göra misstag, vi måste bara bli bättre på att lämna skuldfrågan och försöka hitta lösningarna. Som vuxen i relation till barn så har man ett större ansvar än barnen när det blir problem i en klass.
När jag jobbat inom vården har jag alltid haft mina patienters intressen först. För det är så lätt att hamna i beroende ställning eller i underläge som gäst i en vårdinrättning. Det är oftast personalen som skapar spelreglerna och då är det av yttersta vikt att man som professionell kan jämna ut maktfördelningen så att den andre inte hamnar under. För bara i lika ställning kan möte ske.
Lika ställning menar jag inte att man måste ha samm uppgifter, utan det jag menar är att ha ett förhållningssätt som ger lika värde. Att ha olika uppgifter är något helt annat än att ha lika värde. Barn är av samma värde som vuxna, den enda skillnaden är att de inte har samma erfarenheter som oss och därför är vi vuxna skyldiga att ta hänsyn till det och visa kärleksfull guidning.
Jag vet inte hur det kommer sig, men de flesta av mina vänner är lärare eller jobbar inom sjukvården. Sen finns det en hel skala däremellan. Men det finns en tyngdpunkt bland de pedagogiska och det är fantastiskt roligt att få ta del av alla de olika idéer som kommer fram i alla diskussioner. Det dom flesta är ense om är att man som lärare bestitter en oerhörd makt. Min ena kusins fru som är utbildad pedagog, men valt att inte jobba med det längre, brukar säga att hon insett att man som lärare har makten att förgöra eller förlösa barnen.
När Johan hade det jobbigt i sin skolsituation, pratade jag med henne och hon menade på att de förväntningar som läraren har på barnen också är det resultat man får i mångt och mycket. Vi valde i då läget att byta skola för Johan och har sedan dess varit nöjda med själva skolan. Nackdelen har ju varit att kämpa för sitt barns rätt gentemot politiker och tjänstemän i den stadsdel han bor i. Bara nästa år ska enbart hans skola spara 1,2 miljoner kronor. Stadsdelen i sig har alltså 13.3 miljoner mindre att röra sig med! I den stadsdel han bor i ska 30 lärartjänster bort första Januari. Skulle man inte ta bort dom i Januari innebär det att 72 tjänster måste bort i augusti nästa år, mer än en fördubbling.
Det finns inte en suck att jag i det läget väljer en skola för mitt barn i SDN Backa inför höstterminen. För Johans klass har det varit en kamp att från år tillår och ibland termin för termin att få behålla den lärare som finns för barnen.På Tisdag i nästa vecka ska vi samlas några föräldrar från Lokala styrelser/ Föräldraråd i Backa hemma hos oss, för att se hur vi genom vår röst kan föra en kamp för barnen så att de ska få tillgång till en bra skola. På mötet i går var det en lärare som konstaterade att de bränder som sker i Backa idag är i viss mån också ett resultat av de nerskärningar inom skolan man gjorde på nittiotalet.
Från det perspektivet blir man som förälder eller annan vuxen inte glad. För oavsett vems barn det gäller, så är det ändå den framtid allas våra barn ska leva i. Här har vi två dimensioner av barns utsatthet i skolmiljö. Den ena är yttre förhållanden som nedskärningar som sker på barns bekostnad och den andra är barns utsatthet i relation det ledarskap som finns i det klassrum barnet vistas i. Bägge dessa former är något jag möter via bägge mina barn. Den dagen jag väljer skola för vår dotter, så har jag ju så många mer kriterier att ta ställning till än vad jag stod inför när mina killar skulle börja skolan.
Framförallt vet jag att det handlar oerhört lite om vilken skola man väljer, snarare vad för pedagog man får till barnen. Vilken människosyn och hur mycket den människan själv har jobbat med sig själv. Som förälder är man ju mer eller mindre maktlös inför de val man ska göra för sina barn. Finns det kuratorer, specialpedagoger och andra resurser som tar hand om de barn som behöver extra hjälp? För även om det inte gäller ditt barn, så ska ditt barn dela miljö med barn som kanske behöver den hjälpen. Finns den hjälpen till hands då?
Hur ser skolan på realationen mellan hem och skola? Arbetas det medvetet med sådana relationer? Det är nu när de går in i tonåren som det bandet bäst behövs. För vi är inga enskilda öar. Vi delar tillvaro med alla andra och då är det viktigt att vi också ser att vi behöver bidra allihop, oavsett hur vår egen hemsituation ser ut. För så ser ledarskapet ut. Vi tänker oss oftas att ledarskap handlar om en person som ska leda alla andra. För mig finns det en dimension till.
Det finns ett personligt ledarskap. Att varje enskild människa har ett ansvar att göra sitt bästa både för sig själv och den miljö hon/han lever i. En ledare kan inte göra mycket om vi inte väljer att leda oss själva och ta det ansvar som faktiskt är vårt eget. Vi kan inte förändra andra, hur mycket vi än skulle vilja, men vi kan förändra oss själva och det lilla vi kan göra med vår röst eller vår handling är så mycket mer än vad vi ibland ger oss tilltro till.
I går fick vi föräldrar också en genomgång av det antimobbing projekt som Johans skola jobbar med, Olweus projektet. Finns tydligen på andra skolor i Göteborg också. Jag är oerhört imponerad av det jobbet. Den enda brist jag ser i det hela är att det finns ett stort gap där det handlar om att knyta an hemmet. Föräldrars inbördes arbete för att stävja mobbing och utanförskap. Jag har fått låna med mig hem den handledning som finns för skolans personal för att läsa och blir ännu mer imponerad över detta arbete. För att knyta an till det jag började med så vill jag delge er lite text från detta som jag tycker är så oerhört klargörande och viktig, som borde vara en självklarhet för varje barn.
Rubriken är: Några kännetecken för god klassledning. Underrubriken är: Positiva relationer och förväntnignar, samarbete och "vi-känsla". Sen lyder den del av texten jag vill styrka under: "Det är mycket viktigt att läraren har ett äkta intresse för sina elever och att han/hon kan förmedla detta med en hållning som uttrycker hjälpsamhet och omsorg, både till enskilda elever och till klassen som helhet. En inställning av engagemang, positivt intresse och respekt bör även visa sig i grundläggande positiva förväntningar så att barnen kan och vill lära sig, både vad avser skolämnen och hur man beter sig i sociala sammanhang. Det finns självfallet undantag från denna generalisering, men i stort förefaller goda klassledare kännetecknas av optimistiska förväntningar på sina elever och i betydande utsträckning verkar de "få" vad de förväntar sig.
Detta kan delvis hänga samman med att effektiva klassledare också har en tendens att skapa inlärningsmiljöer där alla elever har möjlighet att uppnå viss framgång utifrån sina förutsättningar. Att ständigt komma till korta skapar frustration, något som är en grogrund för trotsigt, aggressivt beteende eller likgiltighet och apati...Goda klassledare arbetar också systematiskt, särskilt i början av läsåret, med att skapa en positiv gruppidentitet, en "vi-känsla", i klassen. Det bör vara ett önskvärt mål att eleverna ska känna stolhet, eller åtminstone gilla, att tillhöra sin klass. För att kunna uppnå detta mål är det viktigt att läraren tar sig tid att lära känna alla elever och att eleverna får möjlighet att lära känna varandra."
Mina funderingar blir ju då att det inte blir så fruktbart att enbart peka ut vad som är problem i en barngupp utan att relatera till vad man som pedagog har gjort för insats. Det är lätt att problematisera barnen, för de har inte de referensranar som behövs för att prata för sin sak eller försvara sig gentemot en vuxenvärld. Det är då viktigt att vi vuxna sätter på oss extra lyhörda öron för att höra vad våra barn egentligen säger bakom sitt i bland oförståeliga beteende. Men vuxen världen har en tendens att lägga problemen hos barnen istället för att betrakta sig själva och sina egna gärningar.
Jag tänker ofta som förälder, att när mitt barn agerar på ett sätt som jag inte förstår, ja då börjar jag med att syna mig själv allra först. Det är svårt det där med självrannsakan, men oftast visar barn symptom på något som de med egna ord kanske har svårt att uttrycka. Det handlar inte om vems fel det är eller att jag skulle vara en dålig förälder, även om det är lätt att hamna i den gropen. Det det hela handlar om är att lyssna på ett sätt så att jag kan se vad det är mitt barn uttrycker, så att man tillsammans kan hitta en lösning. För i alla relationer med barn, bör man skippa skuldfrågan och istället leta lösningar.
Jag minns en diskussion på en fest för några år sedan. Då var det en stor andel som var lärare och en av dom hade lämnat lärarkåren och kände väl inte längre det kollegiala trycket (jämför med polisen) och menade på att man som lärare fick oerhört lite ledarskapsutbildning i relation till hur mycket ledarskap man utövade i klassrummet. Det är samma idioti som att det sker så lite psykologiutbildning bland läkare som verkligen kommer i känsliga situationer och skulle behöva få mer av den varan.
Jag anser att i yrkesutövande som handlar om att möta någon som kan hamna i underläge, är det av oerhörd vikt att ta hänsyn till detta och skaffa sig professionella strategier för att kunna möta den andre där hon eller han är. Jag har genom bägge mina större barns skolgång, mött oerhört proffsigt bemötande. En fingertoppskänsla som handlar om att hitta lösningar till problem, en stark vilja att involvera familjerna och viljan att se möjligheterna hos barnen. Jag vet att det finns en oerhörd kraft av kompetenta pedagoger här i vårt land, men likväl behöver man prata om dom som faktiskt inte lyckas med sitt jobb.
Man behöver syna detta och inte gömma sig bakom kollegialt försvar, för då är det inte mycket bättre än inom poliskåren som är kända för att mörka övergrepp, istället för att göra något åt det hela. För alla kan göra misstag, vi måste bara bli bättre på att lämna skuldfrågan och försöka hitta lösningarna. Som vuxen i relation till barn så har man ett större ansvar än barnen när det blir problem i en klass.
När jag jobbat inom vården har jag alltid haft mina patienters intressen först. För det är så lätt att hamna i beroende ställning eller i underläge som gäst i en vårdinrättning. Det är oftast personalen som skapar spelreglerna och då är det av yttersta vikt att man som professionell kan jämna ut maktfördelningen så att den andre inte hamnar under. För bara i lika ställning kan möte ske.
Lika ställning menar jag inte att man måste ha samm uppgifter, utan det jag menar är att ha ett förhållningssätt som ger lika värde. Att ha olika uppgifter är något helt annat än att ha lika värde. Barn är av samma värde som vuxna, den enda skillnaden är att de inte har samma erfarenheter som oss och därför är vi vuxna skyldiga att ta hänsyn till det och visa kärleksfull guidning.
onsdag 7 oktober 2009
Glädje
I går när vi skulle hämta farmor och farfar vid flyget vid Landvetter, efter deras besök hos kusinerna i USA, kom vi lite för tidigt dit. Jag som inte tänkte mig för och missbedömde kör tiden. Jag passade på att hälsa på en gammal vän i Hindås istället. Där fick Celia träffa en riktig kanin. Den glädjen att få hålla en riktig och mjuk kanin där man kunde känna både värme och hjärtslag mellan fingrarna var en fantastisk upplevelse för min lilla dotter. Hon pratade om den här kaninen hela dagen och var bland det sista hon pratade om innan vi sa godnatt vid sängkanten. Hon var helt salig. Svårt var det att få henne att skiljas från kaninen. Men glad blev hon av att träffa sin farmor och farfar igen.
Att se Celias och oförbehållsamma glädje över den här kaninen fick mig att tänka på hur vi som vuxna oftast är så behärskade. Sällan är de gånger vi uttrycker samma sorts glädje över något eller någon vi möter. Jag tror vi skulle behöva mer spontana uttryck för att uttrycka oss och visa vår glädje för varandra. Jag tror vi skulle må bra av det. Jag vet att jag skulle må bra av det iallefall :-)
torsdag 1 oktober 2009
Tack Klass 5A
Tillsammans har vi varit med och skapat otroliga förutsättningar för våra barn. Jag tänker på skolstarten i Vinga med Monica och Katarina, det arbete och engagemang de lade ner på att skapa en sån bra mylla som möjligt för oss föräldrar så att vi kunde stötta våra barn. Hur vi tagit den starten och fortsatte att tillsammans med Linda skapa den öppenhet som format vårt samarbete som föräldrar till nitton underbara barn. Visst finns det utmaningar bland våra barn och de är en grupp som spretar väldigt och inte svarar på alla de förväntningar som finns. Men vi vet att de är helt fantastiska och att de har potential att utvecklas till fantastiska vuxna.
Tillsammans får vi sätta ljuset på och lyfta fram det som gör dom alldeles extraordinära. Jag tänker på de här instruktörerna som fanns på Vidablick, hur de kunde se kraften i de här barnen, hur imponerade de var över deras förmåga till att både samarbeta och utmana sig själva. Vi valde den här formen av skolresa för dom för att ge dom något de kan ha långt efter att de slutar på den här skolan. Vi har också valt att ha den här formen av skolresa för att ge våra barns pedagoger ett oväderligt hjälpmedel som de kan ha hjälp av i klassrummet. Vi har inte valt den här skolresan för att det kostar pengar, utan sett förbi kostnaderna och varit så förutseende att vi i lång tid sparat pengar till det här.
Några föräldrar lade dessutom enormt mycket engagemang och tid i våras så att våra barn kunde ha sin cabaré för att kunna samla in pengar inför den här resan. De fick under en kväll ihop över femtusen kronor. Att vi nu kunnat genomföra detta har vi att tacka oss själva och våra gemensamma krafter, till att tänka förutseende och målmedvetet.
Jag hoppas att våra pedagoger kan se förbi det här med vad denna resa kostat. Att de kan vara glada över att vi föräldrar både planerat och sjösatt detta. Den tid vi har tagit i anspråk från deras sida, att de kan se de verktyg vi har gett dom för den tiden i gengäld. Jag hoppas att de kan se möjligheterna med vad vi lägger för guldläge i deras händer. Jag hoppas att de också kan förstå att det tar tid att utvecklas. Att förändring inte handlar om att vara på kurs eller läger och att de erfarenheterna sedan sitter reflexmässigt i ryggraden. Att det handlar om att både dom och vi har en erfarenhet tillsammans som vi kan använda för att guida barnen genom den snårskog som livet kan vara.
Jag hoppas att de kan se det här som en fantastisk möjlighet. Jag hoppas att de också kan se att vi inte ser detta som det enda man kan göra med barnen. Genom alla åren har vi flera gånger per år gjort saker på fritiden med våra barn, saker som vi föräldrar har tagit iniativ till. Vi har också varit lyckligt lottade som har haft en pedagog som såg möjligheterna i sådana aktiviteter. Som såg vilka vinster hon kunde göra med den formen av engagemang vi som föräldragrupp erbjudit. Ett sånt här läger utesluter inte något annat. Jag hoppas att de inser att vi är öppna för förslag att göra fler saker. En sådan skolresa som vi gjort nu på hösten, utesluter inte en enklare variant till våren. Jag hoppas att de ser och förstår det. Jag hoppas att den här skolresan inte blir ett argument för att hindra dom från att planera andra trevliga förslag som våra barn kan få vara med om, att det förstått att vi är taggade till att bistå med hjälp. För jag tror på samarbete, men för samarbete krävs att man ser möjligheterna och det hoppas jag att vi alla, både föräldrar och pedagoger ser, så att vi kan förmedla detta till våra barn.
Här nedan följer lite tillbaka blickar :
För er andra föräldrar som följer den här serien som jag har haft på min blogg som nu tar slut, så kommer jag och Suzana från Förengruppen att vara ute i klassen i mitten på Oktober för att visa bilderna och filmerna från klassresan. Vi kommer att göra detta till en mysig happening samtidigt som vi kommer att knyta tillbaka till våra gemensamma erfarenheter. Detta var en ypperlig idé som pedagogerna kom med under det Förenmöte som vi hade med pedagogerna i eftermiddag. Tack till er som följt detta och för de fina kommentarer som ramlat in på min mail under den här tiden. Finns det synpunkter på bilder och text så är det bara att höra av sig.
Tack för dessa dagar och för alla de andra åren också :-)
onsdag 30 september 2009
Sofia
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)