Vad är ledarskap?

Något som jag funderar mycket på är det här med ledarskap. Vad är gott ledarskap? "Ledarskap handlar om att få alla medarbetare att med beslutsamhet och entusiasm sträva mot samma mål. Ledare blir du genom ditt sätt att vara och hur du påverkar andra. Ditt ledarskap formas i dina relationer till framför allt dina medarbetare." Så enkelt definierar organisationen Ledarna vad ledarskap är i praktiken. Det handlar mycket om relation. Jag gör skillnad på att vara chef och ledare. Att vara chef handlar mer om en yrkesroll, en formell position som man blir utnämnd till. Ledarskapet handlar mer om en relation, där man ständigt måste erövra ett förtroende.

Jag vet inte hur det kommer sig, men de flesta av mina vänner är lärare eller jobbar inom sjukvården. Sen finns det en hel skala däremellan. Men det finns en tyngdpunkt bland de pedagogiska och det är fantastiskt roligt att få ta del av alla de olika idéer som kommer fram i alla diskussioner. Det dom flesta är ense om är att man som lärare bestitter en oerhörd makt. Min ena kusins fru som är utbildad pedagog, men valt att inte jobba med det längre, brukar säga att hon insett att man som lärare har makten att förgöra eller förlösa barnen.

När Johan hade det jobbigt i sin skolsituation, pratade jag med henne och hon menade på att de förväntningar som läraren har på barnen också är det resultat man får i mångt och mycket. Vi valde i då läget att byta skola för Johan och har sedan dess varit nöjda med själva skolan. Nackdelen har ju varit att kämpa för sitt barns rätt gentemot politiker och tjänstemän i den stadsdel han bor i. Bara nästa år ska enbart hans skola spara 1,2 miljoner kronor. Stadsdelen i sig har alltså 13.3 miljoner mindre att röra sig med! I den stadsdel han bor i ska 30 lärartjänster bort första Januari. Skulle man inte ta bort dom i Januari innebär det att 72 tjänster måste bort i augusti nästa år, mer än en fördubbling.

Det finns inte en suck att jag i det läget väljer en skola för mitt barn i SDN Backa inför höstterminen. För Johans klass har det varit en kamp att från år tillår och ibland termin för termin att få behålla den lärare som finns för barnen.På Tisdag i nästa vecka ska vi samlas några föräldrar från Lokala styrelser/ Föräldraråd i Backa hemma hos oss, för att se hur vi genom vår röst kan föra en kamp för barnen så att de ska få tillgång till en bra skola. På mötet i går var det en lärare som konstaterade att de bränder som sker i Backa idag är i viss mån också ett resultat av de nerskärningar inom skolan man gjorde på nittiotalet.

Från det perspektivet blir man som förälder eller annan vuxen inte glad. För oavsett vems barn det gäller, så är det ändå den framtid allas våra barn ska leva i. Här har vi två dimensioner av barns utsatthet i skolmiljö. Den ena är yttre förhållanden som nedskärningar som sker på barns bekostnad och den andra är barns utsatthet i relation det ledarskap som finns i det klassrum barnet vistas i. Bägge dessa former är något jag möter via bägge mina barn. Den dagen jag väljer skola för vår dotter, så har jag ju så många mer kriterier att ta ställning till än vad jag stod inför när mina killar skulle börja skolan.

Framförallt vet jag att det handlar oerhört lite om vilken skola man väljer, snarare vad för pedagog man får till barnen. Vilken människosyn och hur mycket den människan själv har jobbat med sig själv. Som förälder är man ju mer eller mindre maktlös inför de val man ska göra för sina barn. Finns det kuratorer, specialpedagoger och andra resurser som tar hand om de barn som behöver extra hjälp? För även om det inte gäller ditt barn, så ska ditt barn dela miljö med barn som kanske behöver den hjälpen. Finns den hjälpen till hands då?

Hur ser skolan på realationen mellan hem och skola? Arbetas det medvetet med sådana relationer? Det är nu när de går in i tonåren som det bandet bäst behövs. För vi är inga enskilda öar. Vi delar tillvaro med alla andra och då är det viktigt att vi också ser att vi behöver bidra allihop, oavsett hur vår egen hemsituation ser ut. För så ser ledarskapet ut. Vi tänker oss oftas att ledarskap handlar om en person som ska leda alla andra. För mig finns det en dimension till.

Det finns ett personligt ledarskap. Att varje enskild människa har ett ansvar att göra sitt bästa både för sig själv och den miljö hon/han lever i. En ledare kan inte göra mycket om vi inte väljer att leda oss själva och ta det ansvar som faktiskt är vårt eget. Vi kan inte förändra andra, hur mycket vi än skulle vilja, men vi kan förändra oss själva och det lilla vi kan göra med vår röst eller vår handling är så mycket mer än vad vi ibland ger oss tilltro till.

I går fick vi föräldrar också en genomgång av det antimobbing projekt som Johans skola jobbar med, Olweus projektet. Finns tydligen på andra skolor i Göteborg också. Jag är oerhört imponerad av det jobbet. Den enda brist jag ser i det hela är att det finns ett stort gap där det handlar om att knyta an hemmet. Föräldrars inbördes arbete för att stävja mobbing och utanförskap. Jag har fått låna med mig hem den handledning som finns för skolans personal för att läsa och blir ännu mer imponerad över detta arbete. För att knyta an till det jag började med så vill jag delge er lite text från detta som jag tycker är så oerhört klargörande och viktig, som borde vara en självklarhet för varje barn.

Rubriken är: Några kännetecken för god klassledning. Underrubriken är: Positiva relationer och förväntnignar, samarbete och "vi-känsla". Sen lyder den del av texten jag vill styrka under: "Det är mycket viktigt att läraren har ett äkta intresse för sina elever och att han/hon kan förmedla detta med en hållning som uttrycker hjälpsamhet och omsorg, både till enskilda elever och till klassen som helhet. En inställning av engagemang, positivt intresse och respekt bör även visa sig i grundläggande positiva förväntningar så att barnen kan och vill lära sig, både vad avser skolämnen och hur man beter sig i sociala sammanhang. Det finns självfallet undantag från denna generalisering, men i stort förefaller goda klassledare kännetecknas av optimistiska förväntningar på sina elever och i betydande utsträckning verkar de "få" vad de förväntar sig.
Detta kan delvis hänga samman med att effektiva klassledare också har en tendens att skapa inlärningsmiljöer där alla elever har möjlighet att uppnå viss framgång utifrån sina förutsättningar. Att ständigt komma till korta skapar frustration, något som är en grogrund för trotsigt, aggressivt beteende eller likgiltighet och apati...Goda klassledare arbetar också systematiskt, särskilt i början av läsåret, med att skapa en positiv gruppidentitet, en "vi-känsla", i klassen. Det bör vara ett önskvärt mål att eleverna ska känna stolhet, eller åtminstone gilla, att tillhöra sin klass. För att kunna uppnå detta mål är det viktigt att läraren tar sig tid att lära känna alla elever och att eleverna får möjlighet att lära känna varandra."

Mina funderingar blir ju då att det inte blir så fruktbart att enbart peka ut vad som är problem i en barngupp utan att relatera till vad man som pedagog har gjort för insats. Det är lätt att problematisera barnen, för de har inte de referensranar som behövs för att prata för sin sak eller försvara sig gentemot en vuxenvärld. Det är då viktigt att vi vuxna sätter på oss extra lyhörda öron för att höra vad våra barn egentligen säger bakom sitt i bland oförståeliga beteende. Men vuxen världen har en tendens att lägga problemen hos barnen istället för att betrakta sig själva och sina egna gärningar.

Jag tänker ofta som förälder, att när mitt barn agerar på ett sätt som jag inte förstår, ja då börjar jag med att syna mig själv allra först. Det är svårt det där med självrannsakan, men oftast visar barn symptom på något som de med egna ord kanske har svårt att uttrycka. Det handlar inte om vems fel det är eller att jag skulle vara en dålig förälder, även om det är lätt att hamna i den gropen. Det det hela handlar om är att lyssna på ett sätt så att jag kan se vad det är mitt barn uttrycker, så att man tillsammans kan hitta en lösning. För i alla relationer med barn, bör man skippa skuldfrågan och istället leta lösningar.

Jag minns en diskussion på en fest för några år sedan. Då var det en stor andel som var lärare och en av dom hade lämnat lärarkåren och kände väl inte längre det kollegiala trycket (jämför med polisen) och menade på att man som lärare fick oerhört lite ledarskapsutbildning i relation till hur mycket ledarskap man utövade i klassrummet. Det är samma idioti som att det sker så lite psykologiutbildning bland läkare som verkligen kommer i känsliga situationer och skulle behöva få mer av den varan.

Jag anser att i yrkesutövande som handlar om att möta någon som kan hamna i underläge, är det av oerhörd vikt att ta hänsyn till detta och skaffa sig professionella strategier för att kunna möta den andre där hon eller han är. Jag har genom bägge mina större barns skolgång, mött oerhört proffsigt bemötande. En fingertoppskänsla som handlar om att hitta lösningar till problem, en stark vilja att involvera familjerna och viljan att se möjligheterna hos barnen. Jag vet att det finns en oerhörd kraft av kompetenta pedagoger här i vårt land, men likväl behöver man prata om dom som faktiskt inte lyckas med sitt jobb.

Man behöver syna detta och inte gömma sig bakom kollegialt försvar, för då är det inte mycket bättre än inom poliskåren som är kända för att mörka övergrepp, istället för att göra något åt det hela. För alla kan göra misstag, vi måste bara bli bättre på att lämna skuldfrågan och försöka hitta lösningarna. Som vuxen i relation till barn så har man ett större ansvar än barnen när det blir problem i en klass.

När jag jobbat inom vården har jag alltid haft mina patienters intressen först. För det är så lätt att hamna i beroende ställning eller i underläge som gäst i en vårdinrättning. Det är oftast personalen som skapar spelreglerna och då är det av yttersta vikt att man som professionell kan jämna ut maktfördelningen så att den andre inte hamnar under. För bara i lika ställning kan möte ske.

Lika ställning menar jag inte att man måste ha samm uppgifter, utan det jag menar är att ha ett förhållningssätt som ger lika värde. Att ha olika uppgifter är något helt annat än att ha lika värde. Barn är av samma värde som vuxna, den enda skillnaden är att de inte har samma erfarenheter som oss och därför är vi vuxna skyldiga att ta hänsyn till det och visa kärleksfull guidning.