Jag hade ett sånt intressant samtal igår angående det här med ensamhet. Ordet ensamhet kan besrkiva så otroligt mycket. Det finns en ensamhet som är otroligt skön. Jag är nästan beroende av den. Tid för sig själv och sina tankar. Att vandra i naturen alldeles ensam kan ibland försänka mig i ett meditativt tillstånd. Även tillsammans med någon kan det ge mer av varje tanke. Ensamhet är ibland en vila i sig själv eller ger en valmöjlighet att bara återhämta sig. Det finns dock en ensamhet som alla människor bär. Det är den där existentiella ensamheten, den där vissheten om att man till syvende och sist faktiskt är ensam om vissa bitar. Det finns ingen som kan förändra mitt liv, mer än jag själv. Valen är mina och känslorna är mina. Framförallt är ansvaret för mig själv mitt eget. Samtidigt är man inte en enskild organism, utan en del av något större. Vi är del av varandra på ett märligt och sinnrikt sätt.
Jag tänker att när man någon gång i livet varit med om traumatiska händelser, speciellt som liten, så blir man lite känsligare för den där ensamheten. Det är som om man nästan blir hudlös i vissa situationer. Större delen av mitt vuxna liv har jag jobbat med mig själv för att hantera just det där. Jag kan ibland misströsta över att det tar sådan lång tid och så mycket energi i anspråk. Men jag inser också att den där hudlösheten också ger mig möjlighet att se livet ur ett annat perspektiv och att den ger mig verktyg i livet som jag annars hade varit utan.
Hur ser du på ensamhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar