Det bästa med den nya tiden av tekniska under, är att mycket går att välja när man själv vill. TV tittande är en sådan sak, som jag numer själv sållar ut vad och när jag vill se något. SVT Play tycker jag allra bäst om. Tillgång till mycket och inom många olika kategorier av ämnen. Ibland tittar jag in på TV4 och de har ju inte sånt brett utbud, bara för den som är villig att betala lite extra. Jag tycker att SVT ger ett otroligt utbud för det pris man betalar. Men när jag var på TV4 hittade jag detta på TVMorgon. En kvinna som jag kände och jobbade ihop med för några år sedan. Hon är utbildad polis och jobbade tidigare med det.
Titta på detta klipp och se vad hon berättar. Jag gillar hennes sätt att beskriva det hela, att det inte handlar om "att ha rätt" utan snarare om vem man vill vara som person och hur man bäst kan hjälpa människor i trängda situationer att få gå vidare fast man "handlade fel" eller gjort ett misstag. Hon pratar om möjligheten att få lära sig av sina misstag, utan att för den delen behöva ljuga eller förminska det som hänt. Sånt tror jag är oerhört viktigt. Det var det som Nelson Mandela praktiserade efter många år i fängelse. Han hade en vision om att det går att gå vidare, utan att för den delen förminska det hemskheter som begåtts. Hans version av detta var sanningskomissionerna i SydAfrika.
Det är det förlåtelse handlar om. Inte att stryka ett streck över det som hänt, utan att låta det som hänt föras upp i ljuset och sedan lämnas kvar i den tid som varit, så att parterna kan gå vidare in i framtiden med nya möjligheter. Det är stort tycker jag. Det låter bara så mycket enklare att säga eller skriva, något helt annat att i praktiken göra. Idag är jag rätt friskpråkig och talar om när jag tycker något är bra eller när jag upplever att något är fel eller jobbigt. Jag tycker det senare är så mycket jobbigare än det första. För att jag har förmågan att säga min mening, så uppfattar en del att det inte är svårt för mig. Det är det. Jag är fantastiskt konflikträdd och är livrädd att människor ska lämna mig eller att de ska hålla mig på en armslängds avstånd. För detta har jag en stor oro och rädsla över. Det är bara det att jag inte låter det bli ett hinder för mig. Jag låter inte min rädsla vara i vägen om jag anser att något annat som är bättre har möjlighet att uppnås.
Jag gör i bland trots att jag är rädd att stöta mig med någon eller att den eller jag själv ska bli ledsna. Det innebär inte att jag har lätt för detta eller att jag står över mina känslor. Mina känslor kommer med all kraft och ändå väljer jag ibland att trotsa det och göra ändå, bara för att jag tror att det skulle kunna komma till gagn. Jag tror att vi alla har en skyldighet att våga vara sanna mot varandra. Ibland lyckas jag inte alls med det och ibland lyckas jag åstadkomma detta att vara sann och ärlig. Men vad jag än väljer så kostar det. Allt har ett pris och det Eva menade i TVprogrammet var just detta, att man måste fundera själv över vad man är beredd att betala och att vara ärlig mot sig själv med det. Inget av valen är egentligen fel, de har bara olika konsekvenser och olika pris.
Nyligen hade jag ett samtal med en god vän angående hennes familjesituation. Jag känner att jag under en lång tid låtit bli att säga mitt hjärtas mening, för att jag ville ta hänsyn till hennes trötthet och den livssituation som blir när man bildar familj. Jag ville också skona mig själv för att jag inte orkade hamna i konflikt med henne. Jag visste att det jag skulle komma med, mycket väl skulle kunan leda till att hon inte orkar möta mig. En dag kände jag att jag skulle bli väldigt osann mot mig själv om jag höll tyst. Jag började säga en sak i en ände, och någonstans inom mig tror jag att hon egentligen vet själv och vet att jag vet och låter bli att säga, och jag hann inte säga så mycket förrens jag fick orden att jag gjorde henne illa och ett avbrutet samtal.
En telefon lur som bröt av samtalet. Jag vet att det är helt vansinnigt att ta sådana samtal per telefon, men vi har inget val för vi bor på olika ställen i Sverige. Jag blev inte så väldigt arg. Jag tror att jag bara blev så besviken. Mina förväntningar stämde helt enkelt inte överens med hennes. Jag känner att jag inte riktigt förmår mig till att möta henne just nu och vet faktiskt inte om jag kommer att kunna det någonsin mer. Jag tror inte det handlar så mycket om varken henne eller mig, utan att reglerna för våra relation alltid sett sån ut. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha de där osynliga reglerna mer. Hur ändrar man sånt? Ibland hamnar man vid en ände då det nästan verkar vara omöjligt att prata med männsikor. Jag har ingen aning om varför det är så. Men jag vet att det blir så väldigt jobbigt när det blir så.
Civilkurage i det offentliga livet är svårt på många sätt och jag inser att civilkurage i nära relationer är minst lika jobbigt. Men oavsett hur svårt eller jobbigt något är, så är det ibland nödvändigt att genomlida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar