Civilkurage II

Det finns en lag i Sverige som heter Lex Sara och som kommer sig av att en undersköterska slog larm om missförhållanden på ett äldreboende och det ledde fram till att denna lagen skapades. Det blev ett stort rabalder i media, men jag har inget minne av att det egenligen ledde fram till något egentlig förändring. Lagar i alla ära, men det krävs civilkurage från var och en för att det i praktiken ska kunna ske något. I min sista länk här ovan så säger statsvetare att man sett att mod är lika smittsamt som rädsla. För mod och Rädsla kommer egentligen ur samma rot. Rädsla är en förutsättning för att modet ska kunna agera. Det kan handla om att rädslan i sig gör att du handlar på ett visst sätt eller väljer att inte gör något. Modet handlar om att övervinna de begränsningar som rädslan ibland kan sätta upp som hinder, och ändå gör något som kan leda till något bra eller bättre. Att göra något fastän du inte har facit, vilket är ett oerhört svårt val.

De som har läst mina funderingar tankar förut, vet min förkärlek för böcker som JRR Tolkien skrivit, CS Lewis och JK Rawlings och många många fler. Harry Potter som jag egentligen började läsa för att hänga med mina killar och kunna prata med dom om böckerna, är något jag trots min ålder fullkomligt förälskat mig i. Jag tycker böckerna är geniala och tar upp mycket av både livsfilosfi, moraliska och etiska aspekter med ett modernt grepp för barn och ungdomar idag. Även som vuxen kan jag häpnas över den fantasirikedom som författaren lotsar oss läsare genom det landskap som handlar om hur vi väljer att leva och frågor som tex vilken människa jag väljer att bli, trots ens förutsättningar.

När sista boken kom ut på engelska inhandlade jag den och plågade mig igenom engelskan, för att jag så gärna ville veta och inte orkade vänta på en svensk variant. Jag kan läsa engelska, men jag har ett visst motstånd mot detta och även vissa svårigheter. Men bara viljan är stor så går det :-) Mina killar var mäkta avundsjuka över det faktum att jag skulle ha läst den före dom. Men i den sista boken säger Neville (för er som vet vem det är) till Harry att han insåg att det ingjöt mod i andra när Harry vågade stå upp för det han trodde var sant (händelser i Harry Potter och Fenixorden) och att han själv inspirerades till detta nu när Voldemort och hans anhängare försöker infiltrerar skolan och ministeriet.

För det är så. Rädsla kan leda människor till tystnad eller en ickehandling, men man kan också inspiereras till handlingar av mod och modet att säga högt genom att betrakta andra som vågar. Jag vågar inte alltid, men jag vågar ofta. Min stora förebild i livet i sådan här frågor är min pappa. Min pappa har genom hel min uppväxt visat mig både med ord och handling att han vågar stå upp för det han tror på och värderar högt. Min pappa är i mångt och mycket väldigt modig. Han visade mig att det finns ideal värda att kämpa för, att det finns saker i livet man som enskild måste våga stå upp för, som innebär att man ibland måste betala ett högt pris för. Den kunskapen är jag otroligt tacksam för idag.

Det är inte alla som kommer att uppskatta det man säger och gör, men då handlar det om att påminna sig själv om de som uppskattar en själv för att jag är just den jag är, med de förmågor och brister jag har. Det är inte alla som har förmågan att som Sara göra det hon gjorde. Jag gjorde inte det. I min tidiga yrkeskarriär då jag var inom vården arbetade jag på ett ställe där de behandlade de äldre på ett ovärdigt vis. Jag försökte tala med chefen och hon vågade inte men tyckte att jag skulle dra det hela. Detta ledde till en moralisk kris för mig och jag vågade inte fullfölja linan hela vägen ut. Jag slutade istället och lämnade de äldre i sticket.

Det är något jag fortfarande skäms för idag, väldigt mycket. Den erfarenheten fick mig att lova mig själv att aldrig fega ut igen vid svåra saker. Jag har inte alltid kunnat fullfölja mitt beslut, men det har gjort att jag vågar mer idag än vad jag tror att jag annars skulle ha vågat. För så är det ju, misstag leder oss ofta till vägar som är bättre om vi vågar omfamna våra misstag och se dom i vitögat och låta det förändra oss i grunden. Ingen av oss är perfekta, men vi kan göra vårt bästa och genom det kan vi agera bättre än vi gjorde innan. Vi behöver bara vara villiga att lära oss av dom misstag vi gör och gjort.

Civilkurage I

Det bästa med den nya tiden av tekniska under, är att mycket går att välja när man själv vill. TV tittande är en sådan sak, som jag numer själv sållar ut vad och när jag vill se något. SVT Play tycker jag allra bäst om. Tillgång till mycket och inom många olika kategorier av ämnen. Ibland tittar jag in på TV4 och de har ju inte sånt brett utbud, bara för den som är villig att betala lite extra. Jag tycker att SVT ger ett otroligt utbud för det pris man betalar. Men när jag var på TV4 hittade jag detta på TVMorgon. En kvinna som jag kände och jobbade ihop med för några år sedan. Hon är utbildad polis och jobbade tidigare med det.

Titta på detta klipp och se vad hon berättar. Jag gillar hennes sätt att beskriva det hela, att det inte handlar om "att ha rätt" utan snarare om vem man vill vara som person och hur man bäst kan hjälpa människor i trängda situationer att få gå vidare fast man "handlade fel" eller gjort ett misstag. Hon pratar om möjligheten att få lära sig av sina misstag, utan att för den delen behöva ljuga eller förminska det som hänt. Sånt tror jag är oerhört viktigt. Det var det som Nelson Mandela praktiserade efter många år i fängelse. Han hade en vision om att det går att gå vidare, utan att för den delen förminska det hemskheter som begåtts. Hans version av detta var sanningskomissionerna i SydAfrika.

Det är det förlåtelse handlar om. Inte att stryka ett streck över det som hänt, utan att låta det som hänt föras upp i ljuset och sedan lämnas kvar i den tid som varit, så att parterna kan gå vidare in i framtiden med nya möjligheter. Det är stort tycker jag. Det låter bara så mycket enklare att säga eller skriva, något helt annat att i praktiken göra. Idag är jag rätt friskpråkig och talar om när jag tycker något är bra eller när jag upplever att något är fel eller jobbigt. Jag tycker det senare är så mycket jobbigare än det första. För att jag har förmågan att säga min mening, så uppfattar en del att det inte är svårt för mig. Det är det. Jag är fantastiskt konflikträdd och är livrädd att människor ska lämna mig eller att de ska hålla mig på en armslängds avstånd. För detta har jag en stor oro och rädsla över. Det är bara det att jag inte låter det bli ett hinder för mig. Jag låter inte min rädsla vara i vägen om jag anser att något annat som är bättre har möjlighet att uppnås.

Jag gör i bland trots att jag är rädd att stöta mig med någon eller att den eller jag själv ska bli ledsna. Det innebär inte att jag har lätt för detta eller att jag står över mina känslor. Mina känslor kommer med all kraft och ändå väljer jag ibland att trotsa det och göra ändå, bara för att jag tror att det skulle kunna komma till gagn. Jag tror att vi alla har en skyldighet att våga vara sanna mot varandra. Ibland lyckas jag inte alls med det och ibland lyckas jag åstadkomma detta att vara sann och ärlig. Men vad jag än väljer så kostar det. Allt har ett pris och det Eva menade i TVprogrammet var just detta, att man måste fundera själv över vad man är beredd att betala och att vara ärlig mot sig själv med det. Inget av valen är egentligen fel, de har bara olika konsekvenser och olika pris.

Nyligen hade jag ett samtal med en god vän angående hennes familjesituation. Jag känner att jag under en lång tid låtit bli att säga mitt hjärtas mening, för att jag ville ta hänsyn till hennes trötthet och den livssituation som blir när man bildar familj. Jag ville också skona mig själv för att jag inte orkade hamna i konflikt med henne. Jag visste att det jag skulle komma med, mycket väl skulle kunan leda till att hon inte orkar möta mig. En dag kände jag att jag skulle bli väldigt osann mot mig själv om jag höll tyst. Jag började säga en sak i en ände, och någonstans inom mig tror jag att hon egentligen vet själv och vet att jag vet och låter bli att säga, och jag hann inte säga så mycket förrens jag fick orden att jag gjorde henne illa och ett avbrutet samtal.

En telefon lur som bröt av samtalet. Jag vet att det är helt vansinnigt att ta sådana samtal per telefon, men vi har inget val för vi bor på olika ställen i Sverige. Jag blev inte så väldigt arg. Jag tror att jag bara blev så besviken. Mina förväntningar stämde helt enkelt inte överens med hennes. Jag känner att jag inte riktigt förmår mig till att möta henne just nu och vet faktiskt inte om jag kommer att kunna det någonsin mer. Jag tror inte det handlar så mycket om varken henne eller mig, utan att reglerna för våra relation alltid sett sån ut. Det är bara det att jag inte vet om jag vill ha de där osynliga reglerna mer. Hur ändrar man sånt? Ibland hamnar man vid en ände då det nästan verkar vara omöjligt att prata med männsikor. Jag har ingen aning om varför det är så. Men jag vet att det blir så väldigt jobbigt när det blir så.

Civilkurage i det offentliga livet är svårt på många sätt och jag inser att civilkurage i nära relationer är minst lika jobbigt. Men oavsett hur svårt eller jobbigt något är, så är det ibland nödvändigt att genomlida.

Porr

Jag har en kluven inställning till detta med porr. På ena sidan tycker jag att människor är vuxna nog att ta ansvar för sig själva. Så finns den där andra sidan hos mig som ser hur lätt det är för människor att hamna fel i livet. Vems är rätten, att utnyttja en människas utsatthet för exploatering av sina egna behov eller för några andra att utnyttja för tjäna pengar. För forskning efter forskning visar på det här med prostitution, i form av att gå på gatan eller via porrindustrin, lever på att det finns människor som är i underläge genom olika livssituationer. För vem produceras vad?

I går när jag sitter i köket, hör jag hur min man ropar på mig och ser ut som ett fån i ansiktet när jag väl kommer ut. Vad är det? undrar jag, eftersom han ser både ledsen och chockad ut. Titta på det här säger han. Han har fått ett mail från någon som han nyligen har kommit i kontakt med, någon han inte känner så väl. Ner i inboxen dimper det ner ett mail med en rubrik som lyder ungefär så här " nu kommer det första vettiga kedjebrevet".

När mailet väl är öppnat så ser man först en cykelkedja eller motorsågskedja av något slag och ju mer man skrollar så kommer den ena nakna kvinnan efter den andra upp. Kvinnor utrustade med silikonbröst i olika utmanande poser. Framförallt det ena utvikta skrevet efter det andra där könet exponeras. När jag uttrycker exponeras, så gör jag det för att förmildra det hela. Jag menar väldigt gravt utvikt. Vår förvåning kan väl milt sagt uttryckas som väldigt stor.

Källan varifrån det här mailet kom förvånar nog mig mest. Mattias kommentar säger ju allt tycker jag. "Herregud, jag trodde det här var en helylleman och så får jag det här?" Mattias uttryckte en besvikelse. Det här är frågor han tog ställning till framförallt när vi fick vår dotter och få är de män som inser det han insåg. Han har gjort en resa i det här med att upptäcka könsroller, hur det påverkar och vad man som person vill stå för. Med Celia kom insikten om att det han inte städar i sitt sätt att se på kvinnor och vad kvinnlighet står för, kommer på sikt att påverka hans dotter.

Framförallt kom denna insikten väldigt nära under hans sju månaders pappaledighet, när vår dotter var dryga året. Det har gjort att han tagit ståndpunkt mot pronografi. Jag tycker det är modigt av honom, att våga stå för sina åsikter öppet. Att kunna säga till någon att han inte vill ha såna mail. Det tycker jag vittnar om mod och jag känner att jag är stolt över den man som jag lever med. En man som vågar stå för något och det provocerar säkert.

Jag undrar så vad den mannen som tänkte på, han som sände Mattias det mailet, han som inte ens känner min man. Bland de första han sänder en annan människa som han inte har bekantat sig med ordentligt är ett väldigt pornografiskt mail. Då undra jag ju vad han skickar till de han verkligen känner. Svaret Mattias fick vittnar ju också om att han inte ens reflekterar över de olämpliga i det han gjort och att han fått väldigt få responser liknande det som Mattias gav.

Jag kan ju säga att min bild av denna man ändrades mycket drastiskt och att jag kommer att se honom i ett helt annat ljus. Det mest obehagliga är väl att inse att denna mannen säkert inte är ensam om att tycka att detta är helt normalt och ok för en man. Det är inte för intet som porrindustrin är bland de största i världen och att det ligger oerhört mycket pengar där. Det finns en marknad för detta och man ska inte lura sig att tro att det är ovanliga män som tycker detta är ok.

Det är vanliga män, helylle män som konsumerar sånt här. Det är helylle män som också besöker prostituerade både på gatan och bordeller. Det är också helyllemän som ser till att trafficking rörelsen är vid liv och att många många utsatta kvinnor mer eller mindre hålls som sexslavar till våra alldeles vanliga helylle män. Har ni sett filmen "Lilja 4 ever"? Gör det. Det här glamouriserandet av handeln med andra människors kroppar, både fysiskt eller via porr, finns för att de flesta inte orkar se vad det är för människosyn de härbergerar.

En människosyn som gör skillnad på människor och människor. Gör skillnad på människors värde beroende av kön. En människosyn som normaliserar en annan människas dysfunktionella behov att förminska genom porr. En människosyn jag drömmer om att min dotter ska slippa erfara.

Kan man vara nyanserad?

Jag har i flera dagar funderat på hur jag ska kunna skriva, på ett nyanserat sätt , om Hillgrens uttalande angående våldtäkt. Jag har inte lyckats väl, eftersom jag bara blir arg och jag känner att mitt mål med denna blogg är att försöka vara så nyanserad jag kan, även om jag är väldigt arg. Jag lyckas inte alltid, men detta ämne var också för mig väldigt känslomässig. Jag har tidigare i mitt liv varit med om det som Hillgren fnyser åt, för att det inte räknas som en "riktig" våldtäkt och det gör mig beklämd, men också ledsen för att jag och många med mig inte berättat om att detta sker.

Det sker mitt i bland oss i våra hem, i det jämnställda Sverige, att kvinnor utsätts för ofrivilligt sex med olika former av våld. För våld behöver inte enbart vara fysiskt. Våld kan också vara väldigt psykiskt och emotionellt. Men det kanske bara den som varit med om det kan förstå eller är det så att någon med tillräckligt empatisk förmåga och intelligens kan leva sig in i en sådan situation ävenom om erfarenheten inte är hennes/hans?

Hälsa på hos den här personen, som sätter orden så bra, på något jag känner starkt för.