Vilka är Vi?

Vi människor verkar ha ett obegränsat behov av att packa in erfarenheter, människor och situationer i små paket, föratt göra det vi är med om föreståeligt. Jag kommer på mig otaliga gånger med att begränsa mitt liv och mina erfarenheter genom att "förstå" det som händer. Inte för att jag tycker att jag är så gammal ;-) men jag tycker att mina år har gett mig fler och fler insikter om att det inte alltid är som det ser ut att vara. Vi får oftast det vi förväntar oss och det vi väljer att se. Jag var på en kurs en gång där han som höll i kursen berättade en historia för att få oss att förstå att vi oftast är styrda av våra föreställningar om hur det ska vara och att det inte alltid behöver överensstämma med hur verkligheten kan vara. Att vi är många som går omkring med tusentals av föreställningar som både begränsar oss och hindrar oss att nå det vi vill i livet, oavsett vad det är. Den länk jag valt är från hans besök i en kyrka i USA, men de arbetar också mot företag, både stora och små. För er som inte är vana med varken kyrkor eller amerikansk kultur, ber jag er att se över detta och lyssna på vad mannen säger. För fortfarande efter alla dessa år tycker jag att det är en av de bästa beskrivningar om hur vi begränsar oss själva och andra i våra liv genom vår oförmåga att se förbi det bagage av föreställningar vi har med oss i livet.


Det är svårt att i praktiken leva så att vi upptäcker alla de föreställningar vi har, men om man förstår att det är så, upptäcker man fler än om vi vill invagga oss själva i att det bara finns ett sätt att se på saker och ting. Något jag märkt är att vi gärna sätter etiketter på varandra och sätter varandra i fack om hur vi är och vilka vi är. Det gör att de flesta av oss till stora delar av livet aldrig upptäcker mer av andra människor än vad våra föreställningar räcker till. När jag medvetet började bestämma mig för att upptäcka andra, förbi mina rädslor och min förutfattade mening om vilka de är, upptäckte jag den rikedom som förut gått mig förbi. Det innebär inte att det alltid är så lätt och ibland försätter det mig i en situation där jag får jobba med mig själv för att komma förbi en begränsning som för mig är svår att forcera mig förbi, men när jag väljer att göra det, så är vinsten eller lärdomen så fantastisk. Ibland lyckas man med det och ibland inte. Men vi växer av att då och då ändå försöka.

Under den gångna veckan har jag vid flera olika tillfällen blivit exponerad för våra behov av att sätta oss i olika fack. Jag ser ju hur jag själv gör det och blir lika fascinerad varje gång. Att våga och orka se andra förutsättningslöst kräver en viss mått av att blanda in sig själv, och jag ser att det är här vi ibland stupar. Det är jobbigt att se sig själv överlag och förbi våra egna begränsningar. Under en promenad ser mitt sällskap kristallklart de begränsningar som innebär att en del föräldrar inte ser sina egna barns brister med andra, för att i nästa andetag skyla över sitt eget barns brister. En annan känner sig exkluderad från en viss form av gemenskap för att i nästa ögonblick exkludera andra. Jag sig själv sätter mig i utanförskapets karantän, för att slippa se hur rädd jag är att bli beroende av andra, för att slippa erkänna för mig själv att jag egentligen är livrädd för att bli inkluderad. När man blir inkluderad är risken så mycket större att inte duga och det är ju en av de fasor jag försöker leva med och överkomma. Att inte duga är något jag inser många delar, en del medvetna om det och andra helt omedvetna.

Vilka vi är är något vi själva definierar, tillsammans med våra erfarenheter och de föreställningar vi både ärvt och erövrat själva. Det jag ser är att vi har så mycket lättare att ta med oss negativa föreställningar om oss själva än de som faktiskt beskriver de fantastiska som finns i var och en av oss. Att se sig själv är alltså inte alltid en lätt egenskap och då blir det ju rätt logiskt att också missa att se andra för vilka de är. Oftast löser vi ju våra egna tillkortakommanden genom att projicera på andra en strategi som sitter i ryggmärgen på de flesta. På ett möte här i veckan säger en mamma att hon verkligen vill det allra allra bästa för sitt barn, vilket leder till att några uppfattar det som att hon säger att de andra inte tänker på det bästa för sina barn. Här har vi en klassiker. Det är så lätt att skapa förutfattade meningar om vad som sägs och görs, för att vi bär med oss misstanken om att vi inte riktigt duger för vilka vi är eller för att våra livsbetingelser sätter begränsningar på vad vi orkar med.

Det jag däremot hörde var att denna mamman försöker hitta det hon tror är det allra bästa för sitt barn och att hon tycker det är jättesvårt att så här i förhand se om det verkligen är det i praktiken. Men jag tror att jag var rätt ensam om att höra det. Det flesta kände sig oerhört kritiserade, det märktes. Men om vi la bort det vi tror att andra lägger på oss eller skiter i det som faktiskt läggs på oss, så uppnår vi det allra bästa tror jag. Då sker ett möte. Vi har också svårt att konfrontera varandra, att ställa frågor och erkänna våra missuppfattningar. Vi ska vara så artiga och snälla och oprovocerande, vilket gör att vi missar våra chanser till att verkligen mötas och lära oss av varandras tänk. Jag kan bli skitförbannad på andra, men det går också över relativt fort. Däremot blir jag väldigt ängslig när andra blir arga på mig, men jag har insett att jag överlever det och att det oftast blir bättre på andra sidan.

Jag tror helt enkelt att vi skulle ha mindre behov av att gruppera oss i olika grupper ifall vi vågade se utanför vår egen "box" , utanför våra föreställningar och förväntningar. Det är vad jag tror, vad tror du?