Här tänker jag visa en del av den utsikt jag har från mitt inre och från mina tankar om världen och människorna i den.
måndag 23 november 2009
Trygghetsnarkomani
Alltså, förstå det här du som inte känner mig. Jag är verkligen ett freak när det gäller tekniska prylar. Jag fullkomligt älskar dom och skulle vilja ha alldeles för mycket. Tacksam är jag över att jag har en ekonomi som sätter sina begränsningar. En kärlek jag ärvt från min far. Han har översållat våra liv med allehanda tekniska saker. Min far var bland de första med de mobila (?) telefonerna och hans förtjusning över dessa saker har jag stenhårt ärvt. Men jag har aldrig levt i någon illusion om att de är istället för något annat,s om tex. tryghet. När min son Johan ska iväg på läger nu på fredag till lördag med sin klass har vi som planerat lägret informerat om att vi inte vill ha med mobiler eller annan tekniska utrustning som tex. Nindento spel eller liknande. Vad tror ni händer? Min inbox är för närvarande "fylld" med mail där detta ämne behandlas.
Allvarligt talat. Vi ska inte till de inre skogarna i Lappland eller smålands djupa skogar. Vi ska befinna oss fyrtio minuter från hemmet. Vi ska till skogen i Lerum där vi hyrt ett hus av friluftsfrämjandet. Under fredag fram till 18:00 ska vi vara sju vuxna människor med telefoner som barnen har möjlighet att låna när de vill. Vi har en fast telefon som går att ringa in till. Sen kommer ytterligare en vuxen och då kommer vi fram till tre nästa dag vara åtta vuxna. Det är inte hundra barn, de är arton stycken. Vi kommer alltså att vara 2-2.5 barn på varje vuxen. Ett av argumenten är just barnens trygghet. I min värld ifrågasätter jag detta. I morse ringer en av mina bästa vänner som i går kväll fått reda på att hennes son, nyss fyllda sjutton, blivit rånad under fredagkvällen. Hennes förtvivlan över att någon stått framför hennes enda barn och hotat honom med kniv. De misshandlade hans ena kompis och knuffade den andra. Tre lungna grabbar som blir inringade av andra grabbar som vill åt deras mobiltelefoner och kontanter. Min väns sons telefon ratade de eftersom den ansågs för gammal. Men de andra killarna hade otur och blev av med sina. Var var tryggheten där?
Det finns inget vi kan göra för att skydda våra barn när olyckan är framme. Framförallt inte en mobiltelefon, som i denna situationen var det primära föremålet för rånet. Vad lär vi våra barn som tycker det är värt att hota någon med kniv och misshandla andra för denna tekniska pryl. Vi ger signaler om att detta är en jätteviktig pryl, när vi inte ens kan säga till vårt barn att du klarar dig utan din mobil under ett dygn. I min andra son Lucas klass, var det en självklarhet att inga mobiler skulle med. Barnen protesterade lika högt där. Jag ställer mig frågande till denna trend bland föräldrar. Det handlar om en övernattning. Barnen i Lucas klass var borta i tre hela dagar med två övernattningar och klarade sig väldigt bra! Där var vi bara sex vuxna med på nitton barn och alla barnen överlevde och ringde sina föräldrar när de ville och det passade i schemat. Utan problem. Jag tror vi gör våra barn en otjänst när vi invaggar dom i denna illusion om att lösningen på våra problem sitter i mobilen. Jag ska avsluta detta inlägg med en kommentar som min man Mattias gav mig när jag ringde honom en gång då jag hade problem med bilen och befann mig på annan ort. "Erica, vad tror du att jag kan göra härifrån för att hjälpa dig?"
Ps. Vi är fyra föräldrar som lagt ner oerhört mycket tid på detta och inte en j*el som kommenterar något positivt. Varför är det så svårt för föräldrar i denna klass att vara glad för något istället för att ägna sin tid åt ovesäntligheter?!?
onsdag 18 november 2009
Jämnställdhet I
Så rent möjlighetsmässigt har vi kommit långt. Men personligen tror jag att vi snubblat över målsnöret. Jag anser att vi har sålt ut vår diskussion om jämnställdhet med de möjligheter vi ges. Bägge parter har möjlighet att yrkesarbeta, trots att man har barn. Men det vi har övergett är vår syn på jämnställdhet. Jag behöver bara titta flyktigt bland mina vänner och bekanta för att se att möjlighet till yrkesarbete automatiskt inte ger oss den jämlikhet vi behöver i värderingar och handlande i praktiken. Många kvinnor ser jag som i jämlikhetens namn lever ett oerhört ojämlikt liv, både praktiskt, ansvarsmässigt och ekonomiskt perspektiv. Många kvinnor är det som har försatt sig i ett liv med tron om att de lever jämlikt i en av världens jämlikaste länder (till det yttre) för lika arbetsfördelning, delade bankkonton och olika pensionssparande som resultat. Att dammsuga lika många gånger, handla eller tvätta lika många gånger ger ingen jämlikhet. Jag vill utmana er som läser i tanken om vad jämlikhet är. Ni som har modet att kommentera, antingen här eller Facebook eller via mail, gör det. Jag menar på att vi i stort har ett jämlikt samhälle, men att kampen ännu ej är vunnen, för att vi kvinnor slutat se vad vi förlorat. Jag återkommer igen i detta ämne.
torsdag 27 augusti 2009
Hur betraktar vi andra?
Jag är en människa som har ett brett register av både vänner och bekanta. Väldigt olika och ger mig olika reflektioner av livet. Det jag har upptäckt med detta är att det ibland händer att man får olika roller bland olika människor. Där en del tycker att min förmåga till engagemang är positivt och inte räds mitt ibland inlevelsefulla (ett sätt att se det på) sätt att prata om något, där kan andra människor uppleva det väldigt hotfullt eller "besvärligt". (Ett exempel)
Ofta är det gånger jag ibland betraktar detta och insikten har för mig bidragit till att jag både en och flera gånger väljer att försöka se mer av en människa än det jag först ser. Att se förbi och försöka se vad som finns som jag just i ögonblicket har svårt att se, därför att mitt bagage eller något jag har svårt för, döljer min utsikt. Det är inte alltid lätt, framförallt inte när jag är i affekt. Men det är så mycket mer givande i slutänden.
Det finns två områden där jag har svårt att se förmildrande omständigheter och det är när det handlar om hur vuxna handlar mot barn eller omänsklig grymhet. När någons tillkortakommanden tar sig uttryck som stjälper människor i behov eller beroendeställning. Sånt har jag väldigt svårt för att se över med. Jag kan förstå varför det händer, men likväl finns ett ansvar att värna om dom som är barn och de som är i någon form av underläge.
Vi bär alla på ett visst tunnelseende när det gäller oss själva. Det är därför vi behöver goda vänner som ibland speglar oss tillbaka. Jag är en av de människor som tror att känslor är våra budbärare. Det vi upplever om oss själva och vår omvärld, är budskap till oss , om vad som är möjligt att förändra eller vara tacksam över. Men ibland är det så mycket lättare att se "felen" som ligger hos andra och missar att de säger en del om oss själva.
Jag lärde mig som yngre att ge feedback till min omgivning. Jag mötte en gammal man som berättade för mig att han ansåg att vi alldeles för sällan ger varandra komplimanger eller ger den andre människan en chans att se någon annans utsikt. Det fick mig att tänka och därför väljer jag ofta att berätta om de positiva upplevelser jag har av andra. Tycker jag någon är fin i håret så säger jag det, hur banalt det än låter. För vi behöver få höra positva saker om oss själva.
Hos de allra flesta bor det en grym domare som talar om för oss hur fel vi är eller att det aldrig duger med det vi gör. Ibland en som låter mycket och ibland lite subtilare. Däför är det min övertygelse att vi behöver tala om för varandra det vi ser som är bra och fint hos varandra. Jag har genom åren insett att det är något av det svåraste någon kan ta emot, en positiv feedback om sig själv eller en komplimang.
Jag har grymt svårt med det, att ta emot när någon tycker att jag är bra eller gör något bra. Det är så mycket lättare att ta emot kritik, även om man blir ledsen. Dock över jag ihärdigt på detta. Att däremot se andra och ge dom feedback har jag övat mer på och möts av de mest skilda reaktioner. Allt ifrån glada människor till rent av agressiva mottaganden och även lätt misstro från de berörda. Alla dessa reaktioner har lärt mig ofantligt om mina egna reaktioner. Jag gjorde en öppen kommentar på facebook igår som lät så här: "funderar över hur man betraktar andra och varför det är svårt att ibland se att bilden av någon annan ibland färgas av vår egen oförmåga eller det man vill se". Jag bemöttes häromdagen på ett sätt, så att jag förstod att den andra personen i fråga på något sätt blev orolig över om jag skulle bli arg eller för engagerad för den personens smak. Jag reagerade på dennes reaktion eftersom jag kände mig väldigt lungn och egentligen bara ville uttrycka min syn på en sak.
När jag kom hem tänkte jag mycket över den respons jag fått och mina funderingar sedan i somras tog fart. Jag insåg att det är väldigt få människor man egentligen möter! Jag var på promenad med en väninna tidigare i veckan som ursäktade sig så att hon inte hört av sig på hela sommaren. Jag menade på att det inte alltid är hur ofta man träffas, utan snarare hur man träffas. Hon och jag möts hela tiden. Vi har lagt av oss de flesta masker och vågar vara oss själva väldigt mycket, trots att vi mycket sällan ses.
Det tar mycket energi att inte mötas. En person kan man bli arg med, men sen så blir saker bra, på riktigt. Med en annan så blir det aldrig dåligt, men heller inte riktigt bra och äkta. Man möts helt enkelt inte. Det var intressant att se. Först blev jag ledsen, men sen så insåg jag att det också är en form av komplimang, fast lite bakvänd. Ledsnaden handlar nog mest om önskan om ett möte. Det är alltid trist när människor väljer sina förutfattade bilder istället för att se vad som är.
Men det blev också en påminnelse om alla de människor som faktiskt vågar bjuda på sig själva och vågar mötas. De som berikar genom att gå med dig längs livet. Alla kan inte göra det, det finns inte utrymme för alla som vill. Alla vill heller inte, även om man själv vill. Det gäller att hitta de som vill och vågar bjuda till av sig själva och vågar titta med andra ögon än vad rädslor eller önskningar vill. De är få men naggande goda!
tisdag 9 juni 2009
Varför provocerar ett "nej tack" så mycket?