Just nu, har jag lite svårt att hitta livsglädjen. Jag kom på klockan tre i natt vad det är som gör det så. Eller om jag ska tydliggöra det hela. Jag kom på en teori om vad det skulle kunna vara ;-DJag känner mig desillusionerad. Vilket får mig att blir lite förvånad, minst sagt. Jag tycker att jag har haft en rätt knölig start på livet och borde vara införstådd med att livet är en brokig mosiak av olikheter och kansigheter.
Inser dock att jag under mitt vuxna liv har lyckats att skapa någon form av föreställning om att vissa saker är heliga. När jag tänker efter och är krass, inser jag att jag har behövt tro på det goda för att väga upp massa erfarenheter som säger det motsatta. Denna balansakt har nu börjat bli skev. Denna vinter har jag mött något som fick droppen att rinna över. Vuxna människor som säger ok till att barn som behöver vårt skydd, behandlas illa.
Vuxna människor med möjlighet att påverka som sanktionerar vuxna människors rätt att avsäga sig sitt vuxna ansvar. Sånt gör att jag tappar tron på människor. Sen vet jag att det finns en hel hög med människor som gör mycket gott och det är dom jag försöker flytta mitt fokus till. Men det är svårt när jag också ser det finns dom som är beredda att gömma sitt egen inkompetens bakom de som egentligen behövde skydd.
Jag tappar hopp och hopp är det som håller människor igång. Jag börjar ifrågasätta att det går att förändra. En liten smygande tanke försöker ta över mig som en cancersvulst. En tanke om att djävulskapet bara flyttar på sig. Att vi människor är alldeles för rädda för att egentligen förändra något alls. Kan det vara så, eller är det en alldeles för mörk syn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar