Jag blir starkt påmind om det svåra i att dela det som smärtar oss, det som handlar om känslor av misslyckanden, ensamhet och meningslöshet.
I vårt sekulariserade samhälle har en icke formulerad religion tagit ett gigantiskt grepp om oss och just för att den inte är definierad och har ett namn kan vi inte förkasta den och ifrågasätta den som man kan med religioner.
I sju år har jag kämpat med konsekvenserna av en överväldigande känsla av att inte höra hemma i livet, att vara så desillusionerad att meningen med allt försvunnit och där alla former av känslor mer och mer förlorat färg, form och lukt.
Att begripa det som händer tog tid för mig att greppa och att förklara det för andra kändes som en direkt omöjlighet. Främst för att jag som aldrig hade svårt för formuleringar och ord plötsligt stod i det omformulerbara. Att jag som var så kapabel plötsligt blev oförmögen till det mesta, i perioder tom att sköta min egen hygien eller att äta.
Just detta att det dag för dag kunde skilja sig åt. Att ena dagen klarade jag allt och andra dagen knappt ta mig ut ur sängen. Hur förklarar man en sådan inkonsekvens och motsägelsefulla bilder av en själv? Hur lyckas man ens förklara det för sig själv utan att bli förvirrad?
Det är då bemötanden med att man inte ska tänka och grubbla så mycket får en att vrida sig i vanmakt, just därför att man under alla försök att låta bli fått en själv att förstå att det är lika enkelt som att bli en hund. Att kommentarer som det mer understödjer ens smygande tankar om att ge upp livet snarare än att fortsätta kämpa som ett gnu man gjort från dag ett.
Det är då som förslag om att man ska tänka mer positivt, göra affirmationer och läsa litteratur likt Mia Törnblom gör att något inom en dör, för det enda de förslagen visar är hur ensam man är. Att det är ens eget förbannade fel att man inte får till livslusten, som om det är ett medvetet val likt den att jag väljer potatis eller ris till middagen.
Ensamheten i mörker är förfärlig. När någon ger ett klämkäckt förslag om meditation, mindfullness eller att tänka positivt handlar det inte bara om att man vill hjälpa någon, det handlar främst om att man vill hjälpa sig själv från det man själv inte hanterar, som otillräcklighet, någons överväldigande sorg eller det man upplever som negativt.
Jag är helt övertygad om att människor inte gör detta av elakhet eller för att det inte bryr sig. Min erfarenhet är snarare att många bryr sig väldigt mycket. Vi hittar lösningarna i den tid vi lever och just i vår tid är det främst framgångssagor och bilden av den kapabla människan som dyrkas allra mest. Vi mår inte bra av att påminnas om att det finns fler perspektiv. Så är det med de flesta religioner att det är allra lättast att härbärgera de enkla förklaringarna och de enögda perspektiven. De är lättast att begripa och förhålla sig till.
Det är vår tids stora religion. Darwinismen iklädd manteln av självförverkligande, hälsoiver och strävan efter välbefinnande. Jag tror inte det är en slump att psykofarmaka är en av de mediciner som konsumeras mest, att Wellness industrin är så stor och att självhjälpsindustrin växer. De böckerna tar över psykologihyllorna i bokaffärerna. Helt okritiskt tar vi allt med hull och hår. Jag personligen tror att man kan hitta lösningarna i det mesta, men vi mår alltid bra av en sund kritik. Inga svar eller lösningar är allmängiltiga.
Jag är på väg. Såg bilden och insåg att det är vi alla, alltid. I olika hastighet, från olika förutsättningar och till olika destinationer. Vi är alla på väg, alltid och har alltid varit det. Ibland behöver vi helt enkelt stanna upp för att se om vi vill dit vi tror att vi vill eller behöver vila.
Det är när jag har ett barn som kämpar med liknande känslor och mår väldigt dåligt som jag begriper hur svårt det är att prata om detta. Om det varit svårt att prata om sin egen resa, är det nästintill tabu att prata om ett barn som mår dåligt. Jag å andra sidan tror det är nödvändigt att prata om detta. Att det finns passager genom alla människors liv som innefattar smärta, sorg och otillräcklighet. Att när vi gör det hjälper vi varandra att förstå att livet är så mycket mer än perfektion. Att vi ger varandra erkännande om att vi alla gör så gott vi kan med det medel vi har och att vi kommer långt på det. Det är ok att förtvivla och att det inte innebär att hoppet och möjligheterna försvunnit från oss, att det snarare kommer stärka oss i det långa loppet och hjälpa oss med medkänsla över det imperfekta. Vi behöver mer av sådant.
Det är så ruskigt svårt att navigera genom sitt eget vuxna liv, att se sitt barn stukas redan i starten är så smärtsamt att det är svårt att beskriva och det som gör mest ont är att ens barn har det så mycket värre. Jag har mina erfarenheter, mina år och uppbyggda nätverk. Mitt barn har bara mina och andras ord om att det faktiskt blir bättre. Att våga när sikten inte riktigt är klar kan kännas övermäktigt då och då.
Framför mig på bordet ligger boken om Kristian Gidlund som gett mycket för att få ett långt liv. Att inte hitta sin egen livslust är också att leva med skam. Skammen att ha något andra skulle göra vad som helst för det man själv har oförmågan att glädjas över. Jag tänker att vi alla har utmaningar och det ena är inte finare än det andra, endast att vi kan lära av det som är olikt oss.
Framförallt måste vi våga berätta om när livet skaver och gör ont, oavsett anledning. Vi behöver mer barmhärtighet eller som någon en gång uttryckte det, vi behöver ge både oss själva och andra nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar