Förändringar och reflektioner

Ett inlägg jag hämtat från min gamla blogg, som jag gjort lite ändringar i.

Har ni varit på promenad när ljuset förändras och ett skifte sker? När man hinner fånga ljuset, precis innan skymning tar över. När ljuset börjar sjunka, men fortfarande silas genom en skir grönska som på våren. Det är något helande med naturen och den påverkar våra själar. Transformation. Något som ändrar form, övergår i något annat. Hela vår natur vittnar om detta, att ständigt skifta skepnad trots att det finns något återkommande i det hela. Det är nog det vi människor klarar av. Förändring som har sina rötter i något igenkännbart. Det är få människor som orkar med när det skiljer sig radikalt från det man redan har. Det är kanske därför som förändring över tid är lättare att handskas med, när det sker nästan obemärkt dag från dag. Men plöstligt efter några år inser man att en förändring har ägt rum. Det är som ljuset under dagens gång. Från morgonens försiktiga men ändå väldigt klara ljus, det skarpa men varna ljuset som finnsmitt på dagen, eftermiddagens ljus om sjunker lite och speglas genom den grönska som finns och till skymningen, där ljuset sakta skruvas ner, som en dimmer. Det blir någon form av tidsmarkör och hjälper oss att skilja händelserna åt lite, som ett färdigrutat papper. Vi färdas ständigt från en punkt till en annan. Hur vi gör det påverkas förutom av oss själva också av alla de andra färdkamraterna vi har i våra liv. Det finns många som tänker sig att den enskilda personen själv kan påverka allt. Jag har själv varit en som trott det. Jag inser att det är ett förenklat sätt att se på livet. Det förutsätter att vi inte har relationer med någon annan. I relationen är man inte ensam härskare. I sig själv kan man lura sig själv att man är det, men i möetet med en annan människa, blir det så tydligt att vi är två som påverkar.Det märkliga är att oavsett var människor befinner sig, om det är inom någon kyrka, idrotten, arbetsplatsen eller bland böckerna på självhjälps delen av bokaffären, så gror en längtan efter de enkla svaren. Enkelt är inte alltid det som är bra för oss. Det finns människor i min omgivning som tycker att det är helt galet när man möter en troende/religiös människa som förenklar och är ensidig. Men de skulle aldrig reflektera över hur vansinnigt det är att förenkla livet som många av dessa självhjälps böcker vill få oss att tro att livet är.Vi tilltalas av det enkla, oreflekterande som vill ge oss enkla regler till livet. Det är bara det att livet inte låter sig tuktas. Livet är en förhandlare, något man ingår en relation med. Där ges och tas och resultatet är inte alltid det man själv önskar sig. Visst kan vi påverka mycket. Jag tror inte som en del att "ödet" bestämmer hur det går. Nej, vi påverkar mer än så, men att helt designa sitt liv, det är en utopi i drömmen om det enkla livet. Livet handlar om att stöta och blöta. Ibland lyckas vi vansinnigt bra med det vi vill företa oss, ibland faller vi som en pannkaka, men jag har börjat inse att det hör till. Det vi kan däremot är att ständigt öva oss i att vara snälla och respektfulla mot oss själva. När vi är det ökar också förståelsen för vår omgivning. Att bygga empati handlar om att bygga en förståelse bank. Att det endast skulle kunna ske med hjälp av vårt intellekt, är ju en villefarelse. Empati behöver också erfarenhet. Att förstå att det skulle göra väldigt ont om jag slog i huvudet i de murade spiskupan (som jag gjorde en gång) är en väsenskild skillnad från att verkligen känna hur ont det gör när man gör det.Sedan kan ett antal "fall" hjälpa vårt intellekt att bygga förståelse, men det handlar om ett ständigt utbyte av dessa två. Intellekt och erfarnehet. När jag tänker efter så slår det mig att denna "tvåsamhet" går igenom överallt. Eller snarare dialogen genom allt. Ensamma, utan andra människor i våra liv blir vi stumma, men i interaktion med andra så utvecklar vi vår förmåga till empati och ökar vår världsbild. Förståelse kräver dialog. Dialog behöver inte allitd innebära konsensus, men i dialogen utmanar vi vår förmåga att se utanför oss själva. Dialog för mig handlar till stora delar om förmågan att också ifrågasätta vår egen ståndpunkt eller världsbild. För mig är dialog en nödvändighet, som att äta och sova. Mötet sker i detta anser jag. Förmågan att ifrågasätta sin ståndpunkt utan att för dens skull ifrågasätta sin egen existens. Många människor jag möter har svårt med det. Det är som när ljuset silas genom grönskan på en kvällspomenad i Maj, man ser världen i ett annat ljus. Så är det för mig i mötet med andra människor. Världen får ett annat ljus, förändring består bara i att man ser annorlunda. Allt annat ser likadant ut, tills jag bestämmer mig för att flytta på mig, förändra min ståndpunkt. Förändra min utsikt.

Nästan så här skrev jag i Maj.