Den långa kedjan

Hösten smyger på och naturen ger oss hintar om att den är på väg in i sömn, eller kanske att den redan gått och lagt sig. På sommaren då strandrågen fortfarande är grön och full av framtidstro och nu då den synligt guldgul reser sig mot himlen och vittnar om soligare dagar som gått. Den står där i sanddynerna, med full förvissning om en ny vår. Förutom familjen är vänner en oerhörd rikedom. Vi människor har starka behov av att bli sedda och då framförallt genom vår omgivning. Så tänker jag mig vänskap, att äkta vänner ser de delar av en som är gröna och livgivande, samtidigt som de också ser och accepterar de delar inte är lika fördelaktiga. Att trots våra egenheter, våra tillgångar och belastningar ändå väljer att spendera tid med varandra, för att dela med sig och ta emot. Som detta träd jag hittade på vår promenad. Ibland ser vi inte ut som vi förväntar oss och ändå väljer vi att se det magiska i varandra. För mig är vänskap just det, att trots våra olater så envisas vi med att se magin i det som handlar om den andre. Det finns en styrka i det. Jag har genom tiderna alltid haft en förmåga att oftast se det magiska i varje person. Ibland när jag er mig själv i spegeln så upptäcker jag att jag förändrats genom åren.

Jag hade en tid av ren skär depression, för att jag inte kände igen mig själv. Jag kände mig så desillusionerad och våldtagen på min världsbild. Utan att vara alltför naiv hade jag en förmåga att se det som var gott i andra, en förmåga jag fortfarande har, med viss modifikation. Det som tillkommit är att jag är mer vaksam idag än förut. Jag tror inte mer på att alla vill mig gott. Den första revan kom genom mitt första äktenskap, då han nästintill slog mig sönder och samman, och då pratar jag inte bara om den kropp han gav sig på, utan den person jag var.

Nästa reva kom med den äldre man som var min mentor i några år. En person som jag valde att lita på, trots inre varningssignaler. I rädsla för att förlora de vänner jag fått genom den gemenskapen, valde jag att se bort de delar jag egentligen inte trodde på. För den ensamvarg jag alltid har varit behövde för en tid känna sig inkluderad i en gemenskap. Den gemenskapens krav blev till slut så horribla och så uppenbart sjuka att jag till slut valde att gå.

Min lärdom från den tiden är att äkta vänskap också tål oenighet och har tålighet för kritik. Vänskap som inte tål att man delar olika val och olika förhållningssätt är inte värd att härbärgera. När rädslan att förlora är större än glädjen i våra olikheter, då ska man tänka den där extra tanken som vänder en tillbaka till de sunda vätskor som vi ändå har någonstans inom oss. Jag tror starkt på att vi behöver ta vara på våra olikheter lika mycket som våra likheter.

De vänner som stannar i mitt liv idag, är sådana som tycker om mig med allt vad jag är. Min envishet, glädje, sorg, generositet, snålhet, mitt kontrollbehov, mitt temperament och min förmåga att ibland vara för rak och tydlig med vad jag tycker. Jag känner en sån oerhörd glädje för de vänner jag har i mitt liv, de som stannat till för en stund, de som väljer att ta mig till sig och de som ser en tillgång i alla mina olika och ibland motsägelsefulla sidor.

Man behöver de där vännerna som funnits en bra tag, lika mycket som de nya, för med varje person som väljer att delge varandra sin vänskap finns möjligheten om att upptäcka fler sidor av sig själv. När denna hösten drog igång var mitt löfte till mig själv att göra mer plats för umgänge med mina vänner. Det har det också blivit. Ett av de tillfällena var nu i helgen. Några vänner och jag beslutade redan i början av hösten att ta oss en schoppingtur till Ullared med övernattning i en stuga som ägs av den ena av oss. Vi åkte tidigt i fredags och kom hem på eftermiddagen på lördagen.

Förstår ni hur trångt det blir att vara fyra personer i en bil, där fyra människor shoppat som galningar? Efter ompackning när vi kom tillbaka till stugen fredag kväll fick vi bort en kasse var. Detta plus vår andra packning skulle alltså in i den bilen. Helt galet kul när vi satt bland grejer både mellan fötterna och på våra knän. Vi fick mer eller mindre packa oss in i bilen och packa oss ut. Vi hade fått körförbud ifall polisen sett oss.

Lördagen bjöd på sol och en underbar promenad fick vi i trakterna kring Frillesås. Lång morgon med frukost, samtal, promenad och en snabb kik in på freeport i Kungsbacka. Plånboken blev platt, men så är jag också nästan färdig med julklappsinköp för i år och det är inte ens december!

Under promenaden betraktade jag de här kvinnorna och kände mig priviligierad över den rikedom de ger mig genom den viljeakt som de visar genom att dela glädje, vardag och överseende med alla de olater vi bär. Jag är i en period i mitt liv då jag känner mig rik på vänner. Människor som både vågar tala om det de tycker om hos mig, samtidigt som de vågar ifrågasätta. Det är en rikdom som är större än vad de flesta förstår.

Har man varit del av en gemenskap där ifrågasättande varit tabu, där oliktänkande var ett hot, ja då värdesätter man helt enkelt andra människors förmåga att ifrågasätta och deras förmåga att ta kritik. En värld där inte det finns rum för meningsutbyte som också rymmer olika ståndpunkter, är en otäck värld tycker jag. För det är full möjligt att älska utan att tycka lika.

Denna helgen var det dessa tre som förgyllde min tillvaro och som fyllde på vänskapskontot. Fantastiska människor som bär på tre olika personligheter. Väldigt tacksam är jag över att få samtala, bli ifrågasatt och delgiven bitar från era liv. Vänner med förmåga att spegla tillbaka och låta sig speglas. Tack!

Här är Lena, en härlig bild som speglar mycket av henne. Blicken fylld av humor och närvaro. En person som vågar vara sig själv och med förmåga att med enastående humor och precision förmedla sånt som för andra skulle vara omöjligt. Lenas värme och omtanke är något signifikant för henne som är svår att omsätta i någon form av beskrivning som skulle göra henne rättvis. Lena kan både med rakhet och omtanke förmedla det hon ser och det är något jag uppskattar grymt med denna människa.

Gunilla som är vän med Nina sedan lång tillbaka i deras historia, är en varm person som gärna ser det som är bra hos andra. Gunilla är en person som växer för mig, varje gång jag möter henne. Gunilla har en enastående förmåga att se färg och form, en förmåga jag inte ens skulle kunna träna upp. Det jag upplever som starkast med Gunilla är att hon uppvisar ett äkta intresse för andra och har förmåga att lyssna på ett sätt som få klarar av. Det finns en äkthet hos denna människa som imponerar på mig.

Nina är den av dessa tre som jag samtalar oftast med. Vi har samma behov av att vända och vrida på frågeställningar. Det som imponerar mest på mig när det gäller Nina är hennes lyhördhet. Nina är en otroligt verbal person, men förmåga att prata och uttrycka sig som gör att få människor upptäcker hennes lyhördhet och förmåga att uppfatta de små skeendena. Man får lära känna Nina ordentligt för att upptäcka de sidorna. Nina kan också ha ett sätt att framföra saker som gör att hennes omtanke och förmåga att se saker i ett vidare perspektiv oftast försvinner i hennes engagerade sätt att framföra saker. Jag tror att jag ser det, eftersom jag lätt fastnar i samma fälla själv. Ibland tänker Nina med en snabbhet som gör att folk lätt missuppfattar henne och det tycker jag är synd, eftersom hon bär på så många bra ideer som försvinner i missförstånd. Nina har ett socialt patos och förmåga att se till de som är mindre lyckligt lottade än henne som alltid imponerat på mig. Hennes omtanke är av ett slag som värmer mig in i hjärteroten och gör mig glad.

Tacksam är jag för att dessa tre både lyssnar och är viliga att dela med sig av sig själva. Det gör att jag känner mig rik.

Tacksam är jag för de vänner som finns i mitt liv. Till alla er vill jag sända en glad tanke för att ni finns och berikar mitt liv. För vänskap är som en lång kedja av erfarenhet, omtanke och tålamod. Framförallt av ren skär glädje över alla de glada stunder som kantar livet och de stunder då tålamodet prövas och vänskapen överlever prövningar. Jag känner beundran för de vänner jag har, för att ni är så fantastiska!