Gårdagens mailkonversation var en intressant inblick i människors reaktion (inklusiva min) var gällande vår relation till prylar och barn. Jag insåg igår att mobiltelefoner är den yttre navelsträng som en del föräldrar har svårt att klippa av. Mobiltelefonen förser föräldrar med en illusion om trygghet och även en illusion om att ständigt kontakta sina barn. Det var som en god vän sa till mig, att en del föräldrar inte förstår att barnet i andra änden själv kan välja att svara eller vara kontaktbar. Vi som föräldrar kan lika lite styra våra barn att ha kontakt med oss som man hade när vi växte upp, då det mer handlade om att vi skulle ringa hem emellanåt när vi var hos våra kompisar. Jag tycker också det är intressant att föräldrar inte ser att detta också är ett ypperligt medel för barn att använda mot sina föräldrar för att få tag i de teknisak dyrgriparna. Det är bara att spela med förälderns behov av kontroll av trygghet kring sina barn, en sorts av trygghet som dessutom är väldigt relativ.
Ett annat perspektiv som kom upp är ju också vår omedelbara reaktion på strypta valmöjligheter i form av regler. I den information vi skickade ut till barnens föräldrar bad vi om att inte skicka med sötsaker och mobiltelefoner och andra tekniska prylar. Ett barn ville dessutom ha med sin pappa på lägret för denna begäran från oss. Anledningen? Det blev så mycket regler! Vi lever i en tid så våra valmöjligheter blivit fler, åt alla håll, att vi dessutom får oss matade den illusionen om att valmöjligheterna är obegränsade. Min undran är ju om det är så att människor inte klarar av att förhålla sig till de regler som kommer upp, för att vi anser att våra individuella rättigheter var gällande obegränsade valmöjligheter alltid måste komma före? Att alltid sätta kollektivet före är inget jag strävar efter, men jag blir beklämnd när man inte fattar att det finns situationer som kräver att man sätter sina egna behov åt sidan ibland.
Jag tänker att balansen mellan vad jag som individ önskar mig och vad som krävs för att jag som en del i ett större sammanhang ska bidra med, bla genom att ta till mig rådande regler. Jag tycker det är lite skrämmande att många barn idag växer upp med tron att jag ständigt ska bli underhållen, ständigt ska förses med saker och den bristande kunskap om att jag inte är ensam på denna planeten. Nu pekar jag inte finger enbart åt andra, utan jag inser att jag själv till vissa delar har gått på den minan själv. Jag inser ju att bara för att jag och Mattias har regler som i relation till andra kan vara snävare, så innebär det ju inte vi lyckats så mycket bättre. Jag inser bara att vi är många föräldrar idag som gör det oerhört svårt för våra barn, i all välmening. En god vän som har företag, får ibland vara med om att föräldrarna är med på jobbintervjuer. Då pratar jag alltså om unga vuxna.
Det finns en verklig navelsträng och den klipps när barnet föds. Sedan är det en ständig resa att hjälpa barnet att bli självständig. Då måste man som förälder se bort från sin egen betydelse och låta barnet bli självständigt. En grym svår uppgift, helt klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar