Vänskap

Jag tänker mig att livet är full av kontraster. Som bilden här ovan. Det skapar ett perspektiv som får bilden att djupna. Livet är ju inte alltid endast en blå himmel, utan består ofta också av väldigt mycket moln. Våra liv är olika och olika mycket och olika länge befinner sig molnen i våra olika liv. Men man känner igen ett moln när man en gång har sett det.

Jag har under den gångna veckan funderat mycket på det här med att försöka se hur molnen ser ut hos olika människor. Jag har kommit fram till att det kan man inte. Det finns inte en suck att förstå hur molnen ser ut hos den andre om det inte finns en kommunikation. Tiden då jag trodde att tankeläsning var möjlig är för länge sedan förbi och även om inlevelseförmågan är på bästa inställningen så står det sig slätt när mötet uteblir. Möte kräver insikt om sig själv, sina tillgångar och sina brister. Möte kräver i sin allra minsta form någon form av vilja.

Här är det små fötter som klivit i vattnet. Det första mötet med vattnet som sedan sakta men säkert vänjer huden och den överiga kroppen på ett framtida dopp. Det har tagit Celia en hel sommar att inse att det går över, det där första motståndet innan det blir så där ljuvligt härligt. Så är det med möten också. Det känns otäckt, men efter ett tag inser man att vinsterna är så mycket högre än det man förlorar. För i varje möte både vinner man och förlorar något. Som en cell. Ett utbyte sker för cellens överlevnad. Så är det i möten också, ett utbyte sker så att relationerna blir sunda. Det utbytet kan ibland kosta på och för det allra mesta är det värt det.

Men i relationer där någon aldrig vill förlora något, utan litar på den andres vilja eller ansträngning, då stagnerar relationen eller självdör till slut. Det är tragiskt och sorgset att betrakta relationer som självdör. Det gör väldigt ont också. Men en relation kräver viljor från två håll och om bägge eller en är för rädd, så står det still. Jag är mästare på att se andras goda vilja även i situtioner där det är så uppenbart att det inte finns någon och har genom åren dragit på den ena relationen efter den andre. Jag är väldigt bra på att vara lokomotiv, men jag är också väldigt trött på det. Genom åren har det också blivit bra, även där jag känt att det är min vilja som gjort att det överhuvudtaget finns en relation idag. Ibland har det känts som om ett resultat varit värt den sorg, ansträngning eller utmattning som kommit i kölvattnet.

Men när man snart fyller fyrtio inser man plötsligt att livet inte innehåller hur mycket tid som helst. Att jag själv inte innehåller hur mycket ork som helst heller. Ja, då börjar man prioritera helt enkelt. Jag engagerar mig i det jag gör och i de människor som finns i mitt liv. Men till slut trötnar man på att alltid vara den som ringer, alltid vill prata eller alltid är den som vill träffas.

Jag tror att jag kommit till en gräns där jag är lite trött på att vara andra människors lösning på sina problem eller där andra ser på en som någon slags mirakel människa som orkar hur mycket som helst utan insats. Jag brukar inte var så här förbannat gnällig, men idag tror jag att jag blivit riktigt förbannad på mig själv för att jag låter andra tro att jag orkar hur mycket skit som helst. Jag känner på mig att det är slut med det.

En realtion ska också kunna vara vilsam i sin trygghet att veta att det aldrig sägs saker för att såra eller sägs saker i elakhet. Det finns relationer där man låter bli att utmana varandra. De relationerna är inte de jag kallar för nära relationer. Att våga prata om sånt som ibland kan kännas hårt att höra kan också vara det som leder en närmare. Det kan också leda bort från varandra och det är väl det som är vänskapens natur. Att våga doppa fötterna för att se om temperaturen är lagom. Ibland är det inte det och det överlever man om det sker ett möte. Möte kräver någon form av vilja och kanske är det så att viljan ibland tar slut.