Dag Ett Vidablick - Bankeryd

Sitter här i mörkret efter en maxad dag tillsammans med nitton elvaåringar, två pedagoger och tre andra mammor förutom mig själv. vilken fantastisk dag det har varit. Trots att vi startade dagen tidigt och haft fullt upp hela dagen, så bär jag med mig en känsla av tillfredställelse när jag snart ska gå och lägga mig! 06:57 begav vi oss mot Bankeryd och vidablick som är en gård för lägerskola och andra läger som drivs av KFUM/KFUK. Det märks att de kan det här.

Amanda och Rim tillsammans med Suzana på tåget. Barnen var så spralliga och förväntansfulla inför inför vistelsen på Vidablick. Jag tänkte mig att alla skulle vara dödströtta med tanke på den tidiga morgonen. Men efter att extrafrukosten slunkit ner, var de flesta på gång och det märkets på dom alla att det såg fram emot de här dagarna. Jag tror att det var mest vi vuxna som kände oss lite trötta. Värmen var inte i funktion i den vagnen vi satt i, så efter ett tag så frös vi alla rejält! Den känslan var lite svår att skaka av sig under dagen. Barnen har ju varit i rörelse mcytket, så de blev fort varma igen :-)

Vissa ägnade tågresan till att läsa bok. Förstod senare när jag pratade med svenska fröken Helene att det visst pågår någon tvävling fram till jul. Men Lucas har ju alltid ändå gillat att läsa mycket. Ett sätt att koppla av för killen med behov av mycket egen tid.

Sirak och Christopher ska snart påbörja sin frukost

William och Jan snart igång med frukosten de också

Ida, sofia och Paulina, pratandes, ätandes och i full färd med att spela kort

Julia, Lisa och Elin upptagna med att ta kort

Cecilia och Sara glada och spralliga

Två goa pojkar som äter extra frukost som tagits med för tågfärden

Framme! De på Vidablick har hämtat vårat bagage och här följer vi Oskar (Ossy) på en kort men härlig promenad till Vidablick genom Bankeryds centrum

En fantastisk allé av träd. Lite magisk känsla

Så här kan ett av de större rummen se ut!

Här har väntar vårt bagage på oss

Utsikten mot Vättern! Visst är det vackert!!!

Ett gruppfoto på klass 5A

Samarbetsövningar på gång. Gruppen har kommit till en återvändsgränd och får coachning av instruktören Fredrik. Fantastisk personal här och underbara instruktörer! Är otroligt imponerad över deras fantasi, uppfinningsrikedom, empati och förmåga att föra gruppen framåt. Riktigt så här bra hade jag inte förväntat mig. De är över förväntan och jag hade förväntningar! :-)

Nu är gruppen igång igen och klarar uppgiften som handlar om att få alla på den pyttelilla plattan utan att nudda marken med den andra foten!

Med fantasi och uppfinningsrikedom klarar dom att förflytta sig från den plattform de står på till en annan. slutresultatet ska bli att alla står på en annan plattform än den de började med.

Fika. Inte bara äpplen, utan även lite kaka och saft. Äpplena gjorde sig bättre på bild bara ;-)

Barnen slog oss med häpnad! Samarbete på hög nivå! De tom förvånade instruktören Fredrik, som tyckte att de klarade av detta bättre än många vuxna. Ett samarbete som gjorde förädrarna som var med så rörda att ögonen tårades av stolthet.

En hjälpande hand som förde de alla till mål. Enastående!

Balansen är svår, men efter mycket möda lyckas dom!

Nästa övning gick ut på att barnen skulle hålla rockringen med bara ett finger och tillsammans lägga ner den på marken. Vid första försöket åkte ringen i luften istället för ner på marken. Likadant för bägge grupperna av barn (indelade i två grupper)

Nu är rockringen på väg ner

Snart i mål

Ja! De lyckas! Men vad svårt att bara vara bisittare. Både föräldrar och pedagoger hade full sjå att stå brevid och betrakta händleserna. Många gånger fick vi nästan bita av oss tungan för att låta bli. Jag själv fick insikt om att det är för sällan vi litar på att våra barn själva löser sig ur situationen. Att betrakta och se hur lite coachning kan hjälpa dom över hindren, utan att vi tar över och löser det för dom kändes för mig som en av dagens lärdomar att ta med.

Även denna grupen skulle lösa situationen att förflytta sig så att alla bytte plattform. Det var eftermiddag och övningarna led mot sitt slut. Både energinivå och entusiasm var på låg nivå. Men med coachning och fantastisk vägledning från Ossys håll höll de modet uppe och sökte efter lösningar. Men himmel vad svårt det var för oss vuxna att hålla tyst!

De kämpar på och försöker hitta lösningarna som för dom närmare mål och kvällsmat!

Neej, nu ger vi snart upp!

Det här går ju inte!

Jo, det gick! äntligen närmare lösning! Även denna grupp hittade sin lösning. Det fantastiska för oss som stod brevid och betraktade, är ju insikten om att det finns så många lösningar, inte bara en! Det är så lätt att tro att det bara finns ett sätt att lösa saker på, när det finns tusen möjligheter :-)

Här är en fantastisk mamma som följt med, Johanna som är en klippa!

Här är en annan underbar mamma som tillsammans med mig försökte hålla tungan i styr och låta bli att curla ;-) Men enklare i teori än verklighet :-)

Här är mamma Suzana som förgyller med sitt glada humör och skratt.

Här är engelska fröken Jessica som är med och ser till att det här funkar

Här är Helene som undervisar i svenska och musik. En glad själ och obotlig optimist inser vi :-)

Efter mycket om och men och en förfärlig trög uppkoppling har jag lyckats att slarva till och förlora två uppsättningar av denna bloggpost. Därför återkommer jag med imorgon (tidigare på kvällen) med en fortsättning och fortsatt berättelse av morgondagens aktiviteter som handlar om individuella utmaningar och kanoting på Vättern. Jag vill avsluta dagen med Fredriks uttalande om att han tyckte det var roligare att guida dessa barn som var så fulla med entusiasm och påhittighet även om det innebar att bromsa in lite ibland, än barn där man måste ha blåslampan i baken. De var makalösa, påhittiga och framförallt både tålmodiga och så kloka barn. En fröjd att följa dessa och jag tycker synd om er andra föräldrar som missar detta. Jag själv är så förvånad och många gånger är de då vi rörs till tårar av att se deras frustration, ansträngning och slutligen att kunna ta sig i mål, utan cruling men med mycket coachning!

Superlativen är för få för att beskriva den glädje både jag, de andra föräldrarna och pedagogerna känner! Detta har varit en otrolig upplevelse och det är ändå bara första dagen!

Feedback

Jag fick en sån fin feedback på mitt inlägg om vänskap som jag publicerade häromdagen av en vän på facebook. Hon hade svårt att kommentera här på bloggen och skickade mig ett meddelande. Det händer något när någon ger en feedback på ens egna tankar, de växer och utvecklas. Man får nya perspektiv eller botten av tanken blir mer nyansrik eller djup. Hursomhelst skapar det en glädje över det möte som sker när någon tar del av ens tankar och speglar tillbaka. En av av mina Lindor gav mig denna feedback:'

"Tänk vad det du skriver om sätter fart på hos mig:-) Häftigt! Tusen tack ! Det gick inte att lägga in kommentaren men jag ville nog ändå att du skulle få se vad som hände i mig när jag läste det du skrev.Tack för att du skalar av ytligheten och visar det som är så viktigt. Jag blir så fascinerad över ditt sätt att se på viljan och hur du visar dess många ansikten när du beskriver din längtan efter möten. Blir väldigt berörd och kan inte längre blunda för de möten jag själv vill få till stånd även om vattnet kanske blir lite kallt i början och jag inte vet vart det tar vägen. Ett uns av vilja trodde jag skulle räcka. En stark vilja att driva en relation. En skicklig vilja som kan klura ut hur relationen ska kunna fortsätta, Den goda viljans ansikte som vill väl och bryr sig om för den andres skull. Så många viljor som jag har i mig och som arbetar för högtryck för det goda mötets skull. Först när jag såg och upplevde min medvetna vilja, när jag kunde ta ett steg tillbaka dra mig in i mig själv och se att viljorna gick på autopilot kunde jag bli medveten om precis som du skriver att jag behövde insikt i mig själv.

Insikt i vilka relationer jag har runt mig och vilka som tjänar mig och begränsar mig. Det blev rätt ensamt efter den utrensningen....men gott och lugnare i mig. Nu låter jag mötet vara det som får bli viktigt. Att vara i det just då just nu, men inte längre fram. Jag vet inget om framtiden. Efter besvikelser och att inse att vi är så olika och unika och på så olika nivåer i vår utveckling att jag kan bara vara där jag är och hoppas att vi möts och att mötet även om det blir kallt om fötterna blir minnesvärt. Kanske ses vi snart igen, kanske inte.

"Jag är jag och du är du Jag finns inte i världen för att leva upp till dina förväntningar Och du finns inte i världen för att leva upp till mina Du är du och jag är jag Och om vi av en slump vi finner varandra är det underbart Om inte- kan det inte hjälpas."Fritz Pearls
Tack för att du låter oss ta del av dina funderingar. Kram "

Jag blir glad och tacksam för att någon tycker att mina tankar är värda att landa hos dom. så Tack Linda för den fina speglingen och för att du ville ta in min tankar och låta dom ta en vända i dina tankar! // Erica

Snart skolresa

Imorgon ska jag följa med Lucas på skolresa. Vi föräldrar har samlat pengar till detta sedan de gick i tvåan och nu äntligen ska det sjösättas för våra barn. Jag hade gärna velat göra detta i Johans klass också, men där var det svårt att få med föräldrarna på detta. Nackdelen är när merparten av föräldrarna ser skolan som huvudman för sina barn, att samspelet mellan föräldrar och barn försvinner. Under dessa dagar, från imorgon kväll till fredag kväll har jag tänkt att blogga från lägret. En anledning är att det alltid är kul med teamwork och grupparbete och andra anledningen är att föräldrar som inte är med kan få se lite om vad deras barn är med om. Lucas ser fram emot resan och det känns som en rätt god stämning runt hela projektet. Jag tror att både barn, föräldrar och pedagoger är rätt taggade kring det här, det är iallefall jag :-)

Vänskap

Jag tänker mig att livet är full av kontraster. Som bilden här ovan. Det skapar ett perspektiv som får bilden att djupna. Livet är ju inte alltid endast en blå himmel, utan består ofta också av väldigt mycket moln. Våra liv är olika och olika mycket och olika länge befinner sig molnen i våra olika liv. Men man känner igen ett moln när man en gång har sett det.

Jag har under den gångna veckan funderat mycket på det här med att försöka se hur molnen ser ut hos olika människor. Jag har kommit fram till att det kan man inte. Det finns inte en suck att förstå hur molnen ser ut hos den andre om det inte finns en kommunikation. Tiden då jag trodde att tankeläsning var möjlig är för länge sedan förbi och även om inlevelseförmågan är på bästa inställningen så står det sig slätt när mötet uteblir. Möte kräver insikt om sig själv, sina tillgångar och sina brister. Möte kräver i sin allra minsta form någon form av vilja.

Här är det små fötter som klivit i vattnet. Det första mötet med vattnet som sedan sakta men säkert vänjer huden och den överiga kroppen på ett framtida dopp. Det har tagit Celia en hel sommar att inse att det går över, det där första motståndet innan det blir så där ljuvligt härligt. Så är det med möten också. Det känns otäckt, men efter ett tag inser man att vinsterna är så mycket högre än det man förlorar. För i varje möte både vinner man och förlorar något. Som en cell. Ett utbyte sker för cellens överlevnad. Så är det i möten också, ett utbyte sker så att relationerna blir sunda. Det utbytet kan ibland kosta på och för det allra mesta är det värt det.

Men i relationer där någon aldrig vill förlora något, utan litar på den andres vilja eller ansträngning, då stagnerar relationen eller självdör till slut. Det är tragiskt och sorgset att betrakta relationer som självdör. Det gör väldigt ont också. Men en relation kräver viljor från två håll och om bägge eller en är för rädd, så står det still. Jag är mästare på att se andras goda vilja även i situtioner där det är så uppenbart att det inte finns någon och har genom åren dragit på den ena relationen efter den andre. Jag är väldigt bra på att vara lokomotiv, men jag är också väldigt trött på det. Genom åren har det också blivit bra, även där jag känt att det är min vilja som gjort att det överhuvudtaget finns en relation idag. Ibland har det känts som om ett resultat varit värt den sorg, ansträngning eller utmattning som kommit i kölvattnet.

Men när man snart fyller fyrtio inser man plötsligt att livet inte innehåller hur mycket tid som helst. Att jag själv inte innehåller hur mycket ork som helst heller. Ja, då börjar man prioritera helt enkelt. Jag engagerar mig i det jag gör och i de människor som finns i mitt liv. Men till slut trötnar man på att alltid vara den som ringer, alltid vill prata eller alltid är den som vill träffas.

Jag tror att jag kommit till en gräns där jag är lite trött på att vara andra människors lösning på sina problem eller där andra ser på en som någon slags mirakel människa som orkar hur mycket som helst utan insats. Jag brukar inte var så här förbannat gnällig, men idag tror jag att jag blivit riktigt förbannad på mig själv för att jag låter andra tro att jag orkar hur mycket skit som helst. Jag känner på mig att det är slut med det.

En realtion ska också kunna vara vilsam i sin trygghet att veta att det aldrig sägs saker för att såra eller sägs saker i elakhet. Det finns relationer där man låter bli att utmana varandra. De relationerna är inte de jag kallar för nära relationer. Att våga prata om sånt som ibland kan kännas hårt att höra kan också vara det som leder en närmare. Det kan också leda bort från varandra och det är väl det som är vänskapens natur. Att våga doppa fötterna för att se om temperaturen är lagom. Ibland är det inte det och det överlever man om det sker ett möte. Möte kräver någon form av vilja och kanske är det så att viljan ibland tar slut.

Födelsedag i Familjen

Idag fyller min man 41 år och vi ska fira det med att gå på föräldramöte :-) På lördag ska vi fira med övriga familjen och några vänner. Vi brukar vanligtvis fira på samma dag som någon av oss fyller, men ibland får man göra undantag. Tyvärr så krockar helgerna med allehanda ting och killarna blev bjudna på kalas, så hela Mattias firande blir lite sönderhackat ändå när man försöker få ihop alltihop ändå. Det är därför vi vanligtvis vurmar för att ta det den dagen det egentligen är. I år befann sig min pappa i Skottland och kommer hem först imorgon. Men det blir nog bra ändå. Han lär ju bli 41 hur vi än gör :-)

Jag känner att jag har valt en väldigt bra man att leva med. Tänker ibland att vi har varit med om en otrolig resa han och jag. Tacksam är jag över att både han och jag lyckats att sätta våra egon åt sidan och vågar satsa på något där utgången egentligen aldrig blir säker. Att våga se förbi våra rädslor och begränsningar. Stora ingridienser är hans tålamod och uthållighet och min förmåga att visionera och att sätta prestige och "ha rätt" åt sidan. Både han och jag är väldigt bra på att förlåta och vi äger också viljan att förstå att mänsklighet inte handlar om perfektion.

Så ett stort Grattis till min fantastiska Man som fyller år idag!!!

Kusin Vitamin

En av mina kusiner, fina Lina kom förbi en stund när vi besökte Ingetorpssjön här på sensommaren. Det blir ju lite så, när man inga syskon har att några människor blir som substitut för de syskon man inte har. En del kommer man närmre än andra. Jag har tre kusiner i Norge också och där är det ju avståndet som begränsar. Då blir man så glad för tekniken, som gör det möjligt att att hålla kontakt via Facebook eller via bloggar. Lina är ju min yngsta kusin här i Sverige, medans Rebekka är den yngsta i Norge. Jag har henne i blogglistan här och det är ett roligt sätt att få följa någon, fastän man inte kan ses så ofta.
En trollslända som vilar på Linas hand, precis som bilden ovan. De har så vackra vingar! Lina hade tenta dagen efter och ändå tog hon sig tid att komma och vara med oss en liten stund. Sånt kan jag tycka är roligt. En sån härlig människa hon har vuxit upp till, så full av tro på möjligheter och ser till att leva det liv hon vill. Full av beundran känner jag för hennes strävan och för hennes mod att ta för sig av livet med enorm glädje och entusiasm.

Här är en bild på henne. Jag har inte frågat henne om lov och får väl ta bort den om hon inte samtycker. Det är så häftigt att se någon som man följt sedan barnsben och ser vad för vuxen det blir. Smart, rolig och otroligt varmhjärtad människa som både tror på sig själv och livet. Jag blir alldeles fascinerad och känner att jag imponeras av hennes livsaptit. Varm inuti blir jag.

Här sitter hon med Celia som nyfiket tittade på Lina. Hon har inte träffat henne sedan hon var liten, så extra roligt blir det ju när hon märker att jag känner Lina och att vi känner oss väl till mods med varandra. Det syns på barn, när de ser att relationerna ser olika ut. En varm tanke skickas till min kära kusin vitamin som spritter av liv!