Probelem med kommentarerna

Hjälp! Jag blir inte klok på hur det har blivit så här knasigt när man ska kommentera mina inlägg! Jag försöker titta på mina inställningar, men jag blir inte klok. Vet någon som kan sånt här bättre hur jag gör för att ändra? Maila mig gärna på: ericafosse@hotmail.com// Erica

Nu har jag lyckats att få till kommentarsfunktionen på alla nya inlägg, men hur gör man för att ändra de som inte har den funktionen? Tar gärna emot hjälp från någon som är mer teknisk bevandrad!

Skog,sol och glädje i september

Idag har det varit en sån där solig höstdag som jag längtat efter under alla dessa regniga dagar. När sommaren lite abrupt slutade på riktigt i mitten på juli, så fanns ju förhoppningarna om en solig och skön höst med lite värme. Idag kom den dagen. Jag började dagen med en liten försiktig promenad. Igår på min vanliga lördagspromenad fick jag kramp i ena vaden och det värkte större delen av dagen. Men envis som jag är tänkte jag att det måste finnas en lösning, för inte kan jag låta bli att promenera en sån solig dag som denna! En kvarts stretching och en försiktig start som sedan kunde krämas på lite, har gjort att benet än så länge har varit krampfri.

De stora killarna har besökt farmor och farfar idag och Mattias behövde måla fönstrena på utsidan, men jag och Celia har tagit oss en tur i skogen. Hon brås på pappa, för hon ville ut i skogen och plocka svamp sa hon. Det blev inga mängder, för den svampintresserade var inte med :-) Men pyttesmå gula kantareller och några trattisar blev det iallefall. Ingen mängd, men dottern blev nöjd och det var ju huvudsaken. Bilden här ovan, poserar hon och vill visa att korgen är tom, med förhoppning om att det kommer lite svamp i den. Men efter en bra bit konstaterar både hon och jag att det säkert gått bättre om Mattias följt med. Men bärintresserad som jag är så hittade vi stora blåbär och björnbär som vi mumsade på. Hade jag varit ensam hade jag utan problem fått några blåbär som fortfarande smakar gott. Himlen skymtande mellan de höga trädkronorna. Fint på bild, men ännu mäktigare när man står där och blickar upp. Skogen har en majestätisk utformning som gör att det ibland känns som man vandrar i gröna salar. Det är en sån otroligt härlig känsla som är svårförklarig och även svår att bjuda på bild. Det går inte att kopiera, man måste vara där och uppleva.
Vacker mossa i närbild som jag tog på vår promenad. Celia och jag stod hukade ner och betraktade detta underverk. Så fint sa Celia med vördnad i rösten och hon klappade försiktigt med sin lilla hand. Då är det lätt att bli lite tjock i halsen av det mirakel som hon och naturen i kombination står för. När jag vandrar lite fortare och hon kommer på efterslänten så ropar hon ängsligt efter mig. "vänta på mig mamma" säger hon och tar min hand i ett fast grepp.

Men gullepluttan min, inte skulle jag lämna dig här i skogen. Dig har jag ju längtat efter i hela mitt liv hör jag mig säga. Men ens förstår jag att det är så. Att det finns något väsen inom oss som längtar att få vandra brevid de små barnen och vara den som visar vägen en bit. Återigen går jag i skogen med en liten och denna gång bara en, istället för två små pojkar och berättar vad det heter och peka på myror i myrstackar, grodor som hoppar och ödlor som snabbt kilar in mellan de torra löven. Tänk vilken fantastisk gåva det här att få den tilliten i sin hand, som bara små människor kan bjuda på. Andaktsfullt inser jag det stora ansvar som ligger i barns tillit.
Här fikar vi en liten stund. Hemmabakad äppelkaka slinker ner i munnen på en liten medans vi betraktar fornlämningarna omkring oss. Hon tjatade på kaka från den stund vi steg ur bilen. Men du kan inte vara hungrig Celia hör jag mig säga, vi har ju nyss ätit. Säg att du är sugen istället , för det kan man vara trots att man har ätit. En stunds tystnad och så hör jag den lilla rösten säga att hon är sugen på kaka. Snappar snabbt upp det vesäntliga :-)
Poserar vant för sin mamma. Jag inser att det finns ofantliga mängder bilder på dessa barn och deras kompisar. Det fanns så många härliga träd som växte så roligt i denna skog.
Här är ett forntidsröse, det största på hela hisingen. Hela området var fullt med fortidslämningar från både järn och bronsålder. Förra gången på promenad i regnet med Julia upptäckte vi en fornborg. En häftig känsla av att tiden både rusat och stått still. Att trampa samma marker som människor i en svunne tid, sånt gillar jag! Här hittade vi äntligen lite svamp! Pyttelite, men ändå! Lycklig liten tjej blev det iallefall som höll sin lilla korg hårt i handen för att inte tappa. Sjungandes och trallandes vandrade hon fram där i skogen och fick mig att känna mig som den rikaste i hela världen. Vilken gåva barn är!
Det var en sån blandad skog, med både tallar, granar, björk, ek och andra lövträd. En sinnlig promenad helt enkelt, där man kunde njuta av skiftande landskap.
Nu började lillstumpans krafter tryta, men hon fortsatte att sjunga iallefall, mellan varven kastade hon in frågan om vi snart var framme vid bilen. Snart säger jag, med vetskapen om att det trots allt är en bra bit. Hoppas i mitt stilla sinne att hon ska orka.
Plötsligt smyckas stigen av vackert vajande gräs, som mer ser ut som något som kommit från en trendigt designad trädgård. Vackert var det iallefall och smälte in i skogen Våtmark med vita björkar som reste sig ur den gröna mossan. Man bara väntar på att en alver ska komma fram mellan trädstammarna. Vackert var det iallefall.

Här är jag igen mamma!

Har syra bland mossa och löv som skvallrar om höstens ankomst.

En trött tjej som fortfarande kämpar på

Underbart vacker stenmur omgärdat av en rätt luftig granskog. Tog andan av mig lite. Det är en otroligt vacker natur vi har här i norden, så priviligierade är vi med denna i jämförelse rena luft som vi kan andas in. Tillgången till naturen vi har genom vår allemansrätt. Fantastiskt!

Nu reser sig tallarna och bjuder på barriga stigar.

Från en höjd kan man betrakta de höga husen vid Lillhagsparken och det känns lite skumt att man bara en liten bit får sig härlig skog till livs.

Nu är lilla stumpan väldigt trött och bara runt kröken till höger står vår bil och väntar på oss. Så fantastiskt av en sån liten människa att orka med att trampa omkring. För mig som vuxen blev det nästan fyratusen steg. Det är ju en rätt bra bit för en 3½ åring , speciellt när terrängen var rätt svår, även för mig. Skändla bergen kan jag varmt rekommendera. Underbart en solig söndag i september att få njuta av vacker natur, sol och ett soligt barn :-)

Porr

Jag har en kluven inställning till detta med porr. På ena sidan tycker jag att människor är vuxna nog att ta ansvar för sig själva. Så finns den där andra sidan hos mig som ser hur lätt det är för människor att hamna fel i livet. Vems är rätten, att utnyttja en människas utsatthet för exploatering av sina egna behov eller för några andra att utnyttja för tjäna pengar. För forskning efter forskning visar på det här med prostitution, i form av att gå på gatan eller via porrindustrin, lever på att det finns människor som är i underläge genom olika livssituationer. För vem produceras vad?

I går när jag sitter i köket, hör jag hur min man ropar på mig och ser ut som ett fån i ansiktet när jag väl kommer ut. Vad är det? undrar jag, eftersom han ser både ledsen och chockad ut. Titta på det här säger han. Han har fått ett mail från någon som han nyligen har kommit i kontakt med, någon han inte känner så väl. Ner i inboxen dimper det ner ett mail med en rubrik som lyder ungefär så här " nu kommer det första vettiga kedjebrevet".

När mailet väl är öppnat så ser man först en cykelkedja eller motorsågskedja av något slag och ju mer man skrollar så kommer den ena nakna kvinnan efter den andra upp. Kvinnor utrustade med silikonbröst i olika utmanande poser. Framförallt det ena utvikta skrevet efter det andra där könet exponeras. När jag uttrycker exponeras, så gör jag det för att förmildra det hela. Jag menar väldigt gravt utvikt. Vår förvåning kan väl milt sagt uttryckas som väldigt stor.

Källan varifrån det här mailet kom förvånar nog mig mest. Mattias kommentar säger ju allt tycker jag. "Herregud, jag trodde det här var en helylleman och så får jag det här?" Mattias uttryckte en besvikelse. Det här är frågor han tog ställning till framförallt när vi fick vår dotter och få är de män som inser det han insåg. Han har gjort en resa i det här med att upptäcka könsroller, hur det påverkar och vad man som person vill stå för. Med Celia kom insikten om att det han inte städar i sitt sätt att se på kvinnor och vad kvinnlighet står för, kommer på sikt att påverka hans dotter.

Framförallt kom denna insikten väldigt nära under hans sju månaders pappaledighet, när vår dotter var dryga året. Det har gjort att han tagit ståndpunkt mot pronografi. Jag tycker det är modigt av honom, att våga stå för sina åsikter öppet. Att kunna säga till någon att han inte vill ha såna mail. Det tycker jag vittnar om mod och jag känner att jag är stolt över den man som jag lever med. En man som vågar stå för något och det provocerar säkert.

Jag undrar så vad den mannen som tänkte på, han som sände Mattias det mailet, han som inte ens känner min man. Bland de första han sänder en annan människa som han inte har bekantat sig med ordentligt är ett väldigt pornografiskt mail. Då undra jag ju vad han skickar till de han verkligen känner. Svaret Mattias fick vittnar ju också om att han inte ens reflekterar över de olämpliga i det han gjort och att han fått väldigt få responser liknande det som Mattias gav.

Jag kan ju säga att min bild av denna man ändrades mycket drastiskt och att jag kommer att se honom i ett helt annat ljus. Det mest obehagliga är väl att inse att denna mannen säkert inte är ensam om att tycka att detta är helt normalt och ok för en man. Det är inte för intet som porrindustrin är bland de största i världen och att det ligger oerhört mycket pengar där. Det finns en marknad för detta och man ska inte lura sig att tro att det är ovanliga män som tycker detta är ok.

Det är vanliga män, helylle män som konsumerar sånt här. Det är helylle män som också besöker prostituerade både på gatan och bordeller. Det är också helyllemän som ser till att trafficking rörelsen är vid liv och att många många utsatta kvinnor mer eller mindre hålls som sexslavar till våra alldeles vanliga helylle män. Har ni sett filmen "Lilja 4 ever"? Gör det. Det här glamouriserandet av handeln med andra människors kroppar, både fysiskt eller via porr, finns för att de flesta inte orkar se vad det är för människosyn de härbergerar.

En människosyn som gör skillnad på människor och människor. Gör skillnad på människors värde beroende av kön. En människosyn som normaliserar en annan människas dysfunktionella behov att förminska genom porr. En människosyn jag drömmer om att min dotter ska slippa erfara.

Kontraster

Jag pratade med mina killar för ett tag sedan om kontraster. Alltså sådana som framkommer i livet. Jag kom att tänka på det under en av mina fotosessioner i naturen. Det har varit väldigt mycket moln på himlen under sommaren och när jag har tagit mina bilder inser jag hur vackert det blir på bild, även om jag hellre skulle vilja ha klarblå himmel.

En klarblå himmel är vacker att titta på, men blir inte vackert förrens man har en kontrast till. På sommaren så gör sig en molnfri himmel sig bäst i kombination med klippor vid havet, en vacker blomster äng eller något som blir en kontrast till det där stilla och blå. Otroligt vackert, men väldigt intetsägande i längden. Så är livet också.

Alla dessa dagar som är så härliga blir man ju medveten om för att de där dagarna som inte alltid är bra finns. En gång på en bilresa till Stockholm fick jag bensinstopp på motorvägsbron i Borås för att jag i villervallan glömt att tanka bilen. När den äntligen kom igång igen efter hjälp från en hjälpsam medtrafikant i trafiken blev det så uppenbart att bilen rullade på vägen och hur jag blev varse om hur mycket jag uppskattade att obehindrat kunna köra dit jag ville.

Molntussarna på min bild kan symbolisera allt det där i livet som inte alltid är till glädje. Men det gör bilden/livet så vackert när man betraktar det från håll. Bilden fylls med ett djup och livet med en mening och distans. För vi behöver kontrasterna.

Kontaktytor

En liten Celia som älskar att bada. Njutningsfullt lägger hon sig till rätta i vattnet och testar sin flytförmåga. Den lilla människan är så full av tillit att jag blir varm innuti. Hon har sovit över hos farmor och farfar från tisdag till onsdag och haft det kalas. Mattias yttrade sig på facebook till "farfar" att han hoppades att hon inte skulle bli för bortskämd. Svaret som kom löd att hon är alldeles för go för att kunna bli för bortskämd. Det är häftigt när olika generationer tar till vara den nya tekniken för att komplementera ytorna till kontakt. Att följa på facebook hur farfar tittar in till ens sovande dotter för att kolla läget på sena kvällskvisten värmer hjärtat. Att i mobilen får en filmsnutt från mormor om hur läget är, är kärlek i praktik på 20-hundratalet.

Att använda så många möjligheter som finns till buds för att ha kontakt och följa varandra som komplement till de traditionella är en tillgång. Att få med de äldre generationerna är en tillgång som inte ska underskattas, likväl som att hitta en bra plattform att få vara med och följa de riktigt unga. Kontaktytor och Möjligheter och att använda de på ett smart sätt. Jag tänker på mina barn som växer upp i en tid då det finns så många möjligheter, det krävs något av mig som förälder. Att hänga med och försöka ta reda på vad som är vad, för att göra möjligt ytterligare en väg till kontakt, men också för att minimera de risker som finns.

Jag tänker på min mammas oro när jag började blogga och om alla bilder som läggs ut. Så tänker jag på min sons ena klasskamrat som har en mamma som lär henne hur hon ska använda de sociala medier som finns och skaffar sig också kontaktytor i god tid med dottern för framtiden. Två olika generationer med två helt olika tänk. Så finns de också som finns mitt emellan från alla generationer. Fascinerad över min mamma som trots att jag nästan är fyrtio fortfarande vill skydda och uppfostra. Jag förstår att det är kärlek och väljer att se det så.

Det motiverar mig att jobba på att när det kommer något jag inte känner till i framtiden med mina barn, ska jag ta reda på innan jag har en uppfattning, eller be dom visa mig. För i varje okänd teknik eller okänd situation finns också en möjlighet som lurar. Det gäller bara att upptäcka detta och börja använda. Att välja att se de möjligheter som bjuds istället för att oroa sig för de faror som finns. Självklart ska man vara försiktig, men de flesta tänker ju ändå till.

Men det känns glädjande att min dotter lever i en tid då hennes snart 75 åriga farfar har ett facebook konto för att kommunicera bättre med sonen på fyrtio och barbarnet som bor på andra sidan atlanten. Att hon får lära sig att ta vara på varenda utbud som finns för att stärka hennes framtida relationer. För att ställa tekniken mot traditionella sätt att umgås är idioti och vittnar om okunskap och oförmågan att följa sin tid istället för att se möjligheterna att stärka de traditionella sätten att umgås på. Jag säger som kungen, fast i min version. För Livet Med Tiden!

Höstmånad

September har klivit över tröskeln och hösten börjar närma sig. Luften har länge burit på den krispiga och friska luften som skvallrar om att vi börjar gå mot höst. Det är med vemod jag lämnar sommaren, för jag är en person som älskar dessa få men otroligt njutningbara månader då man kan bada och njuta av att vara ute utan att vara påpälsade från topp till tå. Det bästa med hösten är mysfaktorn (när det inte regnar), alla frukter, svampar och resterande bär man kan skörda i naturen och trädgårdarna. Det finns en liten hamster i mig som lever upp när jag ser alla dessa små skatter som kan frysas in och lysa upp i vintermörkret med sin doft av sommar och sensommar. Liten sa jag för att dölja hur mycket hamster som bor i mig :-)

Det har varit skönt med en lång paus i bloggandet, då det bara kommti några strö inlägg då och då. Men nu så har hösten börjat med sin skärpa och sitt myller av händelser både i närmiljö och världen omkring. Jag har funderat mycket kring hur jag vill ha min blogg. Ska jag rikta in mig på något speciellt eller ska jag fortsätta som jag gjort? Jag har kommit fram till att jag står vid min utkikspunkt och blickar ut kring det som händer mig och det jag ser. Ibland är den där punkten en liten sten och ibland står jag på ett högt berg.

Men oavsett, så är det min utsikt och det är ju det bloggens namn skvallrar om. Ibland skulle jag vilja vara mer engagerad i det som händer utanför och det är jag, genom att läsa andra. Men jag har bestämt mig för att det är den bit av min utsikt jag vill dela med mig av som får landa här. Jag själv står på tröskeln till nya utmaningar, som jag inte till fullo känner att jag mäktar med att omfamna, men jag kliver in och ser mig omkring för att se hur jag vill ha min plats på jorden.

I mitt blickfång finns främst min lilla familj på mina tre barn och min man. Från dessa fyra utgår jag ifrån och omfamnar också de vänner som finns och berikar mig. Men en glad höst önskar jag åt oss alla och nya tag om denna blogg också. Vi ses! :-)