Jag hör hur min dotter konstaterar för sin pappa att mitt hjärta dunkar här inne. Jag hör hans respons där han konstaterar att ja så gör ju hjärtan. Då ler jag. För henne blir allt nytt och tillåter sig att facineras över det som i vår värld är så självklart, att hjärtat dunkar.
En tanke smyger sig på. Tänk om det är vi som förlorar världen genom att ta den för given och inte gläds över det som vi visserligen vet om, men som ändå är värt att begrunda. Det vi ser som självklart kanske är något vi ständigt bör fascineras över.
Tingen förändras inte, men vårt sätt att betrakta dom gör det. När bestämmer vi oss för att betrakta annorlunda? Någonstans måste vi hitta orken att våga göra det, annars förlorar vi magin som finns inom oss och i den värld vi lever i.
2 kommentarer:
Så sant Erica! Det som vi inte längre fascineras över tar vi snart för givet. T.ex att hjärtat slår. Det är ju egentligen inte alls så självklart.
Idag har vi fascinerats med vår snart-femåring över att blommor kan bli frukt; 'Hur vet dom det?' :-)
MariaS
Det är det som är det så otroligt fantastiska med att ha ett litet barn - att man får en ny chans att se livets alla detaljer ur ett barns lilla men ibland så stora perspektiv. Jag njuter också av sonens alla observationer och frågor. - Mamma, varför kan myror gå upp och ner på saker, varför ramlar de inte ner? :-)
Otroligt häftigt.
Skicka en kommentar