Värme, luftfuktighet som är besvärande, trötthet och irritation är ingen bra kombination för att samla tankar. Så många intryck från dagarna i Almedalen. Framförallt är det ju barn och skolfrågor som varit framträdande på min agenda. Det fanns ju en uppsjö av andra saker som rent privat hade intresserat mig. Jag tänkte på att det var redan många "frälsta" där, alltså de som redan engagerar sig i allt möjligt, de som håller på med politik som sin vardag och en uppsjö av organisationer och företag. Ett tips till en allmänhet i Sverige, åk dit och upplev det hela i praktiken. Idéer och engagemang kan inte förmedlas via media.
Min första analys av veckan är att många viktiga frågor kom upp och många klockrena debatter och diskussioner som spreds. Frågan är ju hur alla dessa kloka tankar kommer att praktiseras. Är det möjligt. Det är svårt för mig att se att viktiga frågor samtalas och debatteras av människor i olika läger, frågor de egentligen borde vara överrens om och som de menar på att de är överens om, men där i praktiken är mer intresserad av att försvara sin ståndpunkt än att seriöst vilja göra något konkret.
Ett klart minne är en debatt som Bris anordnade om mobbing. Där står olika aktörer från olika partier och debatterar om hur man kan förhindra sånt här. Alla är rörande överens och alla de politiker från bägge blocken som är rörande överens, ändå kan unna sig att för öppen ridå lyfta på ögonbrynen när motparten pratar. Göra ljudliga suckar och med hela sin kropp visa hur löjlig man tycker att motpartens idé är. För mig är det oerhört provocerande att viktiga aktörer som ingår i en paneldebatt om mobbing använder sig av både förlöjligande och härskartekniker för att underminera sin motståndare.
Att barn kränks och trakasseras på skolorna av både andra elever och personal är så allvarligt att man borde ha någorlunda vett i huvudet att överse sin partipolitiska agenda för att slå ihop sig och göra något konkret för att hjälpa en grupp av människor som behöver vuxenvärldens stöd för att navigera genom det svåra landskapet av tolerans och förståelse för det som kanske är främmande för mig själv. Något som också är svårt som vuxen.
En sak som blev tydligt för mig är att man håller på att lansera en skollag, där oppositionen inte fått vara med och tycka. Jag blir häpen över faktum att man inte förstår att skolan måste stå över partipolitik. Det självklara borde ju vara att alla representerade partier i riksdagen borde få vara med och säga sitt om skollagen, vilket jag förstår var självklart när man utformade föregångaren. Inte ska svensk skola vara ett vindfölje för politiken, utan att det istället råder en större konsensus än skiljelinjer mellan svenska partier.
Två bilder som egentligen inte går ihop flyttade in hos mig efter den här veckan. Glädjen och entusiasmen över hur många som genom organisationer och politiska pariter faktiskt gör skillnad genom att synas, höras och debattera. Den andra bilden är sorgen över hur viktigt det verkar vara med revir och hur dåliga vi är på självrannsakan och självkritik. Vi håller hellre fast vid att ha rätt att våga syna det som möjligt kan vara vidareutvecklingsbart i vår ståndpunkt.
Jag kan bara konstatera att för de allra flesta verkar det vara en stor grej det här att ha rätt, att varje antydan till ett ifrågasättande verkar få människor att tro att man ifrågasätter dom rent personligen. Då är det svårt att förändra, när förmågan att skilja på mig själv som människa eller mig med en viss åsikt eller tanke smälter ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar