Försöker komma till ro, men är så trött att jag inte kan samla mig riktigt. Befinner mig i en lägenhet i Solna med balkongdörren öppen och den ljumma nattluften strömmar in genom rummet. Igår anlände jag hit till människor i planering, arbete och allmän rörelse. Idag har alla åkt utom jag och det är tyst och lite ensamt. Längtar till underbara barnen hemma och mannen som jag på måndag har varit gift med i tretton år.
Imorgon är jag på väg till Gotland och Almedalsveckan i Riksförbundet Hem och Skolas regi. Det ska både bli spännande och intressant att se platsen med detta gytter av händelser. Har funderat mycket på det här med engagemang. Jag är en rätt otålig människa och har för första gången i mitt liv insett behållningen av att röra sig långsamt. Detta med en viss modifikation. Jag menar inte långsam i rörelse, utan kortsiktigt långsam för att få en långsiktig framfart.
I vintras var jag rätt desillusionerad och trött på engagemang. Misströstade en hel del över prestigen som finns hos människor. Det känns som om vinterns alla erfarenheter, både de goda och de mindre bra har lett fram till en stark insikt hos mig. Ibland måste saker få ta sin tid för att bli bra. Ensam går snabbt och ensam resulterar i snabba beslut och kortsiktigt blir det både stor framgång och synliga resultat.
Det jag hittat i Riksförbundet Hem och Skola är ett långsiktigt arbete som kanske inte är så snabb manuverat, men som leder till ett arbete som består. Förändringar med tyngd. Det låter inte så mycket, men det verkar varje dag i alla celler. Många privatpersoner som jobbar i Riksförbundets namn och som gör skillnad i både hemmen och i skolorna varje dag, utan rubriker men med effekt.
Plötsligt förstår jag varför människor engagerar sig politiskt. Plötsligt förstår jag varför människor gör uppoffringar för det. De kanske inte syns så personligen, men tillsammans blir de en kraft som kan förändra, entusiamera och låta sig inspireras. Varje enskild person kanske inte får som den vill, men tillsammans når man mål som en enda inte skulle kunnna åstadkomma.
Vi hade möte i Arbetsutskottet igår och när jag satt och lyssnade på vår ordförande och hans erfarenhet av ett möte ute i Europa (EPA) som ordnats av ett europeiskt nätverka av föräldraorganisationer, då inser jag plötsligt att det händer saker, fastän man inte alltid ser. Det finns föräldrakraft ute i Norden, Europa och Världen, som förmått att komma samma och jobba för gemensam sak, inte dra i väg ensam, utan arbeta för att nå större mål tillsammans.
Det går att göra skillnad i världen och sätten är många. Jag har valt att engagera mig för barn och skolfrågor. Jag tror på att för att skapa det bästa för våra barn, är det nödvändigt att överbrygga mellan hemmen och skolan. Sätten är många, men min starka tro är att vi inte kan välja ut vilka barn. Vi måste också jobba för de barn som inte är våra egna rent biologiskt. För de barnen kommer också att vara en del av det samhälle som våra egna barn kommer att vara en del av. När vi jobbar för alla barn, kommer det också att gagna varje enskilt barn. Det är vad jag tror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar