När vi ser varandra sker det oftast i ljuset av oss själva. Den referensram vi har är våra erfarenheter, vår kunskap och de föreställningar vi har av omvärlden. Förra sommaren upptäckte jag moln. De blir så vackert med moln när man fotograferar. I verkligeheten vill man inte ha ett moln i sikte, men med kameran i handen blir bilderna så mycket mer spännande med moln. De ger bilden perspketiv och kontraster.
Vi behöver varandra, både de vi kommer överens bra med och de som vi kommer mindre bra överens med. För det ger perspektiv och kontraster i våra liv. Kruxet är att balansera det på ett bra sätt. Vi har alla våra gränser för vad som är ok och var de gränserna går är väldigt individuellt. Vi uppfattar och ser varandra utifrån våra egan referensramar, något jag insett att många inte tänker på. Det vi ser och uppfattar hos den andre speglar mycket av det som händer hos oss själva.
När jag möter människor för första gången är det så spännande att se vad de uppfattar och ser hos mig, för det hjälper mig att få en uppfattning om vilka de är. Det säger oerhört mycket mer om dom själva än om mig. Det finns en och annan som är rätt klockrena i sin bedömning av mig, både det jag väljer att dela och det som bara en uppmärksam människa uppfattar. Men majoriteten av människorna speglar oftast bara sig själva.
Man lyfter andra till den gräns man själv förmår. Man begränsar andra utifrån den gräns man själv binder sig vid. Det har fått mig att fundera mycket som förälder. Var begränsar jag mina barn och varför? Jag minns en vän från barndomen och hennes föräldrar. När dottern fick ett jobb de inte ens vågat drömma om eller en lön vida högre än vad de någonsin tjänat steg hon över en gräns de inte kunde följa med.
Det var en väldigt smärtsam upplevelse för min vän. Den stolthet hon kände för de resultat som blivit av hennes ansträngningar, delades inte av hennes föräldrar. För hon hade klivit ur den refernesram som kringgärdade deras liv. Hon blev väldigt ensam. Jag undrade så hur detta kunde ske och varför de inte var stolta över sitt barn och det hon åstadkommit. Först idag förstår jag vad som hände. Det var inte utebliven stolthet som föranledde deras reaktion.
Deras världar var inte längre densamma. Deras utgångspunkter skilde sig och identifikationen uteblev. Jag tror det är därför många människor väljer att negligera sin potential, för ensamheten blir för markant. Det är många som inte orkar glädjas ända fram, för någon kliver ur den referensram som någon annans liv vilar kring.
Oro är en sådan grej som facinerar mig. När människor beskriver sin oro för någon annan än sig själva. Självklart springer den oron utifrån att man tycker om någon, men framförallt är det en spegling om var gränsen går för dom själva. Oro kan ibland vara en form av begränsning av någon annan, än en äkta omsorg om den andre. Jag kom att tänka på det när min ena son frågade varför jag inte litade mer på honom.
Det var ett déja vu. För så har jag ju en gång känt när jag upplevde min egan mammas oro. Lite irriterat och skamset insåg jag att min oro handlade mer om min egen rädsla över hur han skulle hantera en eventuell förlust eller olycka. En av de bästa erfarenheter jag varit med om när det gäller någons omsorg över mig istället för oro hände i våras. Min vän och förälder till ett barn i mitt ena barns klass serverade detta i ett telefonsamtal som jag länge kommer att minnas.
"Erica, är det så bra. Du vet ju hur detta kommer att ta av din ork och din tid. Vill du verkligen det?" Ett konsterande följt av en kort och direkt fråga. Inget lull lull om hur orolig hon var eller några farhågor om hur detta skulle påverka min familj (skuld). Efteråt kunde jag konstatera att detta var det närmaste en äkta omsorg jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Tack Lena för den ögon öppnaren!
Jag försöker låta bli att bli irriterad idag när andra människor uttrycker sina egna begränsningar som om de vore mina egna. Jag glad för alla de erfarenheter jag fått vara med om. Det har hjälpt mig att så ofta jag kommer på, komma ihåg att jag inte vet till fullo den andra människans potential. Jag kanske inte vet vad den människan har för erfarenheter med sig i sitt bagage, hur väl jag än tror att jag känner henne eller honom. Jag försöker påminna mig om att jag alltid kommer att se min medmänniska i ljuset av mig själv. I ljuset av mina egan erfarenheter, min egen kunskap och den referensram jag har kring mitt eget liv.
Vad försöker ni komma ihåg , som ni själva erfarit och inte vill föra vidare till andra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar