Jag är ju av den åsikten att det inte finns ett allmängiltligt Rätt eller Fel. Så som jag ser det så är det ständigt en process i lärande att se vilka konsekvenser jag är beredd att leva med och med vilka ögon jag vill se på mig själv och andra. I min värld innebär det att man kan interagera med varandra och mötas i både det som handlar om att man ser varandra i ljuset av de sidor vi uppskattar, men även det som kanske inte uppskattas. Jag kan omedelbart känna mig ledsen när jag upplever att andra ger mig kritik, men alltid så brukar jag kunna se vad som jag bör ta till mig och vad jag struntar i. Livet kan i perioder vara en knivig erfarenhet som innebär många val och många ställningstaganden. För mig är det självklart att man kan handla fel, för den sakens skull innerbär det inte för mig att någon är fel som människa. Det finns inget facit för hur man ska leva livet, utan vi har kastat oss ut i det med intention att göra det så bra som möjligt för oss själva och vår omvärld.
Otaliga gånger är det då jag trampar i klaveret och gör dumt, även om mitt uppsåt var gott tänkt. Det har också lärt mig att ha en rätt förlåtande attityd till min omgivning, för det har funnits så många människor i mitt liv som också har förlåtit mig. För mig är inte det viktiga att någon kan handla galet, för mig betyder förmågan att rätta till oerhört mycket mer. Att vi förstår att lära av det som hänt. Ibland tar det tid för mig att lära av det, ibland kan jag korrigera min bana omedelbart. För att göra misstag är en förutsättning för livet och en förutsättning att lära av det som händer och hänt.
När jag såg min dotter i klätterlabyrinten, tänkte jag på att så kan det vara i livet också. Vi vill komma fram till något, även om vi kanske inte vet vad. Det handlar om att balansera sig fram och se efter vad vi sätter fötterna någonstans. Det är inte alltid det lättaste att göra. När vi vuxna människor gör våra misstag, så lär vi oss själva med hjälp av vår erfarenhet eller med hjälp av andra människors speglingar av oss själva. När barn gör misstag är det vår skyldighet som vuxna att gripa in och hjälpa dom att förstå grundläggande medmänsklighet. När detta inte sker sviker vi vuxna.
Jag upprörs sällan av vad andra vuxna väljer att ha för slags liv eller hur de förhåller sig. Jag kan inte förändra andra, bara mig själv. Det jag däremot upprörs över och går i gång på är när vuxna människor sviker barn. När det handlar om att skyla över sina misstag på barnen och inte tar ansvaret av att lära sig av det som gått galet. Sånt kan jag gå i gång på, rejält. Vuxnas ansvar gentemot barn som vuxna smiter ifrån genom att gömma sig bakom barnen är också något som både gör mig ledsen och upprörd.
Jag hör ofta föräldrar som refererar till att barnen är så stora- Att de får både göra val och ta ansvar över sina liv som egentligen kräver livserfarenhet och perspektiv. Någonstans är det också viktigt att vi föräldrar finns i bakgrunden och guidar våra barn genom de värsta grunden. För vem ska lära våra barn medmänsklighet, etik och grundläggande ansvar om inte vi föräldrar? Våra barn gör inte det vi säger till dom, dom gör det vi visar i handling. Att tyst vända bort blicken för att inte stöta sig eller för att ta missriktad hänsyn är inte att ta ansvar anser jag.
I min ena sons klass har alla barnen blivit bjudna på kalas förutom ett enda barn. För mig är det helt förkastligt. Vuxna människor som försvarar detta genom att säga att alla inte kan trivas ihop, eller att det är synd om barnen som ska ha kalaset ifall vi reagerar. Jag tror inte mina öron. Ska de två barnen som ska ha kalas lära sig att det är ok att utesluta en enda? Är det sånt vi som vuxna vill förmedla till barnen? Det finns ett alternativ, att korrigera det hela utan att hamna i försvar. Det man istället gör är att försvara mobbing.
Jag kan inte med gott samvete som vuxen stå upp för sånt här. Jag har pratat med min son och förklarat varför vi inte kan låta honom gå på det här kalaset. Han förstår. Han är den som sedan i höstas berättat för mig om att han anser att det här barnen blir mobbat i klassen. Han har kristallklart förklarat hur det här barnet systematiskt blivit utfryst. Senast i förra veckan berättar han att han inte tror att hans kompis har det så lätt i klassen. Andra klasskompisar understödjer dessutom hans utsagor. Vi undrar bara varför man inte väljer att göra något åt detta. Det spelar ingen roll att det bara är två veckor kvar innan skolavslutning. Vi som vuxna måste hjälpa barnen igenom detta.
Vi måste sluta hamna i groparna rätt och fel och våga agera. När vi hamnar på rätt och fel så händer inget konstruktivt. Så ofta genom mitt liv som jag sett att man hellre tror att tystnaden hjälper och inte förstår att det man gör är att så ytterligare ett frö till att ytterligare barn mobbas och fryses ut. Vems barn det handlar om spelar ingen roll, vi är vuxna och har ansvar. Det är när vi vuxna sviker som barnen blir förlorarna och betalar priset för vuxnas ovilja. Vi kanske inte ser priset idag, utan när de blir vuxna och tar bestlut som har större konsekvenser än ett kalas.
4 kommentarer:
Helt obegripligt. Självklart bjuder man alla eller alla tjejer/killar i de lägre klasserna. Vill barnet ha ett litet kalas får det nöja sig med att bjuda 2-3 barn så att det är tydligt att inte någon enstaka blir utanför. Det är viktigt att som förälder förklara det. Det finns många exempel på liknande händelser, inte minst när barnen blir större. Då är det lätt att tro att de klarar sig helt själva men de behöver ändå någon som kan ge stöd i många frågor och situationer. Tack snälla för din härliga uppmuntran i kommentaren hos mig! /Eva
Tack för feedbaack Eva! Jag tycker som dig, att man bjuder några eller alla. Inte utesluta bara en. Det sorgliga är att vuxnas ickeagerande förvärrar.
Tog du ett snack med föräldrarna till barnet som fyllde år. Vet de varför din son inte kommer? Är de själva medvetna om att alla utom ett barn är bjudet, kanske är det tom de som gjort valet? Vad har deras barn gett för anledning? Jag säger inte att det är ok att bjuda alla utom ett utan att det kan vara intressant att höra bakgrunden. Jag har själv haft liknande diskussioner med mina egna barn. Det finns ofta en person man bara inte står ut med, ofta ett bråkigt/stökigt barn eller ett som dominerar allt för mycket. Min ena son ville en gång inte ha med den klasskamrat han faktiskt leker allra mest med eftersom denna har en tendens att ta över och bestämma allt. Sonen ville som han sa faktiskt få känna att han bestämde på sitt eget kalas. Nu blev det så att alla bjöds men jag fick också ägna en stor del av kalaset till tillsägningar. Andra sonen ville absolut inte ha med en kille som på skolan har en extra resurs som har som arbetsuppgift att se till att den killen inte pucklar på de andra barnen under lektion/raster. Det känns inte så ok att bjuda in honom på kalasen och tyvärr blir man glad de gånger han tackar nej pga av annat i kalendern den dagen. För skolassistenten följer inte med på fritidsaktiviteter. Precis som vi vuxna inte gillar alla gör inte heller barnen det men det är viktigt att veta varför barnen exkluderar ett barn, är det för att "alla andra/de mest populära" gör det eller finns det andra anledningar bakom, kan man komma runt dem?
Eva skriver ovan att man kan bjuda alla killar/tjejer vilket jag personligen anser är helt förkastligt. Det indikerar att den andra gruppen är "fel". De ratas pga sitt kön även om barnet i vanliga fall leker med båda könen så skall det vips vid kalas bara gälla för ena könet. Sånt gör mig faktiskt riktigt sur. Hur förklarar man för ett barn att nä du kan inte gå på Xs kalas för du har fel kön? När man hela tiden annars försöker tala om för barnen att kön inte har någon som helst betydelse. På barnens skola fanns det förut en regel som sa att man fick bjuda alla barn eller alla av samma kön som man själv hade och då lämna inbjudningarna på skolan. Jag frågade då hur min son skulle göra som leker med 5 av de 6 andra pojkarna och 1 av de 6 tjejerna, skulle han pga av att han leker med båda könen inte få lämna inbjudan på skolan men om han bytt ut en tjej mot en kille fått göra det, var är skolans jämställdhetsarbete i det tänket?
Vad gäller mobbing mha utfrysning så är det tyvärr en mobbingform som skolorna ofta är blinda för. "Men han vill ju gå för sig själv", "Vi har aldrig sett de andra barnen vara elaka mot honom" kan man få höra. Där gäller det att ryta i? Alla skolor skall väl ha ett anti-mobbingteam nu för tiden, lyft frågan dit. Men lätt är det inte.
(Väljer att vara anonym idag eftersom jag inte vill peka ut sönernas klasskamrater)
Hej,
anonym får du vara, har valt att det är ok på mina inställningar. Innan jag överhuvudtaget tog detta med min son eller med någon annan än den som kontaktade mig, så tog jag reda på fakta. Jag pratade med den ena föräldern till en av de barn som skulle ha kalaset. I ett sånt här läge är det av största vikt att man vet vad och varför saker händer innan man dömer eller agerar. Jag har också tydligt markerat att vi som familj inte kan ställa upp på sånt här till en av de berörda föräldrarna. Mer av detta samtal vill jag inte ta upp eftersom jag anser att jag inte vill lämna ut någon för mycket.
I min värld löser man inte eventuella problem med att utesluta en. Det berörda barnet som inte blev bjuden, har föräldrar man kan prata med. Vi har själva pratat med dom när det hänt saker och vet att detta går väldigt bra. Vi har bjudit halva klassen när min son har haft kalas och då väljer vi hälften rakt av, utan att tänka på kön, vilket jag själv tycker är förkastligt. Vi har alltid bjudit alla i klassen tom det år barnen gick i trean. Det är först de senaste två åren som vi i min ena sons klass bjudit hälften. I min andra sons klass har det bara hänt en gång att vi inte bjudit alla.
Det är svårt det här med kalas. Det har varit mycket enklare med detta i min andra sons klass, där vi har haft en gemensam hållning under alla år. Där skulle det ha varit helt otänktbart att något sånt här hände, därför att vi som föräldrar gemensamt tog ett förhållningssätt när barnen var små. Det finns så många lösningar på det här med kalas om man tycker det är dyrt. Det går att gå ihop med föräldrar till barn födda inom ett kvartal där ens eget barn befinner sig. Det går att gå ihop med andra som är födda samma månad etc. Lösningarna finns om man bara är beredd att se på dom.
I det här fallet tycker jag att det inte är barnen som ska ha kalaset som gjort fel, de vet inte bättre. Det är för mig de berörda föräldrarna som inte haft kurage nog att agera som vuxna och hjälpt barnen till rätta. När vuxna inte agerar, så blir det som i det här fallet, att de två som ska ha kalaset skryter på skoltid inför den som inte är bjuden. Alla barnen, inklusive den som inte är bjuden är medveten om det att just en inte är bjuden. Detta framgick när föräldrarna började fråga ut sina barn. Hade jag haft en barn som inte inte stödde vad majoriteten av barnen i klassen vittnar om, hade jag tagit en funderare över varför just mitt barn säger något annat. För mobbing har skett och vad jag förstått har de allra felsta i klassen bidragit till detta.
För mig handlar det inte om att det är fel på barnen, utan att vuxna, både i skolan och hemma brustit i att vägleda barnen. Jag var en av de föräldrar som tog upp mobbingen som ett problem redan i höstas och tyvärr har varken föräldrar eller skolan insett fulla vidden av det här. Vad jag förstår har större delen av klassen medverkat till detta och jag förstår att man som förälder ogärna vill se sitt eget barns medverkan i dylika ting. Det är när man kan se förbi skuldfrågan och förstå att barn kan handla fel, just därför att de lär sig, som vi vuxna på allvar kan göra något. Annars hamnar de flesta föräldrar just i försvarsställning och då blir det svårt att verkligen göra något.
Jag tycker det är ett tråkigt sätt att avsluta sex års samarbete som föräldrar. Förfärligt trist. Att försvara en dylika handling genom att hänvisa till barnen är för mig både fegt och oansvarigt. Vi föräldrar ha alltid sista ansvaret för det som händer.
Skicka en kommentar