Parhästar

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig blir livet skört ibland. Den hänger på en skör tråd och jag har aldrig lyckats förklara varför det blir så. Det är som om meningen blir suddig i kanten och hal som en tvål i vatten. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Det är inget man normalt sett kan se på mig, för någonstans i tonåren valde jag att leva och lyckas mer eller mindre bra med det, beroende på hur livet ser ut. "Du är en fighter" brukar en del säga om mig till mig. Då tänker jag att de inte vet hur sant det egentligen är. Det är lätt att säga till någon och så mycket mer komplext att förstå hur sant det är i vissa människors liv.

Jag tänker att många människor går och när bilden om det perfekta livet. Även jag har varit där och trott mig förstå att det existerar. Jag inser att det inte finns något perfekt liv, det finns ett Liv och det är alldeles fantastiskt att det finns, det är bara att det ser lite olika ut för alla. Förutsättningarna är inte lika och därför helt omöjligt att värdera den ena människans liv gentemot den andra. Däremot tror jag att vi kan välja att ha det bra, men det skiljer sig rejält från att tro att man kan få ett liv utan svårigheter, för det får vi per automatik när vi väljer att leva och försöka samverka med andra.

Jag betraktade mina söner igår som hoppade från en hög klippa. Det är spännande att betrakta deras interaktion och deras självklara sätt att samverka med varandra  när de vill. När man har tvillingar så får man på nära håll både se hur det kan se ut med helt naturlig samverkan och när samarbetet helt kan gå i kras. Två sidor av samma mynt. Det påminner om våra känslor. De går hand i hand. Känslorna är sällan utmejslade och enskilda. De går i par, även om den ena är mer dominerande. Glädjen och Sorgen är ett par och ett bra liv harmoniserar dessa. Vi får vidvinkel i våra liv när vi låter alla livets ingridienser få vara med.

Rädslan är det som får oss att klamra oss fast vid det enkla. De enkla svaren där vi gärna inte vill konfronteras med våra eventuella brister eller det vi inte orkar göra något åt. Det är lättare att se bristerna hos andra istället för att se det man själv gör. Oftast är det vi själva som går in och bidrar till att öka ett missförstånd. Ibland är det inte ens lönt att få någon annan att förstå ens vinkel och i de lägena kanske det är bättre att konstatera det och gå vidare. Jag tänker att det oftast är min egen frustration över sakernas tillstånd som tar mer energi än själva tillståndet i sig.

Men en god vän sa till mig "Behåll du din frustration Erica, för det gör också att du äger en enastående förmåga att se andra människor. Vi behöver inte fler mäniskor som ser till sina egan behov. Frustration hjälper ett samhälle framåt. Förmågan att bara se om sitt eget hus för individen framåt". Det handlade inte om att hon ville att jag skulle ha det jobbigare, utan hon såg den positva effekten av att kunna känna frustration. Däremot menade hon att det inte hjälper om man fastnar i frustrationen, utan snarare använder den som en hävstång.

Paradoxen i livet är att det ena i livet har en motsatt sida. Livet handlar om att saker går i par. Vi har glädjen och sorgen, Kärlek och likgiltighet, Rädsla och Möjligheter och mycket mer. Vi kan inte utesluta det ena, för då når vi inte det andra. Jag tror dock att det som utmanar oss mest är vår förmåga att erkänna oss själva, såsom vi är.