Inre bilder del 2

Det här med inre bilder. Vad är det vi bär omkring och gör till sanningar i våra liv utan att relfektera över dom. Nu menar jag inte att Du inte relfekterar över det, men rent allmänt så har vi oftast lättare för att anamma saker för att vi är vana vid dom än för att vi egentligen har funderat över betydelsen eller hur de påverkar oss.

För mig är livet svårt ibland. Skulden över att det är så fastän mitt liv i stora delar är fantastiskt gör saken inte bättre. För livet är så fantastiskt att man borde njuta av det i stora bett och så glupskt man bara kan. Mitt liv är ett stort bevis på hur något som kunde ha blivit tragiskt och sorgligt faktiskt blev fantastiskt bra.

Jag förlorade föräldrar men fick nya, mina föräldrar fick ett barn och med mig barnbarn att ösa sina omsorger på. Jag har tak över huvudet, människor att älska, älskas av andra och berikats med fantastiska vänner. Jag har alla förutsättningar till ett bra liv. Det som krävs är att jag njuter och bejakar det som är mig givet.

Det är det som är så svårt. Inlednignen till det som är mest känt som Nelson Mandelas installationstal, men som egentligen är skrivet av Marianne Williamsson börjar så här: "Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest".

När vi borde njuta av oss själva och våra möjligheter med stora bett, så väljer vi hellre låta våra rädslor styra oss själva och våra liv. För det är enklare så. Som en förlängning av det hela, låter vi heller inte andra få växa och gud förbjude, gå  om oss. Sånt är både provocerande och förbjudet. För det påminner oss om vår egen potential som finns inom oss själva.

Den här inställningen finns inom de flesta områden. Det är helt ok att prata om det som ingen av får att funka. Vi tolererar att dela varandra sorger och misslyckanden, men har svårare att dela varandras framgångar och glädjen som andra har, när vi själva inte är där. Det verkar som om andras styrka, framgång och glädje inte fungerar som en sporre. Varför kan man undra.

Jag blev oerhört påmind om det efter att hört en sång som delades på en blogg.  (Jag hoppas att den bloggerska som jag lånat musiken ifrån som min inspiration inte känner sig träffad eller sårad. Jag fick bara så många tankar av texten). Jag själv älskar sången i fråga och känner mig hemma med den här formen av musik eftersom jag rört mig i kyrkliga miljöer under min uppväxt. Det som slog mig när jag lyssnade på texten var avsaknaden av att lyfta styrkan hos människor.

"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest". Det är här vi behöver bli sedda och lyfta och ändå envisas kyrkan med att möta oss med det vi är mest bekväma i. Vi ges möjligheten förminska oss, genom att förstora det vi inte är bra på.

Det tror jag inte att det var Guds mening med oss. Att dela varndras sorger och misslyckanden är så mycket enklare än att dela vår styrka. Några kommer att invända med att vi får styrka genom att dela det som tynger oss. Det jag menar är att vi är sämre på att lyfta någon och bekräfta någon i hans eller hennes styrka när vi själva inte är där.

Jag vet, hela bibeln är full av texter där som handlar om att stå på de svagares sidor. För mig är det självklart. Men jag tror inte att det var Guds mening att vi skulle göra oss svagare för någon annans skull. "Att du låtsas vara liten hjälper inte världen. Det finns inget upplyst i att krympa för att andra Människor inte skall känna sig osäkra i din närhet" fortsätter texten från talet.

Men det är oftast det som händer. Jag läste en undersökning för länge sedan som man gjort på olika arbetsplatser. Där framkom det att ribban för det som var tillåtet i de allra största fallen utgick från de med lägst utbildning, minst kunniga och som inte stack ut på något sätt. Man skulle ju kunna tro att ribban skulle utgå från de mest kunniga, men så var alltså inte fallet.

På något sätt så blir vi provocerade av de som är bättre än oss, som dessutom utger sig för att vara det. Vi utmanas av de som är kunnigare än oss eller som på något sätt besitter något som vi själva inte har men skulle önska att vi hade. Istället för att sporras av varandra, väljer vi oftast att försöka trycka ner eller förminska den andre. Märkligt tycker jag.

"Vi är alla avsedda att lysa som barn gör. Vi är födda för att manifestera Guds härlighet som är inom oss. Den finns i var och en! Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak. När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra".

Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.

Vi är födda för att manifestera Guds härlighet

som är inom oss. Den finns i var och en!