Svängdörrar som kan hela.

Härom veckan såg jag en delad länk på flera håll som handlade om handlingen i "Sagan om ringen" trilogin. Den delen som handlar om förstörandet av själva ringen och om hur Gandalf skulle ha haft en hemlig tanke om hur ringen egentligen skulle färdats till domedagsberget. Det fick oss att titta på den scenen i filmen, eftersom vi var oense om vad som egentligen sägs. Nu ska jag inte gå in på hur det gick för det är en helt annan historia som blev insiktsfull för mig på ett annat plan. 

Det som slog mig är hur just den scenen i filmen/boken och det som kommer efteråt alltid berör mig så där vansinnigt mycket. Har alltid gjort. Det är som att kliva rätt in i sorg, förlust och övergivenhet. Känslor som hos mig alltid bor jämsides med glädjen, hoppet och förtröstan. Det är som om jag tidigt fick erfara att det finns en svängdörr rätt in i mörkret. En svängdörr jag under så många år var mycket rädd för. Som jag med alla medel försökte komma bort ifrån, gömma och mota bort med "att tänka rätt" eller omformulera till något positivt. Det är först när jag vågade erkänna dess existens som jag minskade den makten som det där mörkret i mig fick. 

Gandalfs "död" i Moria illustrerar och väcker all min erfarenhet av förlust, sorg och övergivenhet. Det blir inte så där så det stockar sig i halsen, utan sveper in i mig som en vintrig, kall och förlamande vind  utan något hopp om en vår. Det är som om något kramar sönder hjärtat till okänslighet. Jag minns när jag blev hundbiten som tolvåring, det blev nästan en overklig kall känsla innan smärtan tog plats. Så är det med sorg och förlust, det blir som ett enormt tomrum innan smärtan ens får ta plats. Just den känslan, vakuumet och den initiala bristen på smärta som känns, tar plats i min kropp när sorgen, förlusten eller övergivenheten sveper in. 

Jag är oerhört bra på att knyta sociala kontakter, prata med nästan vem som helst. Jag är en introvert person som när jag fått ensamtid att återhämta mig på har stort socialt behov. Det som tar tid för mig är att släppa människor innanför skinnet. Alltså riktigt nära. Jag tar oftast god tid på mig att verkligen älska av hjärtans lust. Ibland sveps jag med och öppnar upp hjärtat utan betänketid, men det sker sällan. Jag har funderat mycket på detta under året som gått. Det återseendet med scenen med förlusten av Gandalf gav mig är insikten om att det inte är mina starka känslor som gör att jag har en ambivalent förhållning till nära relationer, utan just den där svängdörren. Att mina erfarenheter i livet har lärt mig att sorg, förlust och övergivenhet har benägenheten att tränga undan det som vägleder mig i livet, mina känslor. 

För hur jobbigt känslor än kan bli när det handlar om annat än glädje, så hjälper känslor att läka, komma till insikt och gå vidare. Det är det här vakuumet som är så bedrägligt. Att överväldigas av den förlamade kylan och fastna där som den där svängdörren på Liseberg som leder ut men inte in igen. Ska det vara en svängdörr ska den vara fri och ge tillträde både till sorg som glädje och om det behövs möjligheten för ett omedelbart återbesök. 

Något jag märkt genom åren är att i varje relation går man igenom ett antal cykler. Först en fas av förälskelse. Man ser hur underbar någon är. Den övergår  sedan i någon form av separation och ifrågasättande som följer av en fas där man närmar sig varandra igen. Vill man, går det att komma till en acceptans och samhörighet som inte alls låser sig vid hur olika eller lika vi är, snarare att oavsett hur lika eller olika vi är finns en gemensam plattform där man utgår ifrån. Detta går igen i alla slags relationer. 

Som tonårsförälder får jag uppleva seperationsfasen där ifrågasättande, kritik och avståndstagande är dagliga ingredienser. Det har fått mig att förstå hur viktig just den delen är. Hur viktigt det är att det sker ett särskiljande av ett "mig" och ett "dig". Att det krävs en separation eller differentiering som det också heter, för att kunna mötas och tillfälligt bli ett "vi" då och då. För en människa som har goda erfarenheter av att mötas, skiljas och mötas igen blir det inga större jordbävningar. För någon som upplevt separationer med katastrofala utgångar eller brist på möjlighet att separerar blir det en större affär. För mig med det senare alternativet har det tagit många år att komma till en balans, eller snarare ett tålamod att utstå att kastas in i den där svängdörren till och från utan att förblöda eller förfrysa. 

Det är en balans att ha en lagom hastighet på svängdörren. Att ha kärlek  i sitt liv som hjälper en att tina upp när man på andra håll förfryser då och då. Att våga stå still ibland och lystra till när någon ifrågasatt dig färdigt. 

Jag känner glädje för all litteratur och film som om man vill kan bli rena rama terapin. Jag känner en stor tacksamhet till all den kärlek som omger mig utan förbehåll, för alla de relationer där vi tillsammans överlevt olika istider, de ytterst få där jag kan få vara naken och sårbar, de som haft tålamod med mina "ups and downs" och de som vill upptäcka äventyr med mig. 

Tack! 

Att äga sina känslor. Verktygen i livet del två.

Ett ämne som levt i mig under flera år. Gäckande och en ständig process som böljar fram och tillbaka mellan de inre gränserna. Jag ska vara tydlig, eftersom vi lever i ett individualistiskt tidevarv där den fundamentalistiska optimismen råder och där problem idag banaliseras till det individuella ansvarets domäner utan djupare och vidare analyser, vill jag vara tydlig med att det är viktigt att skilja på strukturella problem och individuella dito. Jag tror vi behöver en bredare samhällsdebatt kring detta. 

Det jag vill ta upp handlar om att göra det man kan, att äga sina känslor och att närma sig dem utan skuld och skam. Att se dem för vad det är och att genom dem lära sig djupen och vidderna inom sig själv. Jag står fast vid min tes att känslor är budbärare till oss själva om vårt inre landskap. Vill vi kan vi med hjälp av känslornas rikedom navigera oss fram och upptäcka insikter om oss själva, vår omvärld och detta med att vara människa. Ett äventyr i att upptäcka. 

Jag blev häromdagen påmind genom att höra en vän fälla en kommentar om en gemensam vän. Det som slog mig var hur färgat omdömet var av henne själv. Hur svårigheterna, bristerna och oförmågan hos henne blommade ut i en recension av vår gemensamma vän. Något av det svåraste man kan ta sig an är det här med att äga sina känslor. Att ta ansvar för den bit som handlar om att se sig själv, lyssna på det som är så svårt att se i sitt inre och kamma hem det där det hör hemma. 

Hennes kommentar blev en spegel vänd mot mig och insikten om hur svårt jag har ibland att särskilja det jag har svårt med och det som är utmanade i det andra är. Hur man ibland hamnar som en hand i handske i relationer med varandras svårigheter och den krångliga resa det kan vara att tråckla sig igenom med relationen i behåll. En ibland mer än utmanande utfodring. Det är också väldigt utmanande att vara föremål för andras projiceringar. Att i de stunderna stå kvar och plocka fram sin egen medkänsla och förståelse för den andre och förstå att det inte nödvändigtvis behöver handla om en själv, trots att det smärtar. 

Att påminna sig om att det är kärlek när man minst förtjänar det som behövs allra mest. Det svåra är att det krävs mycket medvetenhet och att det ibland kanske bara är en själv i en relation som har viljan eller förmågan till den medvetenheten. Då är det viktigt att ha klart för sig vad som är viktigt för en och att alla relationer innebär kompromisser. Det underlättar om man kommit på var smärtgränsen går, vad som är värt att känna smärta för just i denna relation. 

Djupa relationer kräver en medvetenhet. Att ha behagliga, roliga och soliga relationer är lätt, men att bara ha det är som att ha daglig tårtbuffe. Det är gott, men ger ingen näring. Att gå på djupet innebär risken att det gör ont och då är det viktigt att veta hur ont det få göra för att vara värt det. Jag tror att djup och äkta vänskap innebär att man hjälper varandra att se de skrymslen man inte förmår upptäcka själv. 

Att äga sina känslor handlar inte på något vis om perfektion eller att alltid göra rätt. Det handlar om att sträva efter att se. Att upptäcka vad som händer och våga ställa sig frågorna om varför och ha modet att ta in svaren. Att äga sina känslor handlar om att göra sig sårbar så att man kan bli stark. Styrketräning för ens inre. Att äga sina känslor handlar också om att acceptera det som är. Förändring för förändringens skull är inte alltid bra. Ibland behöver man acceptera det som är och älska det som blev. En konst i sig. Själv är jag outsägligt tacksam till alla vänner som finns, funnits och som komma skall. 

Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja. 

Att hitta rätt täthet. Verktygen i livet del ett.

Jag hittar dessa ord i en tråd hos en FB vän: "Det handlar mera om att hitta rätt täthet på filtret mot omvärlden än att försöka vända sig inåt helt och hållet".

Tråden handlar lite om att översvämmas av intryck. Det kan vara extra svårt om man är en av de människor som begåvats/förbannats av den extra finmaskiga lyhördhet som tonar in alla tänkbara nyanser i det som sägs, inte sägs eller annat som händer. 

Denna beskrivning om att hitta "rätt täthet" förklarade väldigt bra det jag själv försökt åstadkomma i min resa mellan total utmattning och enorm kraft. De två motpoler som är min styrka och min förbannelse. Jag är väldigt bra på att få saker att hända, driva projekt och mål. Tyvärr kan jag bli lika handlingsförlamad och driva rätt in i en bergvägg som jag är på att få saker att blomstra och gå framåt. 

De senaste åren har handlat om att hitta balansen så att jag kan kryssa mellan skären i mitt mentala, själsliga och känslomässiga landskap. Ett äventyr som både berikat och öppnat dörren in till sorg, förtvivlan och maktlöshet, som att hitta källor till outsinliga insikter, glädje och hopp. Framförallt och trots allt har jag hittat delar av mig jag inte tidigare har haft tillgång till. 

Jag har valt min egen väg och mina egna lösningar, med mycket stöd och kärlek från min man, mina föräldrar och människor som sett den människan jag är bakom förtvivlan, misslyckanden och sorg har jag börjat kunna läka. Med er tillit som lykta har jag kunnat lysa mig fram. 

Jag vet inte hur ni löser era svackor i livet, men min erfarenhet har lärt mig att misslyckanden och de mörka stråken av en människas liv inte är något som till varje pris ska undvikas. 

Ibland när förtvivlan släckt allt ljus framför mig, när maktlösheten har tagit allt hopp och vägen bara tycks leda till dödens port, har jag tänkt att jag är en övermodig en som tror mig kunna navigera mig ut detta utan både kemiskt eller mänskligt stöd. 

Jag är en person som kan dela sorg, smärta och mörker först när jag står på fastare mark igen. Självsamhet, tystnad och ett mörkt rum är min flytväst, mitt ankare till livet och framförallt väntande människor som kärleksfullt öppnar dörren när jag knackar på. 

Att hitta rätt täthet i filtret som omger självet med omvärlden är en ständig resa i balansaktens konst. För en del är det lättare än andra. För mig är det en ständigt gäckande balans. Ibland funkar det fantastiskt bra och ibland inte alls. 

Det här är del ett i mina öppna funderingar om vad jag tror påverkar oss. Nästa text handlar om mina funderingar kring ansvar och känslor. 

Tack för att du tar del av mina funderingar. /Erica

Kärlek är inte i behov av DNA

 

Kunskap i alla former finns som en kompass som vägleder en att hitta vägen som leder genom det landskap man vill vandra genom i livet. Möjligheterna är många och jag tror att vi människor är så funtade att vi inte förmår se den vidvinkel som livet egentligen är, utan vi strävar ofta efter att begripa det vi möter. Jag tror att i det ögonblick vi gör något förståeligt för oss har vi också omedelbart begränsat vårt synfält. Jag tror också att de allra flesta människor skulle ha svårt att leva i en värld som inte går att begripa sig på. Det är det jag tror vi kallar mening. Vi hittar mening i att utkristallisera vår förståelse för de oändliga förklaringsmodeller som egentligen står oss till buds. Vi väljer helt enkelt väg.

 

 



En av de mest fantastiska saker vi har till buds är de erfarenheter vi samlar på oss genom livet. Ofta har vi betalat någon form av pris för att få dem och har vi tur så finns i våra erfarenheter en insikt, som pärlan i musslan. Ibland infinner sig insikterna omedelbart, men min erfarenhet är att våra insikter och lärdomar oftast är som ett sandkorn som skaver sig mellan våra erfarenheter och en dag blir vi klokare av de liv vi har levt, förhoppningsvis. Erfarenheter kan ha många skepnader och bereda oss hela regnbågens register av färger i form av känslor. Jag kan ibland tänka tillbaka på det jag har upplevt och fundera på om det finns någon erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Jag kommer alltid fram till att jag inte skulle vara samma person utan de erfarenheterna, men det är inte alltid helt klart vad jag skulle vilja ha eller vara utan. Vilken tur att vi inte kan påverka, bara leva livet.

Jag har nämnt det ett otal gånger, det här att det är i våra relationer, vår förmåga att möta andra som ger oss möjligheten att även se oss själva finns. Varje relation på vår väg är som en gåva i form av en nyckel som möjliggör för oss att sätta våra erfarenheter, kunskap och känslor i ett större perspektiv. När vi förmår att se andra för vilka de är med både nyfikenhet, empati och respekt, det är då vi också kan förlösa oss själva och göra oss själva begripliga, i alle fall en bit av oss. Barn är ofta personer som sätter förstoringsglas över livet och plötsligt ser vi saker som vi inte sett förut, just därför att barn öppnar upp dörren till vårt känslovalv som inga andra människor förmår. Vi lägger helt enkelt pussel, var sig vi är medvetna om det eller ej.
 

 

 

 Att ha tonåringar i huset är att återigen dras med till en intensivare upptäcktsfärd genom livet, precis som under deras första fem år. Förstoringsglaset blir skarpare och känslorna nästan outhärdligt brännande. Häromdagen var jag med om en händelse som gjorde så ont, men som ändå gav mig en insikt i något som skavt inom mig genom större delen av mitt liv. Återigen en av livets paradoxer, smärtsamt och ändå förlösande. För min ena son är det livsviktigt för närvarande att upprätthålla någon form av oberoende gentemot mig. Han markerar tydligt att jag inte är önskvärd och att han upplever mig överväldigande till den grad att han helst hade velat vara på andra sidan planeten i förhållande till mig, om han fick välja. För mig är det så smärtsamt att det i stunder känns som om jag ska dö.

Vid en av de där vardagliga händelserna fick den här ”nära döden” upplevelsen sällskap av en sällsam insikt som rann genom mig som balsam. Visst är det märkligt hur en upplevelse kan öppna dörren till en helt motsatt upplevelse? Plötsligt insåg jag hur min egen mamma har haft det. Genom större delen av vårt gemensamma liv har hon stått ut med att hamna på andra plats. Det var alltid pappa först för mig. För några år sedan insåg jag att en av anledningarna att jag alltid haft en distans till henne är den att jag tidigt fått erfara detta att förlora en mamma. I det läget var säkert en pappa ett känslomässigt mer säkrare kort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men så här i retrospektiv så känns det logiskt.

 

                           

Oavsett orsak var ändå det faktum att hon genom livet stått ut med att inta andra plats och även undre livets olika passager varit utsatt för att både verbalt och praktiskt blivit ratad, av mig hennes dotter. Jag berättade i den här gruppen jag är med i, där vi samtalar om olika saker, att jag ändå känt en trygghet i att hon alltid funnits där för mig. Häromdagen under ett av min ena sons utbrott, insåg jag plötsligt vidden av vad den här ständiga närvaron betytt för mig. Att oavsett vad jag gjort eller sagt har hon alltid funnits där med öppna armar. Ibland mer ledsen än vanligt och ibland med glädje. Hon är den av alla personer (hur irriterande jag än tycker att hon är ibland) i mitt liv som alltid älskar mig, förlåter mig och öppnar dörren när jag knackar på.

 

 

 Att stå kvar när man blir ratad. Att en av de personer i ens liv som betyder mest vänder en ryggen och man ändå står kvar med sin kärlek. Det är enormt. Där när det händer mig, känns det som om världen rämnar och jag har inte alls lust att stanna kvar. Jag vill drämma igen den där dörren till hjärtat, jag vill förvisa honom ut ur mitt känsloregister på momangen. Jag vill skrika på honom att jag aldrig vill se honom igen. Då i det ögonblicket ser jag min mamma framför mig. Förstår det pris hon har betalat för att älska mig. Förstår vad det kostat henne att ge mig den trygghet och kärlek som bara hon har kunnat ge mig.Tänker på de stunder då jag funderat om det någonsin spelat någon roll att jag är adopterad. Att jag genetiskt inte är hennes barn. Inser att kärleken inte är i behov av något DNA.

 

Så idag och några dagar innan, har jag varit så oerhört tacksam för min mamma. Att jag har fått ynnesten att få en mamma i mitt liv som orkat stå kvar, trots allt. Den kärlek, trygghet och visshet om att hon finns där för mig på något besynnerligt sätt läker en del sår av övergivenhet och framförallt hjälper mig att stå ut med att bli ratad. Att hennes offer blir min bedövning när jag inte står ut med att se ett av de käraste jag har i livet vända mig ryggen, för att han behöver det. Jag om någon borde förstå det behovet. Ibland kan kärlek vara så överväldigande att det är svårt att urskilja var mamma börjar och var jag själv slutar. Det jag kan göra är att stå kvar och öppna dörren när han kommer ”hem igen”.

Tack mamma för att ditt mod att stå kvar helar mig ytterligare en bit. Jag är så oerhört tacksam för dig och den kärlek du ger mig. Erica

Hur är det möjligt?

Jag är verkligen förvånad. Hur kan man förfasas över det som historiskt hänt och inte se sambanden idag? Hur är det möjligt?

Alla dessa bekännande troende som antingen hörs sällan i debatten eller så har anammat fascistiska idéer och försvarar detta med sin tro. En tro som grundar sig på en man som kämpade för de utsatta!

Jag begriper verkligen inte.

Hur kan man tro att man med SD ska "röra o...m i grytan"? Det är som att vilja välja dynamit istället för ett stearinljus.

Åtta timmar i nationell TV har dessa Fascistdjävlar fått orera sin bruna smörja. Hur mycket tolerans med intoleransen ska behövas innan människor förstår vad som händer?

Fascism får makt när vi är oförmögna att formulera problematiken då socioekonomiska klyftor slår sönder människors liv. Vi är i händerna på banker, kapitalet och politiskt klimat som mer handlar om makt än reell politik för samhälle och medborgare.

Jag förstår inte. Hur är det möjligt att förfasas över folkmord i historien och vara oförmögen att se hur fascismen tar ett stadigare grepp om oss alla.

Det är som om vi lagt i från oss glasögonen i tron om att vi inte behöver dem mer. Ett tag trodde man att man utrotat Tuberkulos och slutade vaccinera mot den. Plötsligt kommer den åter och vi förundras över hur något vi trodde var utrotat kommer igen. Så är det med fascismen.

Vi har en övertro om att vi är så upplysta att vi inte förstår att människovärde och tanken om att alla människor är lika värda är en färskvara. Något vi ständigt måste prata om och framförallt vaccinera de nya generationerna så att de förstår konsekvenserna när man avviker på obskyra stigar.

I fascismens kölvatten kommer rasism, sexism, homofobi och förakt mot allt som inte anses som gängse norm att frodas och växa och infektera vårt gemensamma luftrum.

Jag är så rädd. Framförallt är jag rädd därför att det är så få som ser. Där livet handlar om ett glas rött, idol och när fredag kommer. Jag menar inte att det är oviktigt, men det skrämmer mig att ignoransen över vad som händer är så stor och utbredd.

Den är här och de flesta av oss har inte ännu börjat se de kloaker av mänsklig upplösning som ännu en gång börjat röra på sig. Fascismen.

Att gå en annan människa till mötes är också att möta en sannare version av sig själv.

Idag fyller min man år och vi har tre barn ihop, varit tillsammans i nitton år, gifta i sexton och varit på väg ifrån varandra. Att vilja leva ihop när livet leker är mycket lättare än när det blir kämpigt. Det är inte alltid lätt att se varför man ska fortsätta tillsammans när allt pekar på att det är lättare att lämna varandra. Så här i efterhand kan jag se den mycket krokiga men spännande resa vi ändå gjort tillsammans. En resa som bidragit med både erfarenhet och många insikter.

Det jag lärt mig mest under de här åren är att det är lönlöst att försöka förändra en annan människa. Däremot kan man förändra sig själv med hjälp av en annan människa. Det man möter i relationer med andra och då speciellt med den man lever ihop med kan hjälpa en själv att möta saker inom sig själv som är nödvändigt att ta tag i. Det behöver inte nödvändigtvis handla om den andra människan, utan helt enkelt vara en spegling av en själv som man annars inte fått tillfälle att se.

Under dessa år är det speciellt en händelse som påverkat mig i grunden. Det är erfarenheten kring hur vi var på väg ifrån varandra och vad som fick oss att fortsätta tillsammans. Det gick så långt att vi inte kunde se det fina eller det positiva i varandra, definitivt inte varför vi skulle leva tillsammans. Vi sov i varsitt sovrum på varsin våning av huset. Det som gjorde det svårt att göra slag i saken var att det fanns två pojkar i våra liv som vi ville skona så mycket det gick.

Plötsligt en dag insåg jag hur lite vi pratade med varandra, Mattias och jag. Det jag insåg var att det gick bra, så länge vi bodde under samma tak, men hur skulle det gå den dagen vi bodde på varsitt håll. Jag förstod någonstans att delad vårdnad om två barn krävde sin kommunikation och det var en stor bristvara mellan oss just då. En skilsmässa utan kommunikation, skulle i praktiken innebära att två barn skulle få bära alla de sår vi åsamkat varandra, oavsett vad vår intention var från början.

Jag började skriva upp vad jag tyckte att en bra relation bestod av, vad det skulle kräva av var och en att leva upp till ambitionerna och vad jag lyckats att bidra med i just vår relation. När jag kritiskt granskade min egna gärningar, insåg jag att jag att det inte är lätt och att jag dömde Mattias hårt. Ibland kräver vi av andra det vi själva inte klarar av att leverera och det gäller att upptäcka det, innan vi dömer någon annan enligt helt andra måttstockar än de vi mäter oss själva med.
En sen kväll när vi lagt våra barn till sängs träffades vi över matsalsbordet på ett bokat möte med varandra på mitt iniativ. Jag bad Mattias att lyssna och började berätta hur en bra relation såg ut från mitt perspektiv. Vad jag trodde krävdes och vad jag ansåg att jag misslyckats med i min strävan. Jag arbetade hårt för att berätta enbart ur mitt perspektiv, utan åsikter om vad jag tyckte att han misslyckats med. Det var synnerligen svårt för min prestige.

Jag berättade också om min oro för våra söner, vad det skulle få utstå när vi valde att skilja oss, att jag var övertygad om att man inte skildes från sina barn och sitt föräldraskap bara för att man inte längre ville leva med varandra. Jag berättade om den rädsla jag kände för att vår kommunikation var dålig och hur jag trodde att vi behövde prata med varandra för underlätta vårt gemensamma föräldraskap. Han lyssnade och tog mig på allvar. Han kom mig till mötes och vi försökte reparera vår kommunikation, försökte lämna anklagelserna därhän och göra saker tillsammans med våra barn.

Efter den sommaren då vårt hus såldes och vi rensade i varenda hörn för att sålla ut vem som skulle ha vad i ett gemensamt bohag och vad som skulle göras av med, gick det lättare att andas i varandras gemenskap. Vi kunde prata och vår grundläggande vänskap, den vårt äktenskap byggts på, lyste fram. Vi kunde också vara med våra barn och skratta och det kändes gott inför vår nya framtid som föräldrar på varsitt håll.

Så en dag kom Mattias och berättade att han också funderat och att han ville ge oss en ny chans och undrade om jag kunde tänka mig detsamma. Efter lite tänkande så kom jag också fram till att det ville jag också göra. Vi bokade nytt möte och lade allt vi behövde på bordet. Alla saker vi varit arga på, funderat över och saker vi tyckte att den andra gjort fel. Vi bestämde att där fick det stanna, där på bordet och vi lovade att aldrig låta dessa saker påverka vår relation mer och så fick det bli.

Enligt en sagas mönster så skulle vi ha lyckliga ha levt ihop alla våra kvarvarande levnads dagar. Så har det inte blivit. Många nya konflikter har kommit och gått, nya saker vi brustit i och nya vägar att gå vidare. Men något i det som hände oss då, fick oss att tro på att det går att vända på saker. En stark tro på att det går att hitta nya vägar trots att landskapet känns ovisst. Vi trodde inte ens då att alla våra problem skulle vara över, men vi visste att vi hade en vilja att leva tillsammans. Den viljan har fått bära oss.
Livet har inte bara goda saker med sig till oss, den har utmaningar som får vår inre kapacitet att tvingas ut i kanterna, ibland så det spricker. Våra utmaningar kommer till oss i olika skepnader och när vi är beredda att möta dem istället för se problemen i den andre, det är då vi kan ha en ärlig chans att bli helare. Att gå en annan människa till mötes handlar också om att se en sannare version av sig själv. När vi gör det, det är då vi också har en chans att utvecklas till något vi kan vara stolta över.
Denna erfarenhet med min man, har fått mig att inse att i varje konflikt jag har med andra, finns en stor portion insikter som är adresserat bara till mig, som är mitt att hämta om jag vågar. Ibland ger vi bara upp och ser problemen bara hos den andre, men har vi ynnesten att få någon som är villig att gå oss till mötes, kan vinsterna vara enorma. Där prestigen får råda, det är där den destruktiva kraften får gå lös och skapar onödiga konsekvenser. På mellanmänsklig nivå kan det yttra sig i skilsmässor, splittringar och surdegar. På nationell eller internationell nivå kan det yttra sig i krig.

Jag läste nyss hos en klok man (Torkild Sköld) en mening som lyder så här: ”Sorg är kärlek som blivit hemlös”. Enligt mig en ypperlig förklaring på sorg i alla dess former. Det finns många sorters kärlek, allt från kärleken mellan två människor som vill leva med varandra, till den medmänskliga kärleken. Det finns de som tror att man inte kan älska någon annan innan man älskar sig själv, det tror inte jag på. Jag tror att det är när man vågar vilja älska överhuvudtaget som kärlek uppstår, både till sig själv och andra.

Vår kärlek återupptäcks genom möte med varandra, när vi ser oss själva genom någon annan och när vi är beredda att se våra medmänniskor. Så tack min älskade man för denna erfarenhet du gett mig och de insikter som fötts genom vårt gemensamma liv. Grattis på din dag och till dina fyrtiofem år och från djupet av mitt hjärta en enorm glädje och tacksamhet för din trofasthet och din vilja att fortsätta resa med mig, även om det ibland är genom oupplysta vägar.
Den glädje jag känner när jag ser dig med våra barn, går inte att beskriva. Att stäcka ut handen och mötas av din när vi ska somna ger mig tillhörighet. Att gräla med dig och bli sams ger mig perspektiv. Att möta varje ny morgondag med vetskapen om att du finns vid min sida ger mig hopp, även de dagar som känns hopplösa.
Tack för att du finns och ger min kärlek ett hem att bo i. Din E