Svängdörrar som kan hela.

Härom veckan såg jag en delad länk på flera håll som handlade om handlingen i "Sagan om ringen" trilogin. Den delen som handlar om förstörandet av själva ringen och om hur Gandalf skulle ha haft en hemlig tanke om hur ringen egentligen skulle färdats till domedagsberget. Det fick oss att titta på den scenen i filmen, eftersom vi var oense om vad som egentligen sägs. Nu ska jag inte gå in på hur det gick för det är en helt annan historia som blev insiktsfull för mig på ett annat plan. 

Det som slog mig är hur just den scenen i filmen/boken och det som kommer efteråt alltid berör mig så där vansinnigt mycket. Har alltid gjort. Det är som att kliva rätt in i sorg, förlust och övergivenhet. Känslor som hos mig alltid bor jämsides med glädjen, hoppet och förtröstan. Det är som om jag tidigt fick erfara att det finns en svängdörr rätt in i mörkret. En svängdörr jag under så många år var mycket rädd för. Som jag med alla medel försökte komma bort ifrån, gömma och mota bort med "att tänka rätt" eller omformulera till något positivt. Det är först när jag vågade erkänna dess existens som jag minskade den makten som det där mörkret i mig fick. 

Gandalfs "död" i Moria illustrerar och väcker all min erfarenhet av förlust, sorg och övergivenhet. Det blir inte så där så det stockar sig i halsen, utan sveper in i mig som en vintrig, kall och förlamande vind  utan något hopp om en vår. Det är som om något kramar sönder hjärtat till okänslighet. Jag minns när jag blev hundbiten som tolvåring, det blev nästan en overklig kall känsla innan smärtan tog plats. Så är det med sorg och förlust, det blir som ett enormt tomrum innan smärtan ens får ta plats. Just den känslan, vakuumet och den initiala bristen på smärta som känns, tar plats i min kropp när sorgen, förlusten eller övergivenheten sveper in. 

Jag är oerhört bra på att knyta sociala kontakter, prata med nästan vem som helst. Jag är en introvert person som när jag fått ensamtid att återhämta mig på har stort socialt behov. Det som tar tid för mig är att släppa människor innanför skinnet. Alltså riktigt nära. Jag tar oftast god tid på mig att verkligen älska av hjärtans lust. Ibland sveps jag med och öppnar upp hjärtat utan betänketid, men det sker sällan. Jag har funderat mycket på detta under året som gått. Det återseendet med scenen med förlusten av Gandalf gav mig är insikten om att det inte är mina starka känslor som gör att jag har en ambivalent förhållning till nära relationer, utan just den där svängdörren. Att mina erfarenheter i livet har lärt mig att sorg, förlust och övergivenhet har benägenheten att tränga undan det som vägleder mig i livet, mina känslor. 

För hur jobbigt känslor än kan bli när det handlar om annat än glädje, så hjälper känslor att läka, komma till insikt och gå vidare. Det är det här vakuumet som är så bedrägligt. Att överväldigas av den förlamade kylan och fastna där som den där svängdörren på Liseberg som leder ut men inte in igen. Ska det vara en svängdörr ska den vara fri och ge tillträde både till sorg som glädje och om det behövs möjligheten för ett omedelbart återbesök. 

Något jag märkt genom åren är att i varje relation går man igenom ett antal cykler. Först en fas av förälskelse. Man ser hur underbar någon är. Den övergår  sedan i någon form av separation och ifrågasättande som följer av en fas där man närmar sig varandra igen. Vill man, går det att komma till en acceptans och samhörighet som inte alls låser sig vid hur olika eller lika vi är, snarare att oavsett hur lika eller olika vi är finns en gemensam plattform där man utgår ifrån. Detta går igen i alla slags relationer. 

Som tonårsförälder får jag uppleva seperationsfasen där ifrågasättande, kritik och avståndstagande är dagliga ingredienser. Det har fått mig att förstå hur viktig just den delen är. Hur viktigt det är att det sker ett särskiljande av ett "mig" och ett "dig". Att det krävs en separation eller differentiering som det också heter, för att kunna mötas och tillfälligt bli ett "vi" då och då. För en människa som har goda erfarenheter av att mötas, skiljas och mötas igen blir det inga större jordbävningar. För någon som upplevt separationer med katastrofala utgångar eller brist på möjlighet att separerar blir det en större affär. För mig med det senare alternativet har det tagit många år att komma till en balans, eller snarare ett tålamod att utstå att kastas in i den där svängdörren till och från utan att förblöda eller förfrysa. 

Det är en balans att ha en lagom hastighet på svängdörren. Att ha kärlek  i sitt liv som hjälper en att tina upp när man på andra håll förfryser då och då. Att våga stå still ibland och lystra till när någon ifrågasatt dig färdigt. 

Jag känner glädje för all litteratur och film som om man vill kan bli rena rama terapin. Jag känner en stor tacksamhet till all den kärlek som omger mig utan förbehåll, för alla de relationer där vi tillsammans överlevt olika istider, de ytterst få där jag kan få vara naken och sårbar, de som haft tålamod med mina "ups and downs" och de som vill upptäcka äventyr med mig. 

Tack!