Ett ämne som levt i mig under flera år. Gäckande och en ständig process som böljar fram och tillbaka mellan de inre gränserna. Jag ska vara tydlig, eftersom vi lever i ett individualistiskt tidevarv där den fundamentalistiska optimismen råder och där problem idag banaliseras till det individuella ansvarets domäner utan djupare och vidare analyser, vill jag vara tydlig med att det är viktigt att skilja på strukturella problem och individuella dito. Jag tror vi behöver en bredare samhällsdebatt kring detta.
Det jag vill ta upp handlar om att göra det man kan, att äga sina känslor och att närma sig dem utan skuld och skam. Att se dem för vad det är och att genom dem lära sig djupen och vidderna inom sig själv. Jag står fast vid min tes att känslor är budbärare till oss själva om vårt inre landskap. Vill vi kan vi med hjälp av känslornas rikedom navigera oss fram och upptäcka insikter om oss själva, vår omvärld och detta med att vara människa. Ett äventyr i att upptäcka.
Jag blev häromdagen påmind genom att höra en vän fälla en kommentar om en gemensam vän. Det som slog mig var hur färgat omdömet var av henne själv. Hur svårigheterna, bristerna och oförmågan hos henne blommade ut i en recension av vår gemensamma vän. Något av det svåraste man kan ta sig an är det här med att äga sina känslor. Att ta ansvar för den bit som handlar om att se sig själv, lyssna på det som är så svårt att se i sitt inre och kamma hem det där det hör hemma.
Hennes kommentar blev en spegel vänd mot mig och insikten om hur svårt jag har ibland att särskilja det jag har svårt med och det som är utmanade i det andra är. Hur man ibland hamnar som en hand i handske i relationer med varandras svårigheter och den krångliga resa det kan vara att tråckla sig igenom med relationen i behåll. En ibland mer än utmanande utfodring. Det är också väldigt utmanande att vara föremål för andras projiceringar. Att i de stunderna stå kvar och plocka fram sin egen medkänsla och förståelse för den andre och förstå att det inte nödvändigtvis behöver handla om en själv, trots att det smärtar.
Att påminna sig om att det är kärlek när man minst förtjänar det som behövs allra mest. Det svåra är att det krävs mycket medvetenhet och att det ibland kanske bara är en själv i en relation som har viljan eller förmågan till den medvetenheten. Då är det viktigt att ha klart för sig vad som är viktigt för en och att alla relationer innebär kompromisser. Det underlättar om man kommit på var smärtgränsen går, vad som är värt att känna smärta för just i denna relation.
Djupa relationer kräver en medvetenhet. Att ha behagliga, roliga och soliga relationer är lätt, men att bara ha det är som att ha daglig tårtbuffe. Det är gott, men ger ingen näring. Att gå på djupet innebär risken att det gör ont och då är det viktigt att veta hur ont det få göra för att vara värt det. Jag tror att djup och äkta vänskap innebär att man hjälper varandra att se de skrymslen man inte förmår upptäcka själv.
Att äga sina känslor handlar inte på något vis om perfektion eller att alltid göra rätt. Det handlar om att sträva efter att se. Att upptäcka vad som händer och våga ställa sig frågorna om varför och ha modet att ta in svaren. Att äga sina känslor handlar om att göra sig sårbar så att man kan bli stark. Styrketräning för ens inre. Att äga sina känslor handlar också om att acceptera det som är. Förändring för förändringens skull är inte alltid bra. Ibland behöver man acceptera det som är och älska det som blev. En konst i sig. Själv är jag outsägligt tacksam till alla vänner som finns, funnits och som komma skall.
Jag strävar inte efter perfekta relationer. Min erfarenhet är att det är de relationer som vågar misslyckas, vågar tillåta smärta och som vågar bli besvikna som blir de som blir bäst och starkast. Nyckeln till den dörren heter mod, uthållighet och vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar