Jag hittar dessa ord i en tråd hos en FB vän: "Det handlar mera om att hitta rätt täthet på filtret mot omvärlden än att försöka vända sig inåt helt och hållet".
Tråden handlar lite om att översvämmas av intryck. Det kan vara extra svårt om man är en av de människor som begåvats/förbannats av den extra finmaskiga lyhördhet som tonar in alla tänkbara nyanser i det som sägs, inte sägs eller annat som händer.
Denna beskrivning om att hitta "rätt täthet" förklarade väldigt bra det jag själv försökt åstadkomma i min resa mellan total utmattning och enorm kraft. De två motpoler som är min styrka och min förbannelse. Jag är väldigt bra på att få saker att hända, driva projekt och mål. Tyvärr kan jag bli lika handlingsförlamad och driva rätt in i en bergvägg som jag är på att få saker att blomstra och gå framåt.
De senaste åren har handlat om att hitta balansen så att jag kan kryssa mellan skären i mitt mentala, själsliga och känslomässiga landskap. Ett äventyr som både berikat och öppnat dörren in till sorg, förtvivlan och maktlöshet, som att hitta källor till outsinliga insikter, glädje och hopp. Framförallt och trots allt har jag hittat delar av mig jag inte tidigare har haft tillgång till.
Jag har valt min egen väg och mina egna lösningar, med mycket stöd och kärlek från min man, mina föräldrar och människor som sett den människan jag är bakom förtvivlan, misslyckanden och sorg har jag börjat kunna läka. Med er tillit som lykta har jag kunnat lysa mig fram.
Jag vet inte hur ni löser era svackor i livet, men min erfarenhet har lärt mig att misslyckanden och de mörka stråken av en människas liv inte är något som till varje pris ska undvikas.
Ibland när förtvivlan släckt allt ljus framför mig, när maktlösheten har tagit allt hopp och vägen bara tycks leda till dödens port, har jag tänkt att jag är en övermodig en som tror mig kunna navigera mig ut detta utan både kemiskt eller mänskligt stöd.
Jag är en person som kan dela sorg, smärta och mörker först när jag står på fastare mark igen. Självsamhet, tystnad och ett mörkt rum är min flytväst, mitt ankare till livet och framförallt väntande människor som kärleksfullt öppnar dörren när jag knackar på.
Att hitta rätt täthet i filtret som omger självet med omvärlden är en ständig resa i balansaktens konst. För en del är det lättare än andra. För mig är det en ständigt gäckande balans. Ibland funkar det fantastiskt bra och ibland inte alls.
Det här är del ett i mina öppna funderingar om vad jag tror påverkar oss. Nästa text handlar om mina funderingar kring ansvar och känslor.
Tack för att du tar del av mina funderingar. /Erica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar