Kunskap i alla former finns som en kompass som vägleder en att hitta vägen som leder genom det landskap man vill vandra genom i livet. Möjligheterna är många och jag tror att vi människor är så funtade att vi inte förmår se den vidvinkel som livet egentligen är, utan vi strävar ofta efter att begripa det vi möter. Jag tror att i det ögonblick vi gör något förståeligt för oss har vi också omedelbart begränsat vårt synfält. Jag tror också att de allra flesta människor skulle ha svårt att leva i en värld som inte går att begripa sig på. Det är det jag tror vi kallar mening. Vi hittar mening i att utkristallisera vår förståelse för de oändliga förklaringsmodeller som egentligen står oss till buds. Vi väljer helt enkelt väg.
En av de mest fantastiska saker vi har till buds är de erfarenheter vi samlar på oss genom livet. Ofta har vi betalat någon form av pris för att få dem och har vi tur så finns i våra erfarenheter en insikt, som pärlan i musslan. Ibland infinner sig insikterna omedelbart, men min erfarenhet är att våra insikter och lärdomar oftast är som ett sandkorn som skaver sig mellan våra erfarenheter och en dag blir vi klokare av de liv vi har levt, förhoppningsvis. Erfarenheter kan ha många skepnader och bereda oss hela regnbågens register av färger i form av känslor. Jag kan ibland tänka tillbaka på det jag har upplevt och fundera på om det finns någon erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Jag kommer alltid fram till att jag inte skulle vara samma person utan de erfarenheterna, men det är inte alltid helt klart vad jag skulle vilja ha eller vara utan. Vilken tur att vi inte kan påverka, bara leva livet.
Jag har nämnt det ett otal gånger, det här att det är i våra relationer, vår förmåga att möta andra som ger oss möjligheten att även se oss själva finns. Varje relation på vår väg är som en gåva i form av en nyckel som möjliggör för oss att sätta våra erfarenheter, kunskap och känslor i ett större perspektiv. När vi förmår att se andra för vilka de är med både nyfikenhet, empati och respekt, det är då vi också kan förlösa oss själva och göra oss själva begripliga, i alle fall en bit av oss. Barn är ofta personer som sätter förstoringsglas över livet och plötsligt ser vi saker som vi inte sett förut, just därför att barn öppnar upp dörren till vårt känslovalv som inga andra människor förmår. Vi lägger helt enkelt pussel, var sig vi är medvetna om det eller ej.
Jag har nämnt det ett otal gånger, det här att det är i våra relationer, vår förmåga att möta andra som ger oss möjligheten att även se oss själva finns. Varje relation på vår väg är som en gåva i form av en nyckel som möjliggör för oss att sätta våra erfarenheter, kunskap och känslor i ett större perspektiv. När vi förmår att se andra för vilka de är med både nyfikenhet, empati och respekt, det är då vi också kan förlösa oss själva och göra oss själva begripliga, i alle fall en bit av oss. Barn är ofta personer som sätter förstoringsglas över livet och plötsligt ser vi saker som vi inte sett förut, just därför att barn öppnar upp dörren till vårt känslovalv som inga andra människor förmår. Vi lägger helt enkelt pussel, var sig vi är medvetna om det eller ej.
Att ha tonåringar i huset är att återigen dras med till en intensivare upptäcktsfärd genom livet, precis som under deras första fem år. Förstoringsglaset blir skarpare och känslorna nästan outhärdligt brännande. Häromdagen var jag med om en händelse som gjorde så ont, men som ändå gav mig en insikt i något som skavt inom mig genom större delen av mitt liv. Återigen en av livets paradoxer, smärtsamt och ändå förlösande. För min ena son är det livsviktigt för närvarande att upprätthålla någon form av oberoende gentemot mig. Han markerar tydligt att jag inte är önskvärd och att han upplever mig överväldigande till den grad att han helst hade velat vara på andra sidan planeten i förhållande till mig, om han fick välja. För mig är det så smärtsamt att det i stunder känns som om jag ska dö.
Vid en av de där vardagliga händelserna fick den här ”nära döden” upplevelsen sällskap av en sällsam insikt som rann genom mig som balsam. Visst är det märkligt hur en upplevelse kan öppna dörren till en helt motsatt upplevelse? Plötsligt insåg jag hur min egen mamma har haft det. Genom större delen av vårt gemensamma liv har hon stått ut med att hamna på andra plats. Det var alltid pappa först för mig. För några år sedan insåg jag att en av anledningarna att jag alltid haft en distans till henne är den att jag tidigt fått erfara detta att förlora en mamma. I det läget var säkert en pappa ett känslomässigt mer säkrare kort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men så här i retrospektiv så känns det logiskt.
Vid en av de där vardagliga händelserna fick den här ”nära döden” upplevelsen sällskap av en sällsam insikt som rann genom mig som balsam. Visst är det märkligt hur en upplevelse kan öppna dörren till en helt motsatt upplevelse? Plötsligt insåg jag hur min egen mamma har haft det. Genom större delen av vårt gemensamma liv har hon stått ut med att hamna på andra plats. Det var alltid pappa först för mig. För några år sedan insåg jag att en av anledningarna att jag alltid haft en distans till henne är den att jag tidigt fått erfara detta att förlora en mamma. I det läget var säkert en pappa ett känslomässigt mer säkrare kort. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men så här i retrospektiv så känns det logiskt.
Oavsett orsak var ändå det faktum att hon genom livet stått ut med att inta andra plats och även undre livets olika passager varit utsatt för att både verbalt och praktiskt blivit ratad, av mig hennes dotter. Jag berättade i den här gruppen jag är med i, där vi samtalar om olika saker, att jag ändå känt en trygghet i att hon alltid funnits där för mig. Häromdagen under ett av min ena sons utbrott, insåg jag plötsligt vidden av vad den här ständiga närvaron betytt för mig. Att oavsett vad jag gjort eller sagt har hon alltid funnits där med öppna armar. Ibland mer ledsen än vanligt och ibland med glädje. Hon är den av alla personer (hur irriterande jag än tycker att hon är ibland) i mitt liv som alltid älskar mig, förlåter mig och öppnar dörren när jag knackar på.
Att stå kvar när man blir ratad. Att en av de personer i ens liv som betyder mest vänder en ryggen och man ändå står kvar med sin kärlek. Det är enormt. Där när det händer mig, känns det som om världen rämnar och jag har inte alls lust att stanna kvar. Jag vill drämma igen den där dörren till hjärtat, jag vill förvisa honom ut ur mitt känsloregister på momangen. Jag vill skrika på honom att jag aldrig vill se honom igen. Då i det ögonblicket ser jag min mamma framför mig. Förstår det pris hon har betalat för att älska mig. Förstår vad det kostat henne att ge mig den trygghet och kärlek som bara hon har kunnat ge mig.Tänker på de stunder då jag funderat om det någonsin spelat någon roll att jag är adopterad. Att jag genetiskt inte är hennes barn. Inser att kärleken inte är i behov av något DNA.
Så idag och några dagar innan, har jag varit så oerhört tacksam för min mamma. Att jag har fått ynnesten att få en mamma i mitt liv som orkat stå kvar, trots allt. Den kärlek, trygghet och visshet om att hon finns där för mig på något besynnerligt sätt läker en del sår av övergivenhet och framförallt hjälper mig att stå ut med att bli ratad. Att hennes offer blir min bedövning när jag inte står ut med att se ett av de käraste jag har i livet vända mig ryggen, för att han behöver det. Jag om någon borde förstå det behovet. Ibland kan kärlek vara så överväldigande att det är svårt att urskilja var mamma börjar och var jag själv slutar. Det jag kan göra är att stå kvar och öppna dörren när han kommer ”hem igen”.
Tack mamma för att ditt mod att stå kvar helar mig ytterligare en bit. Jag är så oerhört tacksam för dig och den kärlek du ger mig. Erica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar