Jag älskar att befinna mig i vattnet. Framförallt under sommarmåndaderna anstränger jag mig för att ta mig ut till havet eller sjöarna. Att få sänka ner mig i vattnets mjuka omfamning ger mig en frihetskänsla som är obeskrivlig.
Precis som när jag var barn, älskar jag att dyka eller ha huvudet under vattnet. Ibland när man är under ytan så kan man inte alltid säga vad som är upp eller ner. Så upplever jag att livet är ibland. Det som ibland upplevs som att gå framåt kan vid vissa tillfällen vara att gå bakåt.
Att gå tillbaka kan ibland handla om att börja gå framåt. En strimma av ljus kan vara så paradoxal som jag upplever den bild jag tog en tidig januarimorgon. Ett ljus som också kan innehålla en viss mängd av smärta.
När man en gång varit i mörker och tar sig därifrån, kan resan mot ljuset vara den mer smärtsamma delen av en resa. Att gå tillbaka mot ljuset, eller ens egen fulla kraft, kan bli oerhört smärsamt för att man börja känna igen. Känslorna blir verkliga igen.
Verkligheten blir åter känslosam. Sen när helvetespassagen är över, känns det så overkligt att man ens befunnit sig där. Livet ses återigen genom harmonins och glädjens glasögon. Det är som en islossning, lika dramatiskt. Obeskrivligt.
Att få uppleva den genom en vän, har berikat mig. Du fina vän har fått mig att upptäcka saker om mig som jag tidigare inte sett. Att få uppleva den smärta jag ofta besökt genom någon annan har gett mig nya verktyg. Så Tack fina Du för din tillit och kärlek.
Jag älskar dig min vän!
2 kommentarer:
Att vandra vägen fram. Riktiga skor behövs. Vi behöver också rastplatser efter vägen (livet). För vila, rekreation och reflektion.
Vi behöver också en spade när vandringsskorna blivit slitna. Med spaden gräver vi där vi står - boplatsen här och nu. I detta nuet, efter eller som ett uppehåll i vandringen, bygger vi framtiden
Jag tänkte på det där med riktiga skor som du nämner. Ja viktigt, men inte nödvändigtvis samma par skor hela vägen.
Skicka en kommentar