Att se ur fler vinklar

Något som är otroligt svårt är att leva med en ambition att försöka se livet ur fler vinklar än den som är min omedelbara upplevelse. Det låter enklare än vad det i praktiken är. Min erfarenhet är att det inte går att förstå och se allt, men att förhållningsättet att försöka har gett mig mer insikter än om jag låtit bli. Genom mina år har jag samlat på mig upplevelser som präglat mig mycket. Som nitton åring jobbade jag i hemtjänsten och det är ett jobb som jag har en drös med erfarenheter ifrån. Framförallt genom alla de människor jag arbetade med där och de levnadsöden jag mötte i alla de gamla.

Ett av många minnen som fortfarande idag lever starkt i mig, är följande historia. Det var en diskussion om arbetsmiljön i den grupp jag arbetade med. En sak som många störde sig oerhört mycket över var en man som rökte mycket. Hela hans hem var inpyrt av rök och när vi hade varit hos honom så luktade det som ett överfullt askfat. Många hävdade att det var en arbetsmiljö som var direkt farlig. Chefen lyssnade tålmodigt och när alla hade fått vräka ur sig sin frustration sa hon en sak som förändrade mig i grunden.

Hon sa att reaktionerna var förståeliga och att hon kunde se att arbetsmiljön hos den mannen inte var bra. Men hennes fråga till oss var hur vi skulle känna om någon kom hem till oss och ställde krav på att vårt hem var deras arbetsmiljö. Hon frågade oss också om vi tyckte det var rimligt att avsäga oss rätten till vilka vi var och vårt hem för att vi var i behov av hjälp. Dessa frågor fick mig att inse att det inte bara finns en sanning, en upplevelse eller en lösning som passar alla alltid. Beroende på hur man valde att se eller ur vilken vinkel skulle en lösning ta form, så var svaren helt olika.

Vi har en skuld fråga som väger tungt. Har man mer rätt att kräva något för att en part är i beroende ställning? Finns det en skuld att utkräva för att den ena parten är "givaren" och den andre är "mottagaren"? Det är en fråga jag tror att många skulle behöva fundera över. Framförallt olika yrkeskategorier som arbetar med människor i beroendeställning borde ställa sig den fråga och också studera situationen med sig själv i beroende sitsen. Att relatera till något med sig själv i den situation som inte är till mesta fördel är nyttigt.

Alla yrken där människor ingår, som vårdpersonal av alla kategorier, lärare, poliser, ja listan kunde göras väldigt lång. Egentligen är detta en fråga som berör alla. Jag har funderat mycket på denna fråga de händelser som ägt rum i min ena sons skola. Det som slår mig är att man lagt ner mycket tid och energi att försöka se det ur de vuxnas perspektiv, men negligerar barnens perspektiv. För en skola är inte bara yrkesutövarnas arbetsmiljö, det är också barnens arbetsmiljö och det är något som många väljer att se bort ifrån.

Man nämner det i förbifarten, men eftersom barnen inte har en facklig organisation eller politiskt organ som kämpar för deras frågor hamnar ofta deras perspektiv i skymundan. Det är mer ord än handling när det handlar om hur barnen känner. Det är ingen som skulle anse att fackliga företrädare gör fel när de kämpar för sina medlemmar. Enligt lag har de rätt till detta. Men föräldrar som kämpar för sina barns sak, anses som en mob och man tar sig rätten att fördöma eller förlöjliga. Det för mig är en stor gåta.

Det finns inte bara ett sätt att se på en situation, det är jag oerhört medveten om, men att inte ens ta med fler synvinklar än en i en seriös dialog är helt absurt för mig. Det finns inte bara en sanning, men det är viktigt att ta med allas situation och värdera det lika högt för att verkligen kunna komma till en lösning. Vi har så mycket lättare att se och känna sympati för en vuxen yrkesutövare än att se hur ett barns vardag kan te sig, därför att vi som vuxna har lättare att relatera till den vuxnes situation.

Om det dessutom handlar om att bli ifrågasatt eller kritiserad, vilket vi gärna vill slippa så lever vi oss in i den situationen, för barn anser vi ska kunna ta saker som vi vuxna aldrig skulle acceptera, därför att de är barn. Mina erfarenheter inom vården är också sådana att det är en gängse uppfattning att man som yrkesutövare har rätt att förvänta sig tacksamhet från de som är mottagarna för vården. Den tacksamheten får gärna uttrycka sig som undergivenhet och accepterande av regler som den starkare parten förväntar sig.

Jag anser att som yrkesutövare inom yrken där man arbetar med en part som är i beroendeställning, är en av de största skyldigheterna man har att balansera upp det underläget. Den part som har mest "makt" har större skyldigheter mot den part som är mest i underläge. Det krävs en stark ledning som hjälper sin personal att inse detta. Inte en ledning som själva sitter fast i ett tänk som är förankrad i hierarki. Den som är "starkast" har störst skyldighet att vara "snäll" som Bamse säger och det är så sant som det är sagt!